I en vit kista i ett kapell…

…ligger Exet.

Med händerna på den stora magen. Tunna axlar, tunna ben. Tunt ansikte.

På bröstkorgen bilder av dem han älskade mest. Storebror, Lillebror, Kommissarien, Assistenten.
Breven från oss. Tackkortet från Kræftens bekæmpelse med en hälsning från min familj.

Brevid huvudet den bete som Exet gett Lillebror en gång, som han tyckte var urhäftig. Det var Lillebrors gåva tillbaka till pappa. Den får han med sig i graven. Två leksaker från hundarna.

Lillebror och jag stod tysta vid hans sida. Tårarna rann stilla. Jag tog några bilder, det känns som om det blir viktigt att minnas det här. Hur fint han låg i kistan. Hur fridfull han ser ut. Ett litet liggsår på hans ena öra. Lite skäggstubb. Håret otämjt likt en Harry Potter.

”Se”, sa Lillebror, och pekade på Exets händer. Rynkiga på fel sätt. Kalla och främmande. Inte de ”babsehænder” (tutt-händer) som han skröt med att ha den gången han var röntgensjuksköterska och gjorde mammografier, och kollegorna och patienterna beundrade hans mjuka händer.

Nu har vi sagt farväl ännu en gång, Exet. Imorgon blir det sista. Det allra sista.

Men visst är du här? Visst håller du koll på söner och hundar från ditt moln nånstans däruppe? De behöver dig, Exet. Stanna hos dem.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

3 reaktioner till “I en vit kista i ett kapell…”

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s