Irrhönan leker paparazzi

Fy på mig.

Annonser

Livet är ok

En speciell hälsning till en speciell läsare. Du vet vem du är.

Jag är här. Jag finns i den danska vardagen. Jag har drabbats av bloggtorka och tidsbrist och jobb-i-hysterisk-snabbfart och just nu en förkylning.

Ingenting väsentligt har ändrats i det liv jag lever. Jag har fortfarande två unga män i huset. Bägge myndiga. Den äldste tog studenten nyligen. Den yngste överlevde Roskildefestivalen nyligen – det gjorde även den yngstes (och äldstes) mor, om än med en förkylning från helvete med hem i bagaget. (Men det var en intensiv omgång förkylning, redan nu på tredje dagen är den på tillbakagång)

Jag har fortfarande två hundar, en Hönsgård, samma jobb med Blixten och Glada Grodan och på andra sidan stora havet Kapten B. Jag extraknäcker på Sorglinjen som ger mig så oerhört mycket värme och plats att finnas i, precis alldeles utan filter. Och det är skönt. Fast det tar tid även om det är två gånger i månaden bara.

Jag ser fram emot en sommar i Norrlands vackraste skärgård om en vecka ungefär. Mor min fyller runt och alla tre systrar med barn samlas. Och då ska vi bo på hotell i två nätter minsann, med hundar och allt.

Allt i allt har jag det bra.

Hoppas att du därute mår bra också. Med bra dagar, och dåliga, så man uppskattar de bra desto mer.

Kanske tittar jag till mitt kackel då och då. Kanske inte.
Men… it’s not you. It’s me.

Kram!

Nya verktyg

Hon säger mycket klokt, psykologen som vi har till gruppterapin varannan månad. Som ett led i Sorglinjens arbete ska vi prata av oss med jämna mellanrum. Klokt, och ett sätt att skydda oss själva på. Det blir mycket sorg och elände när vi inte bara ska hantera vår egen sorg, men hela tiden får påfyllning av de samtal vi har.

Den här gången pratade vi om hur vi känner oss när vi har samma människa i telefon flera gånger. Någon som ältar och ältar och inte verkar flytta sig, utan drar energi ur oss och gör det svårt att få till ett riktigt samtal.

Psykologen talar om offerrollen och de övriga hörn i offer-triangeln som heter ”räddare” och ”kränkare”.

För att ett offer ska kunna leva vidare i rollen som offer ska de övriga roller också besättas. Vår uppgift är framför allt att inte bli kränkare, men lika mycket att låta bli att axla rollen som räddare. Vi kan inte rädda någon annan än oss själva. Faran vid att bli i räddar-rollen är att man ”fixar en buffet” som psykologen säger, att man erbjuder människan 1) lasagne 2) pasta 3) ris 4) potatis 5) morötter 6) tårta 7) pepparkaka 8) ja, ni fattar… , och att offret sätter sig som prinsessan i sagan Dummerjöns och ratar alla förslag som kommer in. ”Duer ikke, duer ikke” som danskarna säger.

Och det ”duer ikke”.

Nej, hellre vända på steken. ”När du säger att du får så mycket ut av att ringa till oss, vad är det du tänker på då?” ”Vad kunde du tänka dig att vi pratade om idag?” Ge ansvaret för samtalet tillbaka till den, som hamnat i ekorrhjulet och som tjatar om samma saker hela tiden, utan att flytta sig framåt.

Nånting annat psykologen pratat om är att följa den sörjande ner i det som gör ont, utan att försöka trösta. Det går inte att trösta, men det går att ta en människa under armen, stötta och visa att man inte är rädd för att följa med i den andres smärta och sorg.

Hon illustrerade det med först att visa hur det ofta är. Ett barn som slår sig och gråter tröstar man och försöker ofta distrahera så barnet kommer ur känslan ”det var inte så farligt, nu blåser jag och så kan du leka igen” eller nånting liknande. Ett barn som ideligen möts av distraktioner kan med rätta känna en känsla av att inte bli sedd och erkänd i de känslor barnet har.

Alternativet, säger psykologen, är att följa med i det onda.

Ajajaj, ja, jag ser att du har slagit dig, gör det mycket ont?” (ja, det gör hemskt ont, gråter barnet) ”Ja, det förstår jag, det ser ut som om det svider mycket” (ja, buhu, gråter barnet, och det fortsätter lite intill barnet tar initiativ till att vända samtalet: ”men det gör inte lika ont som igår när jag slog mig”) ”jaså, det gör inte lika ont som igår, det var ju tur” och på det sättet kan man följa med ur känslan, utan att vara den som leder den andre.

Jag lär mig mycket av det här.

Det är spännande.

 

En dag fylld med lyx och tomhet

Att en tom kalender kan kännas som en lyx? Det är lyxigt.

Så ser det i alla fall ut idag. Tomt i kalendern. Jag är hemma och … är hemma. Trots en busy fredag på jobbet så tillåter jag mig att dra ur jacket (bildligt talat) och passar på att göra det när Blixten är i USA med familjen och Glada Grodan underhåller sin son, som är i Danmark (sonen bor annars hos modern i Belgien).

En ledig dag, helt enkelt. Semester.

Mitt hus har rengjorts av flitiga händer – min lilla städtjej var här imorse och nu skiner huset. Själv har jag passat på att utnyttja de få plusgraderna till att avfrosta frysen.

Resten av dagen tänker jag ägna åt att göra så få saker som möjligt. Borsta hundar står högt på listan. Handla måste jag.

Men annars. Annars är jag riktigt lyxledig på en fredag.

Vad gör ni därute på en fredag? Skiner solen på er också?

En cirkel sluts

Jag gör saker för sista gången.

Kör min gamla bil de sista kilometrarna.

Tackar för god och trogen tjänst igenom över tjugo år.

Jag parkerar en sista gång.

Kliver ur. Lämnar ifrån mig nycklarna. Och papperen. Får ett kvitto.

Tar en sista bild. Min gamla Tant Fjant.

Det kunde varit vemodigt, men det blev annorlunda än jag tänkt mig.

För när jag körde de sista metrarna till skrothandlaren så såg jag en numera bekant skylt. Grannen till skrothandlaren – på bägge sidor av gatan – var en Seat förhandlare.

Så jag tänkte att det var ett tecken.

En signal om att en cirkel har slutits, en ny har börjat. Tant Fjant har lämnat över till Senoritan.

Och det känns väldigt bra, skönt, nytt och spännande. Åh, jag är löjligt stolt över min nya fina Senorita.