Kul på jobbet

Grekiskan är inte grekiska. Så fel man kan ha. Namnet lurade mig. (Nu har hon lurat mig två gånger – första gången med sin utstrålning och nu med sitt ursprung)

Hon är född och uppvuxen i Kazakhstan.

Under vårt möte igår berättade hon bland annat om sin skolgång – som barn satt de i skolbänkarna och samlade AK47’or som en del av undervisningen. ”Vi sköt inte med dem”, sa hon med ett torrt leende.

Hon berättade om sin frispråkighet och hur svårt det blivit för henne att manövrera i Ryssland. Om sitt pass som det fortfarande står ”född i Sovjetunionen” i. Om hur hon lämnat sitt hemland.

Om hur hon dragit sig ur ”lunchklubben” på jobbet, eftersom en av kollegorna, en Ukrainsk man, ideligen ville diskutera Rysslands invasion av Ukraina. Hur alla höll med honom i anklagelserna mot Ryssland, hur media rapporterar ensidigt ur västligt perspektiv, och hennes letande efter en mer objektiv sanning.

Om hur hon en sen eftermiddag störtade från jobbet (där hon aldrig – och jag menar ALDRIG – går i annat än strikta dräkter som utstrålar kyla och kontroll och med håret i en stram tofs eller knut – helt i enighet med jobbets ”dress code”) med utsläppt vilt hår och iklädd joggingbyxor och en slafsig T-shirt där det står ”FREE PUSSY RIOT” med enorma bokstäver, för att delta i demonstrationerna framför ryska ambassaden. Och hur hon ränner rakt in översta finanschefen – hennes allra största ”kund”. Oops.

Den amerikanska konsulenten som satt med i mötet och jag skrek av skratt.

Vilken brud.

Det kommer att bli hur roligt som helst att jobba med henne.

Längesen jag skrev om träning

För tredje gången har jag lyckats få Väninnan med till träningen. Två lördagar har hon varit med, och så ikväll.

Det var kräk-jobbigt idag. Och tack och lov för det – jag behövde få ut en massa ilsk som hopat sig under dagen. Jobb-ilska. Jag blir galen – det är en annan historia.

Nu träningen.

Uppvärmning – leka sten/sax/påse och förloraren skulle spurta en liten runda. Vid oavgjort spurtade bägge. Sen tjugo minuter med 10 kettlebell swing, 20 atomic situps, 30 split jumps och därefter springa vår branta hundrametersbacke upp, och ta trappen ner. Repeat.

Redan andra omgången bytte jag ordning. Splitjumps först, tills en kettlebell var ledig. Sen resten av splitjumps. Sen situps. Sen springa.

Tjugo minuter med en puls på max eller strax under, skvallrade pulsklockan.

Med tom skalle (tack!!!) åkte jag hem.

Jag älskar min träning!

Lat Lillebror och glada hundar

Lillebror öser upp mat på sin tallrik. I ivern att få så mycket couscous som möjligt på tallriken ryker en del av det på golvet. Lillebror suckar, men finner sig snabbt.

Åh!!! Ja!!! Titta här – ååååååååååååh, gott gott gott!!!” peppar han och hundarna fattar direkt. Spilld mat = gott.

Skyndar man sig så hinner man äta innan människorna torkar upp allt det goda.

Lillebror tittar glatt upp på mig.

Jag ÄLSKAR att ha hundar”, säger han nöjt.

Söndag morgon

Här började morgonen halv sju för somliga. Somliga, som i Storebror. Tio i sju kom han upp och klappade mig på kinden, för att försäkra sig om att jag var vaken.

Halv åtta åkte vi – och hundarna – till gymnasiets parkeringsplats, där Storebror möttes med sina klasskompisar och tre parallellklasser inför deras ”överlevnadstur” till Sverige.

Och jag har inte engagerat mig synnerligt. Ställt kontrollfrågor, men ansvaret för förberedelserna har varit Storebrors.

När Storebror med prylar lastats av åkte jag vägen igenom skogen hem, parkerade bilen och gick en lång morgontur med hundarna. Blöta och leriga kom vi hem, fick våra frukostar och nu, nu ska jag ta reda på vad det här är för en dag.

En dimmig dag, lite fuktig men med hopp om sol.

Här ska i alla fall röjas en aning. Intill jag hittar en ny städtjej så är det jag som får lov att göra Hönsgården beboelig och någorlunda grusfri. Hundarna släpar in flera kilo grus om dagen. Suck.

