En sån helg, alltså

Efter att ha haft roligt hela fredagen för egen del vaknar jag till diverse kallduschar som tycks vara resten av helgen.

Farfar är inlagd igen, har varit sedan onsdag tydligen. Han har andnöd och mår allmänt risigt. Det har han gjort sen nån gång före jul förra året. In och ut på akut- och andra avdelningar. Sms från farmor igår med besked, och telefonsamtal i morse där hon berättade att han haft en dålig natt och mår ännu sämre. Jag sa att vi kommer förbi – ingen av ungarna var särskilt lyckliga över det – de är less på sjukhus och jag förstår dem så innerligt. Men det känns som om det är längesen vi sett farfar och jag vill inte riskera nånting. Hellre åka dit en kvart och så är det gjort.

Lillebror berättade igår att han skallats av en kille från skolan när de var till gymnasiefest i fredags. Överläppen fick en ordentlig invändig flänga, och fyra tänder gör ont. Snabbtelefonsamtal till en kompis, som är tandläkare. Inga tänder sitter löst, vi kan vänta tills på måndag, sa hon.

Och så nyss, Lillebror kommer ner i köket och säger godmorgon, och i nästa andetag berättar han att hans sprillans nya cykel stulits från stationen igår kväll. Tjolahopp. Det är väl femte eller sjätte gången vi fått cyklar stulna. Jag blir galen!!!

Så nu har jag nyss suttit och skrivit två rapporter till försäkringsbolaget vårt.

Jaja, fokuserar jag på eländen så hittar jag dem lätt. Då deppar jag över att mitt nytvättade golv redan har tassmärken. Att kroppen ömmar efter fredagens 9 km ”mud race” (det var roligt!) och träningen på militärbanan igår. Att bananflugorna verkar strunta i min goda fälla.

Äsch, nu skiter vi i det och här glada över att sjukvården har farfar i fokus. Att Lillebrors tänder inte verkar vara skadade. Att försäkringsbolaget täcker cykeln.

Resten är i-landsproblem.

Annonser

Struptag

Jag vet att det här inlägget kommer att verka konstigt.

Att nånting som gör ont och är så till den grad gränsöverskridande kan kännas så positivt, så lättande, så bra. Inte alla skulle vilja behandlas så. Det passar inte alla.

Hos Den Skäggige idag.

Hur mår du? – det är standard-öppningsfrågan, och hos honom betyder det ”har du ont nånstans, vad vill du att jag ska göra för dig, var är du mentalt och hur känner du av din kropp?”

Bra, svarade jag och kände mig konstig – jag har faktiskt inte riktigt ont nånstans (ta i trä). Och så berättade jag om kursen som jag var på förra veckan. En total stress-upplevelse. Huvudet vet att det är lek, kroppen reagerar med att vilja fly.

Jaha, säger han som bara han kan säga det, och så gick han igång. Hela kroppen fick sig en omgång. Axlar, nacke, lår – de klassiska ställena som jag slåss med. Magen. Tårna, vaderna. Men han gick djupare, mycket djupare.

Muttrade ”det är inte alls så illa, det här” – men han tar i, det gör han. Det gör ont och kräver koncentrerad andning och total tillit till vad han gör. Slappna av, slappna av. Ge efter när han tar i. Det är det enda som hjälper. Om man kan.

Han tog tag i nackmuskulaturen, ner mot axeln. Känslan strålar ner i armen, upp i pannan. Ont gör det. Istället för att djupandas blir andetagen korta och flämtande.

”, säger han, ”du tycker att det där var obehagligt. Då kommer du inte att gilla den här – men å andra sidan kommer inte halsmuskeln att kännas så mycket nu”.

Och han tar tag under käken, samtidigt som han håller fast i nackmuskeln. Får tag i tungmuskeln, underifrån. Trycker tills muskeln slappnar av, ger efter. Flera ställen trycker han. Till sist håller han omkring mitt struphuvud.

Det låter vansinnigt – det var det nog också – men jag litar på honom. Han vet så väl vad han gör. Han litar på mig också, vet att tilliten är ömsesidig. Vore den inte det så skulle han aldrig kunna göra det han gör.

Han grep tag, och ont gjorde det. Andas, andas.

Plötsligt knackade det försiktigt på fönstret. Hans fru stod utanför och ville bli insläppt.

Tack nu räddade du mig!” ropade jag.

