En sång som satt sig i min hjärna

Ljusa nätter av Alberte Vinding.
Sjunger gör Danmarks Radios flickkör. Skeppet är det samma som jag tog bilder av häromdagen. Det låg vid kaj precis vid mitt kontor. 😀
Kören önskade besättningen välkommen hem på vackraste vis, och sången har tejpat fast sig i min hjärna. Värre sånger kan man ha i skallen, helt klart.
Lyse nætter
Tekst:  Alberte Winding, 1991
Melodi:  Aske Bentzon, 1991
1.
Nu kommer fuglene igen
Og lyset vælter pludselig ind.
Det kommer gennem gennem alle sprækker,
lyse nætter er tilbag’.
2.
Alt hvad der rørte sig blev gemt
da du var rejst var det så nemt.
Men hjertet ved godt, hvad det ønsker sig, at pynte sig for dig.
du er tilbag’, du er hos mig
du er tilbag’ med varme dag’, du er hos mig.
3.
Nu kommer lydene igen
og verden vælter pluds’lig ind
med parasoller og sandaler
bølger maler alt i sand.
4.
Jeg havde huset fuld af vind
og nye frugter båret ind.
Men hjertet ved godt, hvad det ønsker sig, at pynte sig for dig
du er tilbag’, du er hos mig
Du er tilbag’, med varme dage, du er hos mig.

Balsam för själen

Kristi himmelsfärdsdag. Den dagen när mitt seglarkompisgäng träffas och gör nånting.

I år var det tidig avgång. Strax efter nio var jag på plats, sen gick vi till bussen och åkte till kanotuthyrningsstället.

Hyrde fyra kanoter, två människor i varje.

Tyska K och jag var ett bra team. Hon hade aldrig paddlat förut, men fattade snabbt hur man gjorde, och jag satt baki och styrde.

Vi paddlade över sjöar, smala passager, genom tät skog, förbi svanar, igenom fågelsång och solskensstrålar. Under blå himmel och i en ljummen vind.

Åtta timmar var vi igång – vi paddlade femton kilometer ungefär med avbrott för en lång lunch, sen lämnade vi kanoterna och tog en taxi tillbaka.

Upptankad på lugn och ro och skönhet.

En amerikansk kollega bad om hjälp

Hennes systerdotter fyller 18, och kollegan vill hålla ett tal. Hon bad om hjälp från vänner, familj och kollegor – vad skulle de (vi!) säga till en 18-åring? Vilka råd ger man – om några?

Jag svarade:

What a wonderful thought.

There is a lot I’d like to give to any 18-year old – being so fortunate as to have a son of the same age. So – here’s some of it;

Trust yourself, trust your own decisions. Dare say “yes” if it feels right for you, because – remember – you can do whatever you want and the sky is the limit. You can always change your mind later and do something else.

Travel. See places. Meet people with a smile and an open mind. Learn about other cultures, and remember other cultures may be in the house nextdoor or on the floor above or below your own.

Dance and sing, if it makes you happy. I’m sure it will make others happy if you dance and sing!

Carry your family and your friends in your heart while you pour your love on the people around you. Find someone special and if this person is not special enough, choose another, or let another choose you.

Remember you’re never alone, and everyone around you at the age of 18+ know what it’s like to be 18, although you are the only one to know what’s right in your life.

So – again – trust yourself, trust your own decisions.

Tänker med stolthet på min egen 18-åring, och hoppas han bär dessa ord med sig som en del i den uppfostran jag försökt ge honom.

One of those days…

Det är en sån där dag – när jag struntar i att begränsa sockerkonsumtionen och istället dricker varm choklad om eftermiddagen för att få snabb energi och bensin till hjärnan.

Jag har sovit uruselt. Trodde annars att lördagsnattens trötthet skulle spilla ifrån sig till gårdagen också (så mycket fick jag trots allt inte sovit söndag-måndag) men tji fick jag, jag låg och vred mig som en mask och kunde inte somna. Trots två meditationsapp-sessioner med avslappning som fokus och en hel massa lästa kapitel i en riktigt tråkig bok.

Vore det inte för att jag hade en date med den Skäggige idag så hade jag kunnat bli frestad att vara hemma sjuk, bara för att få sovit.

Nu gjorde jag inte det – blev hemma alltså – utan kom iväg och tur var väl det.

Lite ont i höften hade jag tyckte jag – vilket visade sig vara korsbenet som halkat skevt och gjorde ont. Nu sitter det på plats igen och musklerna är genomarbetade, liksom nacken och axlarna är det.

Och vi pratade om stora ting och små, och jag fick formulerat det i ord som jag tänkt så många gånger; att jag är honom evigt tacksam för att han pratar med min kropp istället för med min hjärna. Han behöver inte ord, han märker hur jag mår och har det. Att jag reagerar fysiskt på så oerhört många fler saker än jag är medveten om, låser fast kroppen och sen sitter både kropp och knopp fast.

Jag må förtvivla ibland, men det är mig förlåtet. Det går framåt med lilla mig. Det gör det. Gudskelov.