Jag ser fram emot semestern och ändå inte

Sommarstugan hägrar i norr. Bägge mina systrar och syskonbarn och min mor är där när vi kommer upp på söndag.

Jag ser fram emot nästan två veckor i skog, vid havet, frisk luft, tystnad och primitiva förhållanden. För att det brukar vara så. Det är sommar, sommar är så.

Men pappa är inte där.
Det är fel.
Men det är som det är.

Däremot kommer mina söner att vara där, väldigt mycket kommer de att vara där. Väldigt mycket på tvären om jag känner dem rätt. Deras inaktivitet och initiativlöshet övergås enbart av den Exet utvisade varje gång han var där. Ingenting kan de hitta på själv. Promenader möjligen, och då utan hundarna. Promenader längs grusvägen och möjligen till campingen där det köps chips och glass och godis.

Sen hålls de i ett av husen och häckar med mobiltelefonerna medan vi andra ränner runt och … är.

Min ena syster sa en gång att vi kanske inte är så lätta att umgås med i sommarstugan, mina systrar och den gången föräldrar och jag. Vi har liksom den där inneboende förväntningen i oss att man hittar på sina egna projekt, sen gör man dem utan att göra så himla stor affär av det. Man hjälper varann när hjälp behövs. Man är öppen för förslag på aktiviteter och när man bestämmer till exempel utflykt så hjälps alla åt med att hitta, ta fram och bära grejor ner till båten.

Man gör inte som mina barn ofta gör; drar sig undan, håller sig för sig själva, håller en dialog (på danska) mitt i en grupp som stänger ute alla andra (utom jag då möjligen).

De gångerna känner jag mig som världens mest misslyckade morsa med världens dummaste ungar. Tonåringar, visst. Men särskilt med Lillebror kan jag ge upp hoppet ibland. Måtte han bli en social varelse en gång, bara han fick en flik av sin Storebrors stundtals empatiska väsen skulle uppskattas vansinnigt.

Just nu svarar jag otroligt ofta på frågorna ”hur länge ska vi vara där?” ”Vad ska vi göra när vi är där?” ”Vem är där när vi är där?” ”Måste vi /välg valfri aktivitet/ när vi är där?”

Jag försöker skaka av mig olusten. Tänka att det är två veckor, det är sunt för själen att ha lite tråkigt. Att det brukar bli ok, ändå. Att min mamma ser fram emot att vi kommer. Att hundarna älskar att vara där. Att det är mitt ställe, mitt hjärtas favoritställe.

Och i nästa sekund tänker jag att nästa sommar… Då åker jag jävlarimig ensam upp med hundarna. Då får ungarna stanna hemma – på villkor att de bägge har sommarjobb nästa sommar – och njuter i fulla drag.

Vilket är paradoxalt, för nästa sommar skulle jag kunna få hjälp med att köra de 110 milen. Då har Storebror körkort – det som han är så snuddnära på att ha nu.

Men men. Vi får se. Ingenting bestäms i förväg. Vi får se.

Det händer sällan

…att jag hoppar över träningen. Men det gjorde jag idag. Efter att ha hämtat Storebrors nya cykel (den han hade blev stulen nyligen) så kom jag först hem vid fem. När jag kommer hem sker dagens viktigaste stund – hundpromenaden där jag ”landar” i dagen igen, varvar ner och stänger av sånt som måste stängas av.

Och när den hundpromenaden var över var det bara dryga tio minuter till avgång om jag valde att träna. Och ensam som jag är idag valde jag att hoppa över. Normalt är vi fem som åker härifrån de 8 kilometrarna till träningen. Det är lättare att skolka när man är ensammen, trots att träningskompisarna ju finns där ändå, 8 km bort.

Fast jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte rört på mig (som om jag skulle ha det…). Igår till lunch sprang jag 3.5 km, samma räknar jag med att göra imorgon. Jag ska banne mig inte stå i situationen att jag inte orkar springa 8 km till det där OCR i september. Banne mig.

Jag gick i solskenet och värmen och lyssnade på Lyssnarnas sommarpratare 2017, Tommy Ivarsson, Kände igen mycket och ändå inte. Berördes och det var skönt.

Skönt också med sommarvärmen, den sällsynta.

Vi äter ute i trädgården ikväll. Det gäller att passa på.

Nöjdheten som uppstår

…när en hundrunda är överstökad och de till mig själv lovade 25 minuters springrunda klarades innan regnet kom… 😀

Tänker tillbaka på gårdagen, den dagen när sommaren 2017 uppstod i kvadrat på ynka 24 timmar. Den soligaste sommardagen som det lyckades mig att tillbringa för det mesta ute, iklädd linne och shorts.

Var har sommaren tagit vägen?

Ibland är det bra att försova sig

Jag måste ha stängt av larmet och somnat om. Vaknade åtta.

Med tanke på att jag måste ut med hundarna och ge dem frukost innan jag ger mig iväg till jobbet och att det realistiskt skulle vara åtminstone 1.5 timme tills jag kunde vara på kontoret skrev jag till Långe T och hoppades det var ok att jobba hemifrån idag.

Med tanke på att alla system fortfarande är nere och internet mail det enda som fungerar så är det lite hipp som happ om jag är på kontoret eller ej just nu.

Jag stannade hemma.

Så jag har träffat städtjejen för en gångs skull. Försökt jobba med det jag har haft möjlighet att göra hemifrån. Åkt till affärn och hämtat paket – en ny laptop har varit på ”måste skaffa mig” listan länge, eftersom den jag har har knäckt skärmen och strömkabeln hänger löst. Så nu har jag både ny bärbar och en extern hårddisk på 2TB – rikligt med plats till både backup och ”nice to have” saker.

Jo, riktiga kvinnor tar backup numera.

Allt jag hade på jobbdatorns hårddisk försvann. Inte för att det var så himla viktiga saker egentligen, men icke desto mindre irriterande att behöva återskapa.

Solen skiner och jag ska ge mig ut och springa en runda nu. Har anmält mig till ett OCR i september (”Ladies mud race” på 8 km och trettiotalet hinder) och insåg plötsligt att det kanske vore bra att öva lite löp innan jag kastar mig ut i det projektet. Vi är arton tjejer från crossfitgänget som ska med – faktiskt är det enda anledningen till att jag anmälde mig. Det är så himla roliga människor, jag vill också vara med och ha kul 🙂

Och imorgon är det fredag. Inte illa alls.

Jo, jag lever

Det klär dig”, konstaterade den Skäggige idag när jag berättade om vad jag pysslat med den senaste tiden. Den extrema press och krishantering som jag har slängts ut i.

På jobbet, väl att märka.

Den energi du får av att hantera en kris som inte är din, den klär dig”.

  • Fixat fest åt Lillebrors klass och två parallellklasser
  • Varit frivillig (servicevakt på campingplats) under Roskilde Festivalen
  • och sist men absolut störst: hanterat cyber-attack på jobbet. Hela företaget utan datorer, anno 2017.

    Testa den som utmaning, bara för att… Hur får man ut ett budskap – ETT budskap, inte tusen rykten – till ett företag som finns över hela världen med cirka 120.000 anställda? Hur får man ut det budskapet utan datorer? När alla är tvungna att kommunicera via mobiltelefoner, och den server som innehåller alla kontakter (och som telefonen synkroniserar sig emot) stängs av, så att man inte har några telefonnummer lagrade i telefonen?
    Man improviserar.
    Jag har improviserat en del – och då har jag ändå ”bara” varit sekreterare (en av tre) i en av krisgrupperna.

Men jag ville bara ge ett litet livstecken i bloggen. Jag lever 🙂

Och har snart semester.