Men Den Skäggige skrattade, för färdig var han ju inte. Han tog tag igen. Plötsligt kändes det som om ett gummiband gick av.

Wow”, sa han, ”där släppte flera års spänningar! Den där muskeln har jag försökt behandla länge, nu släppte den äntligen spänningen! Hur känns det – är det inte skönt?

Känslan av att nånting lossnat, en obehaglig känsla just när det släppte, men lättnaden efteråt… Svårslagen. Som alltid när lättnaden kommer, när spänningen släpper, så kommer tårarna. Och som alltid när jag reagerar så, så håller han om mig just som jag behöver där och då.

Sen fick jag prova att ligga i sträckbänk, i brygga. Ovanpå honom.

Han satte sig bakom min rygg och drog upp mig på sina knän, händer och fötter. Kroppen knakade och det var exakt det som min kropp längtat efter. Det där knäcket i ryggen som legat länge och lurat, nu sa det ”knak” och spänningen släppte. Samma sak med nacken. Han vred och bände, jag hänger i hans armar som en lealös docka som han leker med.

Hur mår du nu?” är avslutningsfrågan.

Jag tittar på honom med tacksam blick, det finns liksom inte ord när kroppen gett efter så mycket, när det blir så totalt hudlöst i en kommunikation som nästan alltid är ordlös. Han kan sånt. ”Jag tycker ju själv om när folk tar i, och inte bara mesar på”, säger han, och vet att jag håller med honom. Massörer som inte törs ta i är det värsta jag vet.

Det är en öm kropp jag går hem med, men jag vet att få dagar senare har nånting flyttat sig igen. Nånting har lossnat, jag får mer luft, en lättare kropp.

Men en fruktansvärt öm hals. Lite svårt att svälja och prata. Ett struptag som sitter kvar i min hud.

Det där kan jag inte göra på vem som helst” säger han. ”Det är få som skulle låta mig göra det. Men nu tog jag chansen. Du var mottaglig, den där kursen har varit otroligt bra för dig. Att få grävt upp en massa stressreaktioner som nu kunde få försvinna.

Jag älskar honom.

Har jag sagt det förut?

Tittut!

Jag har saknat att skriva. Men inte sjutton vet jag om jag med detta inlägg kommer att bli hängande i bloggen. Man vet aldrig. Men jag behöver skriva av mig lite. Har upplevt en hel del, som behöver präntas ner för att smältas lite. Hursomhelst.

Jag har varit på kurs minsann. En annorlunda kurs. På ett annorlunda ställe. Med okända människor.

I en barack på engelska landsbygden, tillsammans med kollegor från Sydamerika, Australien och Europa.

Instruktören var en ex-militär i fyrtioårsåldern som hade upplevt och sett det mesta i krigs- och eländighetsväg. Och som kunde lära ut tricks och berätta verkliga-livet-historier så man satt trollbunden. Att jag tyckte att han var väldigt trevlig att vila ögonen på var ingen nackdel heller.

Det är så fruktansvärt länge sen jag tänkt den tanken – att det är trevligt att ha ett ögongodis att njuta av… Den känslan hade jag glömt. Det var skönt att hitta igen den, även om det blev vid ”se, tala med och höra, men inte röra”.

Klassrumsundervisning blandades med praktiska övningar.

Vi började med personlig säkerhet. Nere-på-jorden resesäkerhet. Bra idéer. Småsaker som är bra att göra och nyttiga att lägga märke till. Att ha med sig en reservplånbok till exempel. Med småvaluta, några gamla kreditkort och lite ”utfyllnad”. Så kanske man har tur och det är den plånboken som blir tagen eller stulen…Ta kopior av passet och viktiga papper.

Hur uppför man sig när man tar ut pengar? Ut och öva. Plötsligt kommer en kille med kniv runtom hörnet, han skriker och hotar och får med sig alla pengarna. Naturligtvis. Hellre lämna ifrån sig pengar än att bli knivstucken – om man har ett val. Och hur lämnar man ifrån sig pengar? Hur köper man ett par extra sekunder så man kan springa iväg?

Vi får höra pistolskott och gevärseld. Får lära oss att höra skillnad på äkta ammunition och lösa skott. Sen ska vi höra varifrån skotten kommer. De första två skotten får vi lugnt stå och peka ut riktningen på. Sen ska vi springa ifrån skottriktningen. Under den debriefing som följer det tredje skottet sker det – plötsligt exploderar omgivningarna runtomkring oss, det är granateld och skott och världen brinner. Det går fort – bort ska vi. Men vart springer man? Jag kastar mig runtom ett hörn – bort ifrån den skytten jag hört och sett. Så är det en som knackar mig på axeln och jag ser upp i en pistolmynning.

