Var är Irrhönan?

T4L

Inte i bloggen.

Ute i värmen, snarare. Så länge det här nu varar. (Jinxar jag nu? Blir Roskildefestivalen i början på juli kruttorr eller lervåt?)

Mitt liv levs som vanligt, med söner, hundar, jobb, träning, diverse annat. Inte så mycket att skriva om. Inte så många funderingar i skallen som vill ut längre.

Bilden är från morgonens träning.

10 atomic situps, 10 push-ups, 10 burpees, 10 rows, 10 squats – och simma en runda. Repetera i 30 minuter.

En film man inte vill se, men som alla borde se

Utøya 22 juli 2011.

72 minuter i biografen är inte nån lång film. Det är löjligt kort faktiskt. Som om man var tillbaka i tecknad-film-universet tillsammans med barnen, när de var små.

Men 72 minuter i sällskap med filmens huvudperson Kaja, i ett enda långt mardrömslångt klipp, utan musik, utan ljudeffekter, utan nånting annat än hennes och de andras panik och frustration är enormt långa minuter.

Så lång tid tog det mellan första och sista skottet.

Medan 69 människor dog.

Innan hjälpen kom.

Som jag har förstått det är filmens idé att ge tillbaka fokus till dem det tillhör – dem som var där. Dem som dog, sårades och överlevde.

Just för att filmen inte är klippt är man plågsamt medveten om varenda minut som går, varenda sekund.

Och för att ingen musik spelas, görs man medveten om hur fruktansvärd verkligheten kan vara. Verkligheten har ingen ljudmatta med musik.

Jag tvekade länge om jag ville se filmen, men är glad för att jag gjorde det. Glad för att det kändes som att ge respekt åt dem som förtjänar den. För att få en flik av deras historia. För att förstå, det kan man inte.

Precis som Kaja säger i filmens början.

Dere kommer aldri til å forstå.”

Taxi var god dröj

Lillebror och jag är ensamma hemma ikväll. Eller så länge det varar. Han ska över till flickvännen senare – när hon kommit hem från jobbet.

Just det var ett krux, visade det sig.

Tågen går inte mer än en gång i timmen just nu, ”och det är 50 minuter till nästa tåg” ringer hon och berättar för Lillebror.

Skulle jag kunna hämta henne och skjutsa dem hem till henne? frågar Lillebror mig.

Njae… säger jag – och tänker: var är hennes föräldrar i det här, och varför skulle det vara mitt problem att tågen inte går och hon inte kan komma hem?

Den här taxichauffören tänkte faktiskt ta sig en fredagskväll med en film av nåt slag, och i kvällens planer ingick inte att köra ett par tre mil gratistaxi…

Värst är inte kollegans uppsägning…

Värst är att vi inte kommer att få nån ersättare för honom. Dvs. hans jobb delas ut på oss som är kvar. Sen kommer vi att få omprioritera en del – sånt som vi inte hinner hinner vi inte, det är faktum och kan inte göras nåt åt.

Tre man kan inte göra fyra mans jobb, inte i längden. Och det kommer att gå ett bra tag – säkert till 2020 säger Blixten – innan anställningsstoppet hävs.

Visserligen ligger en omstrukturering av hela företaget och lurar runtom hörnet, nånting som kan betyda avskedanden – men eftersom vår avdelning redan går på knäna så är sannolikheten inte stor att nån av oss som är kvar behöver gå…

Jaja. Jag är kvar så länge det är kul och jag inte hittar nåt som är roligare.