Konstig känsla

Irrhönan – fotograferad och intervjuad.

Det har jag aldrig gjort förut – jo, fotograferad, men inte av pressfotograf.

Det kommer en artikel i lokaltidningen om mig – som frivillig på Sorglinjen. Jag berättade min historia, och förklarade varför jag sökt som frivillig. Vi pratade om hur jag hanterade min sorg då, efter Exet och sen efter pappa… och hon frågade om de här känslorna och reaktionerna kom upp nu igen, efter att farfar dött.

För jo, farfar dog i torsdags, för fem dagar sedan. Och vi var där, ungarna och jag. Vi satt med farfar under hans sista timme i livet, tillsammans med farmor och tre andra, och vakade. Vi var där när han tog sina sista andetag, utan mask. Vi var där när hans hjärta slutade slå, och det blev till en rak linje på skärmen, så där som man ser på TV utan att tänka närmare på vad det betyder (annat än att nu ska en mordhistoria lösas eller nånting liknande).

Vi var där när farfar dog, och jag skickade alla varma, positiva och glada tankar jag kunde till honom under hans sista minuter i livet. All kärlek jag kunde hitta i mig själv. All tacksamhet. Tack för farfar, tack för lån av Exet, tack för mina barn.

Och så kom journalistens fråga.

Rev farfars död upp känslorna från då, när Exet dog och när din far dog?”

Jag vet inte. Än. Det känns inget. Än.

Det kommer när jag är klar, reaktionerna.

Nu känns det bara konstigt. Tomt. Inga känslor, ingen sorg. Ingen saknad – liksom med både Exet och min far så är saknaden förknippad med deras platser, inte med Hönsgården. Saknaden blir först konkret när mormor kommer hit ensam, utan min pappa. Nästa gång farmor kommer hit – ensam. Då blir det svårt.

Nu efteråt, efter intervjun, så sitter jag här med en konstig känsla om allt jag pratat om. Blev det för ytligt. Blev det för lite om själva känslan – sorgen. La jag ord i andras munnar som jag skulle låtit bli. Särskilt ungarna och farmor. Jag ska inte förminska deras sorg, deras känslor….

Hur blev det… äsch, det får jag läsa snart. Hon lovade att skicka artikeln innan den blir publicerad.

Annonser

Nyårslöfte – eller nåt

En sak som jag tänkt göra mer av under 2019 är att säga ”ja” mer än ”nej”. För att ”ja” ger fler chanser, öppnar fler dörrar.

Så när den nya frivilligtelefonen, där jag ska sitta två kvällar om månaden under 2019, skriver och säger att de har två sjuka till ikväll – kan jag ta en vakt? – så svarar jag ja, låt mig kolla med ungarna… Och ungarna sa ok, de kunde passa hundar och fixa egen mat, så hejsan hoppsan – jag tar min första telefon ikväll och redan nu pickar hjärtat lite extra.

Det är så mycket som jag inte hunnit läsa in mig på, så många ”standardsvar” som jag måste lära mig, så mycket man inte bör säga och så många hål man inte bör trilla i. Men det är ju inte nån världskatastrof att prata med människor, nog ska det här gå bra även om jag är pirrig.

Det är människor i sorg jag ska prata med. Eller skriva med.
Inga monster.

Dagen efter – den första dagen

Hönsgården är TYST idag, denna nyårsdag.

Vinden hörs vina utanför; det blåser hårt och enträget och luften är frisk och fri från krutrök.

Gårdagskvällen var ”lugn” heter det visst när man, som jag, sitter ensam hemma.

Dagen började med att Storebror åkte tillsammans med sina kompisar till en stuga där han ska tillbringa två dygn.

Lillebror försvann till en kompis, för att återkomma hem med en annan kompis senare på eftermiddagen. De två satt och spelade TV-fotbollsspel i vardagsrummet, sen fixade de käk och så småningom drog de iväg till nyårsfest de också.

