Kl 5

Är jag ute med en hink sand för att dölja spåren efter den spya som min älskade äldste son producerat minuterna innan, strax utanför mitt sovrumsfönster. (Ute och firat har han varit, och ledigt har han idag. Det har jag inte.)

Så är dagen liksom igång.

Urk.

Annonser

Premiär

Nyss hemkommen från en första tur hos ungdomarnas sorglinje, innan de vuxnas går igång i början av januari.

Om nån minns.

Eftersom det här var ungdomars telefon (mellan 14-28 år) så får jag inte delta i live chats eller samtal, men eftersom det hela sker för öppen skärm (en chattar och vi var fyra som såg med) så kunde vi hela tiden prata om vad som hände och hur vi reagerade på det.

Tre samtal, väldigt olika men rörande och tunga. Två av de frivilliga skrev, jag läste med liksom en av nybörjarna. Och i bakgrunden hela tiden en vägledare som gav input, ställde frågor, kom med alternativ.

Vägledaren kommer också att finnas på vuxenlinjen. Det känns väldigt tryggt.

Jag är blåst i skallen, men även om det var tungt och svårt och förmodligen tre unga människor som grät floder bakom en skärm nånstans i Danmark, så var det skönt att känna att såna här samtal gör en skillnad. Människor blir sedda, hörda. De frivilliga använder sig själva och sina historier för att spegla dem som skriver eller ringer in.

Det kliar i fingrarna för att få lov att vara den som är ”på”. Å andra sidan ser jag hur tungt det kan vara. Hon som provade för första gången ikväll var duktig – och helt slut efteråt.

Nästa vecka har jag en ny vakt. De säger att två vakter är det vi vuxna får lov att prova, sen är vi klara att prova våra vingar.

Det ska bli spännande.

När saker och ting ramlat lite mer på plats och jag fått perspektiv…

…så kan jag konstatera att visst är det roligt att drömma – ett tag. Men så går verkligheten upp för mig och så parkeras drömmeriet igen.

Dels har det gått lite tid nu, sedan Kapten B ”left the building”.

Sen har jag läst hans bok.

Och korresponderat lite.

Han ÄR sån som jag uppfattade honom. Han går rakt in i hjärtat på många. Eller rättare sagt; antingen så gör han det han gjorde med mig, eller så uppfattar folk honom som en irriterande, arrogant jävel som inte ”vet sin plats”. Men många, många högaktar honom och skulle följa i hans fotspår vart än han skulle gå. Ut i krig, i farligheter. Han är en man följer och litar på.

Igår var jag hos den Skäggige, och min vana trogen får han veta i stort sett allt som rör sig i min tjocka skalle. Igår berättade jag om Kapten B, och jag berättade om sorg-telefonen, som jag kommer att jobba för från och med januari.

Han jublade. ”Du är på rätt väg nu, det kan jag känna på din kropp och på det du berättat för mig.”

Det jag tror den Skäggige menar är att jag lossnar lite på fasaden. Låter en människa komma nära, utan att vackla, utan att känna behov av att ändra mig för att passa in. Känner en trygghet i att vara jag, med bägge ben på jorden.

Jag har inte gjort det på väldigt, väldigt länge. Sist jag hade samma känsla var det Verktygslådan som brakade in i mig 2004, och en sån repris önskar jag INTE

Det var några omtumlande dagar med Kapten B, som jag sent ska glömma. Kvar hos mig lämnade han sin bok med snälla ord, och jag har honom i min kontaktlista om jag vill.

Boken – ja herregud. Den tar vi en annan dag. Jag är rätt skakad. Konstigt att lära känna en människa först, och sedan – efter att människan försvunnit fysiskt – så lämnas man med en självbiografi av det barska slaget, en som går under huden och visar många oväntade sidor av den människa man trott sig få en bild av.

Mina luftslott ramlade ihop innan de ens han bli luftslott, men kvar har jag en kollega på andra sidan Atlanten som jag litar på och tycker bra om, och som jag vet tycker bra om och litar på mig.

Det är inte så illa det heller.

Men visst är det tomt i mitt hjärta. Väldigt tomt.

Dagens visdomsord i dagens meditation

Listen up, Irrhönan.
Den här var till mig.

The greatest gift we can offer another person is to allow them to be who they are, and not what we want them to be. The same can be said of our relationship to self. So whether it’s the way in which we view ourself, or the way in which we view another person, very often we have a lot of judgement, a lot of critisism, a lot of expectation. More than that, we normally have an idea of how we think we should be, and how that other person should be. And because of that, there’s always a sense of conflict, because we are as we are, and that other person is as they are. So it’s not until we’re able to let go of that projection, of wanting someone else to be in a certain way, or wanting ourselves to be in a certain way that we can really find that sense of freedom and ease, in our own mind but also in the relationships around us. So giving that person the freedom to be exactly as they are.

