Balans i dagens beröm

Jo, det var ju hos den Skäggige som jag skulle stå på huvudet.

Jag skulle visa honom hur jag gjorde min ”streak”, och tack och lov för honom, för han fick rättat till en del och dessutom övertygat mig om att jag är så otroligt bra på att stå på händer bara jag får det rätta underlaget att det inte alls finns nån anledning att hoppa över den övningen i min streak.

Mina yogapositioner påstår han är så vackra att man kan ta bilder av dem och använda i undervisningssammanhang, för jag gör dem helt perfekt. Säger den Skäggige.

Då rodnade jag av stolthet. 😀

Däremot fick jag inte alls beröm för min nacke. Som var låst. Igen.

Du har alltså missförstått nånting. Det här är INTE en tävling i hur låst man kan hinna bli på två veckor innan man ska i behandling igen. Den tävlingen har vi haft alldeles för många grenar av, och du har vunnit dem allihop. Gå hem och titta på dina pokaler nu och slappna av, och framför allt försök spänna av i nacken!!

När jag muttrade att jag verkligen försöker så mjuknade han. Han vet ju att jag försöker, jag försöker så mycket att det blir ytterligare ett misslyckande att inte kunna slappna av tillräckligt…

Axeln behandlade han också. Musklerna runt leder och ledkapsel är irriterade och spända. Så spända och så irriterade att de gör överjävulusiskt ont bara jag gör minsta lilla ”fel”. Nu har han masserat och lossnat så mycket som det går. Med tid går det över, lovade han.

När jag frågade om det är nånting jag INTE ska göra, så tittade han skälmskt på mig och log. ”Inga boxningskamper. Och inte lyfta tunga vikter i ytterpositioner – fast det är ju inte särskilt vanligt att man gör det ändå” sa han torrt, ”men annars får du göra precis vad du vill.

Och så låren. Dessa förbannade lår.

Ja, det är ju bra att du stretchar så mycket för du har du ju inte nånting emot att jag tar i ordentligt i dina ben”, sa han med sin kruttorra humor (eftersom han kunde märka att jag inte stretchat låren nästan alls) och när jag vred mig som en liten mask så tillade han ”Foamroller. Rulla tio gånger på varje ben. Framsida, sida, diagonalt. Då är det här borta på två veckor”.

Om nån av er provat att rullas på en foamroller så vet ni hur överjävligt ont det gör, bara framsida lår. Sidorna på låren ska vi bara inte tala om, och absolut inte diagonalt. Två veckor??? Två år kanske… Hu. Men jag är ju bra på att anta utmaningar, så på två månader med daglig rullning kanske man kan märka resultat? (Inte sagt att den Skäggige kan märka nån skillnad, men på mig gör det kanske lite mindre ont?)

 

En bild som skvallrar

1. 
Jag står snett. Skjuter ut höften och då störs hela min balans   Sen gör jag en snegrej med foten – inte på bilden dock – som bidrar ännu mer till snedheten. 

2.

Magar är inte vackra när man står upp och ner. Allt mitt magsladder som jag är så innerligt trött på skriker till himlen att nu vill jag göra nånting åt det. Igen. 

Borta bra…

Måndag och tisdag har jag varit på lyxigt möte med jobbet. På en gammal gård alldeles vid havet, hålld i antik stil och proppad med konst och god smak – och med personal från himlen. Särskilt personalen i köket.

Vi har fått ljuvlig frukost, snacks till förmiddagen, en seriös omgång stenbitsrom (inte sönderfärgad orange eller svart!) och den läckraste biff jag ätit i hela mitt liv till lunch, nöttårta om eftermiddagen, till middag kammusslor, stekt and och nån svartvinbärschokladvanilj nånting till efterrätt. Dagen efter var det samma ljuvliga frukost fast med valfri form för ägg för dem som ville. Snacks igen – nya varianter, och sen en lunchbuffé med i särklass den godaste lax jag nånsin ätit – marinerad och glaserad med honung och ingefära, stekyta men sushikonsistens inuti. Och sallader, massor med fantastiska variarioner, potatissoppa, pajer, bröd, ost, efterrätt. Och så kött eller kyckling till dem som ville. Innan vi lämnade stället var det dags för kaka – igen! – och att jag rullade hem var visst inte nån överdrift.

Kvällsmaten hemma hoppade jag över…

Glada barn och överlyckliga hundar välkomnade mig när jag kom hem. Det kändes bra att ha sluppit tänka på att ungarna fått mat och hundarna gått sina promenader. Jag litar på ungarna, de kan ju. ❤

Själva mötet var bra. Trevliga kollegor och bra stämning. Till och med han som alltid diskuterar och sätter sig på tvären emot allt som föreslås var otroligt positiv och förklarade att det var det bästa mötet i den här konstellationen som han nånsin varit med till. Lite kul att vara med till att arrangera något sånt!

Min chef Långe T var väldigt nöjd, och Secret Service höll sig tyst, vilket var det absolut bästa han kunde göra.

Nu är det vardag igen. Eftermiddagsturen med hundarna tog 45 minuter – alla njöt! – och sen har jag tränat, vilket var välbehövligt efter alla intagna kalorier.

Tur att det inte är lyx jämt.