Nästa vecka ska jag försöka komma ihåg att boka tid till klippning av hundarna. Sedan vi var i Sverige och de badade flera gånger om dagen har jag inte lyckats reda ut deras tovor, och det blir värre och värre ju längre pälsen blir och ju längre gamla tovor får lov att sitta kvar.

Jag ska byta lakan i sängarna. Försöka få undan alla grejor som står i vardagsrummet och köket. Grejor som stått sen i somras, när jag sorterade Exets kläder ute på gräsmattan (!) och sen jag lämnade mitt gamla jobb och tog hem ”nödvändigheterna” därfrån.

Papper ligger i stora högar, och jag kommer att tänka på Exets ”arkiveringssystem”… Kronologisk ordning i skiten. Men ingen annan sortering. Det betydde att när jag skulle hitta papperen på hans hus inför försäljningen så var det ändå ganska lätt att hitta dem, fast jag inte hade nån aning om var jag skulle leta innan jag gick igång.

Så ska det inte vara att röja Hönsgården efter mig.

Skit ska slängas. Viktiga papper ska kunna hittas på logiska ställen, till exempel i en pärm. Eftersom det var längesen nu som jag arkiverade så borde det vara ganska lätt att slänga oviktigheter i gamla pärmar och börja om.

Men solen skiner ju.

Är det inte en ute-dag idag, förresten? Papperen försvinner ju ingenstans…😉

Trevlig överraskning

En av mina nya kollegor är en fruktansvärt elegant kvinna. Grekiska. Lång, smal och med ett utseende som gör att jag undrar varför hon hamnat här, och inte som supermodell på en framsida i Vogue eller nånting liknande.

Jag har träffat henne sammanlagt tre gånger hittills. Första gången under en av introduktionsdagarna. Hon gjorde ett minst sagt effektivt och proffsigt intryck. Men lite kyligt.

Sen träffade jag henne tillsammans med Secret Service. Hon var iskall, överlägsen och nedlåtande.

Jag blev livrädd – svala människor gör att jag krymper på studs och blir mycket mindre än jag är.

Häromdagen fick jag veta att Grekiskan och jag ska samarbeta om ett projekt, nånting som låter otroligt spännande och som Secret Service helt sonika har köpt in en konsulent till att lösa. Konsulenten kom, Secret Service och jag mötte henne och diskuterade igenom vad det nu är hon ska göra åt oss.

Och sen var det min uppgift att sälja in Konsulenten till Grekiskan. Jag försökte ringa. Hon var upptagen. Jag försökte boka möten. Hon bokade om. Och ställde till slut in. Jag bad henne maila när hon hade tid. Hon var knäpptyst. Idag skrev jag för att jag såg att hon var ledig – hade hon fem minuter?

Jo, en timme senare.

Halv fyra på en fredag, när jag hade velat gå hem lite tidigare. Jaja. Med en nervositetsklump i magen gick jag ner de två våningarna. Och väntade. Fem minuter. Jag skrev sms. ”Jag är här nu” (hon sitter i ett område som jag inte kan komma in i). Fem minuter till.

Och sen kom den mest glädjestrålande, energiskt glada kvinna in genom dörren till det rum, där jag stod och väntade. Hon hummade instämmande när jag beskrev varför jag kontaktade henne, höll med om att ja, det här är viktigt och vilken fantastisk bra grej att vi från min avdelning har hyrt en konsulent. Ja, henne ville Grekiskan gärna träffa. Onsdag nästa vecka? Absolut.

Dagens ”note to self”? Gå inte på första intryck, Irrhönan.

Det där andra mötet med Grekiskan – det var förmodligen Secret Service som hon reagerade på, inte mig. Secret Service kan ha den effekten på folk.

En sån dag…

Efter en lång diskussions- och tvivelsdag på jobbet kommer jag hem med ett tåg senare än vanligt.

Jag möts i dörren av överlyckliga hundar.

Lillebror som kommer ner i köket och ger mig en kram.

Har du gjort nåt eller behöver du pengar?” skrattar jag. Han försäkrar att allt är ok, att han bara vill önska mig välkommen hem.

Storebror kommer farandes nerför trappen (VÄLDIGT ovanligt för att vara honom). ”Mamma, jag har packat inför turen på söndag – kan du hjälpa mig med det sista?

Och i nästa andetag meddelar han att han nog kommer att byta studieinriktning, vad jag tror om det.

Ingenting”, säger jag sanningsenligt och säger som det är  – att det viktigaste för mig är att han trivs under hans tre år i gymnasiet, och om han läser ditt eller datt spelar ingen roll för mig.

Vissa dagar lagas det ovanligt god mat i Hönsgården och dricks vin på en helt vanlig torsdag.