Hundarna blev rastade om eftermiddagen med en ordentlig promenad i småregn. Nån timme eller så gick jag med dem. Väl hemma satte nyårsmedicineringen igång, och ju längre kvällen led, ju mer ostadiga blev de på benen, stackarna. Fyrverkerierna som sprängdes precis utanför köksfönstret bekom dem inte synnerligt – jag tror att det som stressade dem mest var deras egen avsaknad på motorik. De skulle lyftas upp i soffor, stolar och sängar. Bäras upp och ner för trappor (och Hönsgården har många trappor). Det dröjde inte länge förrän jag var tvungen att spärra av övervåningen med stolar – jag tordes helt enkelt inte ha Kommissarien (som var den som var mest rastlös) vacklandes upp- och nerför trapporna själv.

Och här var ett oljud av dimensioner. Radion på. Ett tag TV’n på – det var tills jag gav upp och parkerade oss i mitt sovrum. Där tände jag för datorn, och såg TV där istället. På hög volym. Och utanför fönstren – allihop – exploderade himlen i timme efter timme. Vid tolvslaget andades lugn i några minuter – och så satte det igång med tiodubbel intensitet. Det höll på i nån timme innan det lugnade sig såpass att jag dåsade till. Vid tvåtiden var bägge hundar oroliga och ville ut. Det blev till en kort promenad i relativt lugn – några explosioner på avstånd skrämde inte hundarna synnerligt, och vi kunde somna vid halv tretiden…

Halv nio vaknade vi i ett tyst hus. Gick ut i blåsväder. Jag åt frukost i tystnad. Satte mig ner och funderade på dagens program… Denna den sista av lediga dagar denna ”långhelg”. Julpyntet ska bort. Men innan jag hann gå igång ringde Lillebror. Om jag kunde hämta honom?

Jag grymtade lite, men det visade sig att han befann sig ungefär en mil från närmaste tågstation, och dessutom att den vän, som han ville skulle få följa med hem, hade fått sin mamma att skjutsa dit dem igår kväll. Så det var liksom ”vår” tur att vara bussiga.

Och visst, det är ok. Nykter är jag ju. Och vaken.

Ut i blåsvädret. Hämta trötta ungdomar. Komma hem till tyst hus. Se hur Lillebror vacklar i säng. Tända radion, höra Kronprinsen underhålla på slapp lina med rockgurun Alex Nyborg Madsen. Återhöra Dronningens nyårstal – hon kan som ingen annan läxa upp det danska folket. Hon träffar mitt i prick i den danska folksjälen, gång efter gång. Det är klokt, det hon säger, och hon är respekterad.

Mycket att tänka över, denna nyårsdag.

Men julpyntet försvinner inte av sig själv. Här måste lättas på en rumpa och sättas igång.

Basta.

 

WYSIWYG eller ulv i fårakläder?

Det finns numera två kvinnor med hund som jag har otroligt svårt för här i Hönsgårdens omgivningar.

WYSIWYG varianten (eller ”what you see is what you get”) är den suraste j… kärring som finns med den mest folkilskna schäfer man kan tänka sig. Det finns INGEN som kan med dem. Hennes man är lika sur han. När jag ser dem så går jag över på andra sidan gatan, och när mina hundar ser dem så skäller de ursinnigt – på avstånd. För den är stor, schäfern. Och arg. Som tur är blir den hålld i kort koppel i stort sett alltid.

Den andra varianten är ulven i fårakläder. En kvinna vars hundar mina hundar älskar, och tvärtom. De leker fantastiskt tillsammans och vi brukar ha dem lösa alla fyra så de får rasa fritt. Denna kvinna visar sig vara en fullblodsrasist, och detta kom fram igår, när vi såg de två hus som kommunen har inrättat här i området åt flyktingar.

Ja, de jävla människorna skulle hem dit de kommer ifrån. Dem har jag inget till övers för. Låt dem bo i en pappkartong och ge våra äldre en ordentlig levnadsstandard istället” fräste hon.

Jag konstaterade torrt att det här behövde vi visst inte diskutera, för här är vi inte överens. Alls.