Jäkla ungar, som de växer

Lillebrors klasskompis och en kille från parallellklassen kom nyss förbi. Klasskompisen känner jag väl, Lillebror och han har varit världsbästisar sen de gick på dagis. Ett helt liv sedan – de började i samma grupp när de var tre år och på den vägen är det. (Och jag tränar tre gånger i veckan med hans mor, dessutom 🙂 )

Den andre killen kom in, stirrade på mig och log ett brett leende. Jag log också, för visst känner jag igen honom. Men som jag sa till honom – det måste ha varit omkring en meter sen jag träffade honom senast. Den unge mannen är nu 1.90 lång och 16 år fyllda.

Herregud, hur kan tiden springa iväg så hemskt och ändå stå stilla? Jag upplever inte tio år som nån lång period. Jag har varit skild i 12 år. Exet och jag hade känt varann i 12 år när vi skiljdes.

Mina söner kan jag titta på och undra var tiden tog vägen. På kylskåpet hänger en bild från farmor och farfars guldbröllop 2013. Då var Exet sjuk, men såg inte sjuk ut. Och särskilt Lillebror ser så liten ut.

Jag har också bilder hängandes som togs på Exets sista födelsedag. April 2015. På Exet och sönerna. Mig och sönerna. Att Exet ser ut som jag minns honom är inte konstigt. Han dog fyra månader senare. Obegripligt (och en annan bild som togs två dygn innan han somnade in för att aldrig mer vakna visar en helt annan man – honom minns jag inte). Och jag ser ut som den jag ser i spegeln. Men ungarna. De ser unga ut.

Men men. Det är på de unga som man ser hur tiden går, sägs det ju. Vilket jag har fått bevisat idag. Och den unge mannen, M, verkar vara lika mycket en ”buspojke” som jag minns honom från hans unga år. De tre passar nog bra ihop. Likadana alla tre. Då som nu.

Förresten – kvarskatten då?

Jag pratade med Skatteverket häromdagen. Och fick en förklaring på de 42 tusen kronorna.

En tredjedel av inkomsten hade jag fått i form av medarbetaraktier – dem hade jag glömt. Det var ju för ett helt år sen jag fick dem. Hursomhelst, att jag ska skatta för dem förstår jag – men för säkerhets skull ringde jag gamla jobbet och kollade att det stämde. Det gjorde det.

De andra två tredjedelarna av inkomsten var påhittade av Skatteverket eftersom jag bytt pensionsförsäkring, och de lät mig betala samma extraskatt två gånger på grund av nån teknikalitet. ”Men det går ju inte”, sa skattgubben, ”du ska ringa ditt försäkringsbolag och få dem att flytta pengarna till ett annat sparande” (som om jag lyssnade särskilt noga – pensionsförsäkringar och jag har aldrig varit särskilt bra vänner). Hursomhelst slipper jag för tjugosex av de fyrtiotvå tusen kronorna, alltid något… Och aktieportföljen har vuxit alldeles gratis, eller rättare sagt, det kostade mig ”bara” skatten på sextontusen… Hick.

Från pensionsförsäkringsbolaget fick jag en blankett som jag ska fylla i och skicka till dem. Nu har jag läst den tio gånger, och jag förstår fortfarande inte vad det är jag ska fylla i. Suck. Jag får väl ringa till dem igen.

Varför ska det vara så krångligt med blanketter?

Och apropå blanketter så har jag hittat den blankett som jag ska fylla i för att kunna bli dansk medborgare (jag behåller mitt svenska medborgarskap ändå). Intressanta saker ska fyllas i och skickas kopia på. En massa papper om mina föräldrar, deras födelseattester och vigselbrev, bland annat. Jag känner mig lite tveksam om jag överhuvudtaget ids be mamma om att engagera sig i det här… Eller så kollar jag när jag är hos henne i påsk, om jag kommer ihåg det. Viktigare än så är det inte. Fast jag skulle vilja rösta i nästa val. Jag är lite trött på att ha bott här i tjugosju år och inte få bestämma var mina skattepengar ska användas.

Ledig dag – fast…

Trötta ben har jag efter träningen imorse.

Dessa trötta ben gick en promenad med hundarna efter att jag fått min frukost. Eftersom Lillebror sov länge och Storebror sov borta så var jag snäll och började inte dammsuga, utan åkte istället för att handla lite smågrejor och hämta paket. Medan jag var borta vaknade Lillebror (och ringde) och Storebror var på väg hem (jag ringde) och jag kunde hämta den senare vid tåget när jag ändå åkte förbi stationen på vägen hem.

Dammsugaren fick sig en svängom – fattar nån var alla dessa kilon sand kommer ifrån? *host* kan det vara hundarna tro *host*

På Facebook dök det upp en äldre modell glassmaskin, helt oanvänd, till priset 75 kronor. Jag som tänkt skaffa mig en glassmaskin länge tänkte att en billig äldre variant kan ju vara bra att öva mig på. Så det gjorde jag.

Gick med hundarna till kvinnan som sålde, tog vägen förbi kyrkogården för att se till Exets grav, planterade lite påskliljor och gick hem igen. På ännu tröttare ben.

Lillebror och jag lagade mat, middag åt vi alla tre och nyss fick sig golven ytterligare en svängom, jag tvättade samtliga golv och vattnet var kolsvart.

Planen för resten av kvällen… Jag har min streak kvar att göra. Meditera och stretcha. Det tar en halvtimme ungefär. Jag borde duscha och tvätta håret men det får jag göra imorgon istället. Kommissarien borde jag borsta. Om jag orkar och hinner. Och så är det kvällskissningsrundan.

Ledig dag? Herregud, ibland fattar jag inte hur jag hinner jobba och vara hemifrån 10 timmar varje dag.