I den “CD-karusell” som jag fick behålla efter skilsmässan (det var exet som absolut ville ha den - ett monster som rymmer 200 skivor - samtidigt) finns all möjlig musik. Det gör livet som “städtant” lite roligare - musiken blir en ständig överraskning.
Avrundningen på Storebrors rum skedde i takt med Rhapsody in Rock. Jag erkänner. Jag har en svag, svag fläck för Robert Wells.
För många herrans år sen tog mamma med mig till en konsert med Charlie Norman - en upplevelse som jag minns med glädje. Några år senare gick hon själv till konsert - en okänd förmåga gav konsert i Charlies stil; det var Robert Wells. Mamma berättade att de var knappt 20 människor i publiken, och det hade kunnat bli en ganska pinsam affär, men Robert och grabarna gav järnet!!!
Det gjorde han också häromåret, när jag var och såg Rhapsody in Rock. Musik när den är som gladast!
Postat i Irrhönekackel | Taggar: musik