Ja, det är en ”lek” och ja, det är lösa skott och statister och övning, men hjärtat klappar fort, fort, och även om hjärnan vet att det är nånting vi leker så är kroppen i ”flight-mode”.

Vi får lära oss komma ur en bil som blir kapad. Även där tittar vi rakt in i en pistolmynning. Den unge man med hoodie och näsduk för ansiktet är en typisk engelsk bråkmakartyp; hårda stickiga ögon, snaggat hår och kaxig uppsyn. Vi lär oss att hata och älska honom – att aldrig lita på honom när han går förbi. Han ler snällt – han är ju en skådespelare – men minuterna senare står han och skriker en rätt i ansiktet och riktar en pistol mot ens huvud. Och man tror honom. Man gör som han säger.

På bilden demonstrerar vår instruktör tre sätt att hantera någon som hotar en med pistol. Första sättet – det farliga. Gör motstånd. Riskera att bli skjuten.
Andra sättet – det eftergivna. Backa och var medgörlig. Gör som killen med pistolen säger.
Tredje sättet. Vår instruktörs sätt – som fungerar för honom. För farligt är det. Ta ifrån killen pistolen. Det går på ett ögonblick och så byter pistolen ägare.

IMG_3879

Vi kidnappas. En timme med huva över huvudet, på knä och i vidrig ljud-miljö. Ut i skogen, läsa ett ”statement” högt och med en pistol mot pannan. Och en karl med den längsta kniv jag sett som står och måttar hugg mot min arm, som han håller i ett fast grepp med sin andra hand.

IMG_2351

Vi får planera en resa, där vi möter korrupt polis och militär, vi möter bovar som skjuter, vi tvingas ur bilen och får springa. Vi får lära oss hur viktigt det är att åtminstone någon av oss behåller navelsträngen till säkerheten – walkie talkien – så vi inte står där, mitt ute i ingenstans utan vare sig karta eller kontaktmöjligheter.

Vi lär oss första hjälpen och får lära oss använda en ”tourniquet” – en blodstoppare. En sån har jag aldrig rört förut. En liten stund senare ska jag använda den – det har hänt en olycka (igen nånting vi leker) och i bilvraken sitter två allvarligt skadade statister. Den ene har en protes på benet och ur denna sprutar det blod… Först när scenen är över förstår jag att mannen har benprotes… Så realistiskt är det, att jag inte tänker tanken att det kan vara så.

Vi lär oss slåss. Just det momentet är jag inte särskilt vild med… Och just där ser jag det som förstahjälps-killen pratade om. ”Look at them”, säger han, och menar vår instruktör och ledaren för kurscentret. ”They have dead eyes. They have seen and done things. They have been there, in the action.
Instruktören – han som jag tycker om att se på – tittar på mig och förklarar hur jag ska göra för att bryta av någons finger. Det känns orealistiskt – men det är ju därför jag är här. För att uppleva hur det kan vara att hamna helt fel. För att förstå hur jag bör göra – och få andra att uppföra sig – för att undvika såna här situationer.

Tre dagar går med övningar.

Jag lär mig massor. Upplever massor.

Det viktigaste jag lär mig att att det är viktigast att tänka efter före. När man är ute i verkligheten är det för sent att reagera i en farlig situation. Diskutera aldrig med någon som siktar på dig med en pistol och som skriker och är nervig och upphetsad.

De trevligare upplevelserna inkluderar en pubkväll med instruktör och kursister, men även långa promenader i otroligt vackra omgivningar runt hotellet där vi bor; ett äkta golfhotell som omges av mjuka kullar och vackert grönt.

Jag har nog varit engelsman i mitt tidigare liv. Jag älskar England. Känner mig så hemma där.

Känner mer och mer att jag vill se mer av England. Och Irland. Kruxet är två; tid och hundar. Tid kan skaffas men hundarna inte avskaffas.

Jag känner hur jag får glad-energi av att komma ut och uppleva nya saker. Känner att jag gör alldeles för lite av sånt som gör mig riktigt glad.

Bör ta mig en funderare på det – hur jag får mer glad-energi in i min vardag.