Huvudet på spiken

Den Skäggige skrattade.

Jaså, du har tömt din Exmans hus i helgen. Varför är det du som gör det?

Hm. Jag är barnens förmyndare. Det var jag som gavs stafettpinnen när Exet dog – av hans föräldrar just av den anledningen.

Var är de då? Dina ex-svärföräldrar? Sitter de och suckar i ett hörn och känner sig förbigångna?

Jag sa att det gör de säkert, men att de är på kryssning just nu och efteråt ska Farmor operera knät, så de hade inte varit nån hjälp i alla fall. Att urnnedsättningen måste vänta på att de kommer hem och på att hon blir bara aningens mobil igen efter operationen…

Hörru, måste det vara du som gör allting? Vad händer om du inte gör nånting?

Inte ett skit, den Skäggige. Inte ett skit. Faktiskt. Möjligen att en liten djävul sätter sig på min axel och oroar sig över att Farmor och Farfar gör livet till en pest för ungarna och därmed för mig i framtiden, med vassa små repliker och syrliga kommentarer. Och att jag ju är en sån människa, en sån som ordnar och sätter igång. En fixare.

Du, jag ser det på din kropp. Det är inte alltid bra att vara en sån som gör allting själv. Om du gör det här för dina barn så förstår jag, annars inte. Då ska du överväga att låta bli.

Och så går han igång med det han med ett litet skratt kallar ”wellness”. Halsen sträcks ut i bägge sidor. En fot vid min hals, en hand på mitt huvud, en på mitt bröst. Han är akrobat utan like. Senare får jag en armbåge i magen. Jag får knäckt till nacken och frigjort tår och fingrar.

Men du tycker ju om det här, det ser jag på dig. Tänk om du hade slutat i somras som du skrev om då*… Hur hade du haft det då? Vilken tur för dig att du fortsatte hos mig.

Den varma kramen innan jag går. Det lilla skrattet igen, och konstaterandet att han ju inte kan vara så mild med mig varje gång, ”vi får ju se till att komma igång nån gång så att det händer nånting.

För varje gång sjunker axlarna tillbaka, dit de ska vara. Halsmusklerna släpper långsamt. Höfterna sträcks ut. Det är en magisk förvandling.

* Nej, han läser inte min blogg. 😀 Jag skrev ett mail i somras och undrade bland annat om antal behandlingar – hur många trodde han på behövdes (han kostar, den gode mannen) för att jag skulle kunna lägga en någorlunda budget…

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

9 reaktioner till “Huvudet på spiken”

    1. Nej, han pratade om ett mail som jag skrev.
      Jag behöver släppa lite på kontrollen. Fel.
      Jag behöver släppa MYCKET på kontrollen.
      Den kväver mig. Mer go with the flow. Jag är dålig på det men jag lär mig. Långsamt

      Gilla

  1. Man gör det i första hand för barnen. För att få avslut. För att bli klar. Jag tror både du och jag är såna som verkligen måste bli klar för att kunna stänga dörren om sig och öppna nästa. Det är ett aber. Vi får öva på att inte fixa allt. Inser i KBT att all jäkla logistik jag tycker jag måste fixa i vardagen stressar mig. Barnvakt hit. Hämtning där. Skjuts dit. Allt måste flyta. Däremot så är det en stor skillnad….jag kan avboka saker nuförtiden utan ångest, jag planerar också bara en vecka i taget.

    Gilla

    1. Du och jag Alfred. 😉
      Ja, vi gör det för barnen. För ett avslut.
      Och om jag bara lät bli att slå mig i skallen med det felaktiga Facebook-beslutet så vore jag ett par steg på väg, känner jag.
      Jag övar på det. Att låta bli att slå mig i skallen. På att känna att sorg är ok, men skuld är självförvållat.
      Jag behöver släppa och inse att mina barn inte behöver så mycket av min kontroll som förut.
      Minns att Spegeln, min första terapeut, frågade vad som händer om inte JAG gör nånting. Redan då sa jag att ingenting händer. Som i INGENTING. Det blir inga världkatastrofer. Ingen skuld. Men saker och ting hopar sig och tar jag inte tag i det så gör INGEN det. Så jag tar tag. Det har blivit en vana.

      Liked by 1 person

    1. Just – det finns två sätt. Mitt sätt och fel sätt. 😀 Farmor gör det inte på mitt sätt… 😉
      Jag behöver känna att även fel sätt kan vara rätt sätt, och inte krampa ihop i kroppen av dåligt samvete. Det är det han ser, den Skäggige. Det dåliga samvetet som sätter sig som spänningar och lås i kroppen. Väck med det!!!

      Gilla

  2. Ja, det knepiga är att inse vad som man verkligen MÅSTE göra (främst för barnen) och vad man bara tror att man måste göra.

    Apropå kostnaden för den ”Skäggige”: Tänk på att du får två för en – terapeuter är inte billiga… 😉

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s