Att erkänna en känsla

Mitt i bortplockandet av middagens rester och disk så slår det mig vilken känsla det är jag bär runt på.

Jag har tänkt trötthet – visst. Sorg – nej, inte egentligen. Fast ändå lite så klart. Uppgivenhet inför mörkrets årstid – den avskydda – som fick klampat in i tillvaron idag, när vintertiden återinfördes? Jo, visserligen.

Men det är ilskan som är känslan. Ilska. Det var ilskan som gjorde att jag igår fräste åt hundarna som hellre ville snusa nånting lääääääääänge istället för att gå dit jag ville. Jag som inte brukar fräsa åt dem.

Att pysa ut i lite lagom portioner är svårt när jag inte vet vad jag är arg på.

Men nu slog det mig.

Jag är arg på Exet. Så arg att jag drömmer om honom om nätterna. Han är sjuk och det är synd om honom och han fyller mycket i både min vakna och min sovande tid just nu.

Och jag är ARG.

Arg på den jävla människan som bara går och dör från alltihop. Som lämnar oss kvar. Som lämnar mig ensam att ta hand om barnen.

Det rationella jaget vet ju att han inte blev sjuk bara för att jävlas med mig. Med oss. Han dog heller inte för att han ville lämna oss. Naturligtvis inte.

Ok då.

Det är inte Exet jag är arg på egentligen, det är cancern.

Förbannade jävla cancer som tog Exet ifrån killarna. Ifrån hans föräldrar. Ifrån hans kollegor och vänner. Ifrån mig.

Förbannade jävla cancer som tog mina ensamhelger – mina uppladdningstimmar – ifrån mig. Min energi och min ork.

Förbannade jävla cancer som gjort att jag – för vilken gång i ordningen har jag glömt – tagit med jobbdatorn hem men inte fått gjort ett enda jävla dugg, för att jag är så trött, så orkeslös, så initiativlös, så less.

Förbannade jävla cancer som kryddar mina helger med det tröstlösa projektet att ta hand om fyllda flyttlådor. Exet hade så mycket grejor – jag har ingen aning om vad jag ska göra av alltihop. Det krävs så mycket energi att sälja skiten.

Förbannade jävla cancer som drar på mig en tvångströja av stress och dumma tankar.

Förbannade jävla cancer som finns. Jag hatar dig för att du finns. Och jag är rädd för dig, för tänk om du tar fler människor ifrån mig.

Tänk om du tar mig.

Jag hatar dig och jag är rädd för dig.

.

Ge mig min nattsömn tillbaka. Mina lugna nätter. Min glädje och mina skratt. Min energi. Jag tankar glädje i träningen. Med hundarna. Med barnen – svårt med tonårssöner, men ibland glimtar det till och kärleken svämmar över för jag älskar dem så mycket. Ge mig en vår och ge mig en sommar. Ge mig reslust och uppfinningsrikedom. Ge mig energi så jag får tid att göra det jag älskar att göra. Träffa folk. Vara ute i naturen. Gå med hundarna. Träna. Skratta, dansa, le.

Exet, om du är däruppe, håll en hand över dina barn. Skydda dem och hjälp mig att hjälpa dem – att få fortsätta växa upp som trygga, glada killar med självförtroende och framtidstro. Jag vet inte vad du önskade för dem, men jag fortsätter gissa vad jag tror du ville. Det var inte mycket du hjälpte mig med – kanske var det just det du gjorde som hjälpte. Att aldrig prata om döden, bara om livet och det som gjorde dig glad.

Förbannade jävla cancer.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

4 reaktioner till “Att erkänna en känsla”

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s