Andy Puddicombe, Headspace. Today’s meditation 11 Nov 2018 ”The greatest gift”

Tack. Den behövde jag – precis och alldeles just nu.

Och så hände det sig…

…att jag vaknade med besked i telefonen om att Kapten B vill vara min vän på Facebook. Så lätt det kan vara ibland. Och han skriver så jag blir glad:

Som vi talte om, nogle mennesker kan man bare sammen med, du er en af dem der bare er nemme at stole på og hermed holde af. I min simple verden, der består af tillid, ære, mod, vedholdenhed og integritet er du jo som støbt ud af disse ord. Som en man spejler sig i og finder genkendelse, det sker ikke ofte ☺️

 

Vilken vecka.

Jag försöker skruva tiden tillbaka för att hålla kvar energin jag har haft sedan oktober blev november och nånting hände…

Ett möte hände. En ny kollega – Kapten B – klev in på kontoret, och rakt in i mig.

Det är inte så dramatiskt som det kan verka. Kapten B var mitt ansvar de två första dagarna i november, intill min kollega Glada Grodan kom tillbaka på måndagen efter en tre månaders resa på andra sidan Atlanten, i det land där Kapten B ska jobba framöver. I det land Kapten B befinner sig nu, sedan i fredags kväll.

Tisdag och onsdag hade vi stormöte, alla säkerhetskollegor i firman. Arton personer var vi från alla världens hörn. Jag hade slitit med att få ihop programmet, ordnat catering, fixat bord i matsalen, beställt restaurang och meny, bjudit in gäster, fixat hotellrum, skrivit ut program och papper, tagit referat och varit ”på” under hela mötet. Sånt får jag energi av.

Men ännu mer energi fick jag av Kapten B. Det fick vi alla. Han var bara sån. Efter några timmar kändes det som om han alltid varit en del av oss, som om jag alltid känt honom. Kanske var det för att han och jag hade en gemensam vän – oväntat. En kvinna som tränat crossfit med mitt träningsgäng, som jag tycker väldigt mycket om och som jobbar i Försvaret – det samma ”Försvaret” som Kapten B lämnade den sista oktober, rörd och tacksam.

Två kvällar körde han mig hem. Vi pratade på som vi alltid känt varann. Saker jag tänkte kom ur hans mun. Han såg mig, när vi kramade om varann innan han gav sig av för att flyga över Atlanten sa han det jag tänkte; ”det är sällsynt att möta en som går rakt in i en med träskor på, rakt in i ens hjärta och som det känns som om man alltid känt”.

Och nu känns det så himla tomt i mitt hjärta.

En själavän försvann över Atlanten efter få dagars bekantskap. Vad var meningen med att våra vägar skulle korsas? Jag tror ju på att människor kommer i min väg för att jag ska lära mig nånting.

Är det bara ”saknad” jag ska ha lärt mig? Att jag kan känna fortfarande, att jag kan sakna? Att jag har ett hjärta som kan skakas om i den milda grad av en stor och stark kapten, en klippa i försvaret, en krigsmaskin med otrolig auktoritet och pondus – men med det varmaste och mest empatiska hjärta jag nånsin haft förmånen att känna av. (Det sa han också – att normalt så har han en hård fasad för det behöver han – eller har behövt – för att klara det han ska klara av – och så kom jag och klampade förbi den där fasaden med träskorna på, rakt in i det sårbara.)

Är det så här det ska vara? Att vi ska ses en gång om året, om ens det. Att han bara ska bo i min jobbmail?

Jag kan inte förklara vad han gjorde, det blir futtigt på skrift och det var så otroliga samtal vi hade.

Fast.

Förmodligen är det så banalt att den här Irrhönan är så svältfödd på uppmärksamhet och komplimanger att jag bygger luftslott. Att det inte var speciellt som jag känner det – jo, för mig, men för honom?

Och varför ens tänka ”luftslott” när en ocean ligger emellan oss? Det jobb han ska ha framöver är permanent, han flyttar dit, det är hans livs chans, han satsar och åker.

Jag ska vara hans ankare och stöd jobbmässigt. Vi kommer inte att ha så värst mycket med varann att göra, men jag kommer att ha kontakt med honom på samma sätt som jag har det med alla de andra.

Och jag vill inte göra bort mig.