Tänk så lika och ändå så olika

En av mina kollegor gifte sig nyligen, och jag stod i kaffeköket och hörde henne berätta om dagen.

Om känslan av att gå igenom kyrkan och se alla man håller av, alla nära, alla kära. Känslan av kärlek som strömmar emot en när man går i kyrkogången. Om de vackraste av blommor i buketten. Hon berättar om prästen som höll ett personligt tal där alla de rätta sakerna sas. Om vädret som log emot dem.

Och jag gratulerade, och med tårar i ögonvrån berättade jag att jag nyligen varit med om samma sak. Fast tvärtom. Inte bröllop, men begravning.

Fortfarande med en kyrka fylld av kärlek och empati. En präst som gjorde allting rätt. De vackraste av blommor. Vädret som höll.

Jag tänker på alla som lyssnar när jag berättar. Hur de frågar hur ungarna tar det här. ”Olika” är mitt standardsvar. Men just nu är de inte ledsna. Inte utanpå. De har inga mardrömmar. Inte huvudvärk eller magont. De pratar om pappa med stadiga röster. Inga tårar. Saknad, lite stilla, men lugnt.

Jag tänker att ledsenheten kommer, och då är jag där. Med ”børn, unge og sorg” i bakfickan. Jag tror att det är dit de ska så småningom, för att prata av sig. Förstå och få perspektiv, få förståelse och kunna komma ut med sina tankar och känslor.

Själv grinar jag när jag behöver. Får kramar av dem som råkar vara intill. Förståelse av alla. Jag har svårt att sätta mig in i hur ungarna har det och hanterar detta, men är jag bara ordentligt ”jordad” så kommer det att gå bra. Det vet jag ju. Jag har världens klokaste barn.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

7 reaktioner till “Tänk så lika och ändå så olika”

  1. Ja, så lika och ändå olika. På bussen ner till dig satt jag ju jämte en tjej som skulle på en sådan där namngivelsefest för ett litet barn, också lika och olika.
    Alla släktingarna är där och den enda som inte delar gemenskapen är barnet/ den döde själv av förklarliga skäl.
    Jag tror att det är viktigt att markera lite olika händelser i livet extra både för den som är huvudpersonen och likadant för alla runt omkring.
    Så är det ju också en anledning att samlas, det behövs många bra anledningar till det.

    Liked by 1 person

    1. Ja, vi har kontakt. Hon kom till begravningen tillsammans med sin mamma och lillasyster, och det var fantastiskt att de kom. Vi lovade varann att hålla kontakten, och nu när det har lugnat ner sig lite här så vill jag kontakta henne och hennes mamma.

      Liked by 1 person

    1. Lille stackarn, jag känner med honom.
      Undrar om man nånsin är i fas… Jag har haft massor av samtal med ungarna där jag varit tvungen att säga 1) jag vet inte hur det känns att vara skilsmässobarn 2) jag vet inte hur det är att ha (haft) en sjuk pappa (epilepsi eller cancer – välj själv) och 3) jag vet inte hur det är att ha en död pappa

      Gilla

      1. Jag brukar säga till min son att jag också saknar R men att det nog känns på ett annat sätt för sonen eftersom jag ffe har en pappa. Typ så. Sonen vill inte gärna prata om det här med andra i samma situation. Jag tror att hans sorg är unik och vill att den ska vara bara hans. Som om den skulle vara mindre värd om andra kände likadant. Så har jag tolkat honom. En del vill ju dela och andra inte.

        Liked by 1 person

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s