När någon vrålar på en offentlig plats

*P* och jag sitter i tåget på väg in till stan, en gråtrist söndag.

Vi sitter och pratar. Plötsligt ropar någon till. Högt. Folk som sitter med ryggen till vänder på huvudena för att se vad som händer. Den man som skrikit fortsätter skrika. Nej, vråla. Man tittar dit för att vara säker på att ingen blir slagen eller nåt.

Det lugnar sig ett par sekunder. *P* och jag fortsätter prata – vi pratar om begravningen av Exet och om Lillebror, som först inte ville bära ut sin fars kista.

Så kommer den vrålande unge mannen. Aggressivt skrikandes – igen. ”NI BORDE FANIMEJ SKÄMMAS” skriker han medan han brakar igenom kupén och fortsätter framåt i vagnen.

Jag undgår ögonkontakt. Pratar vidare – tappar tråden. Men ägnar inte den unge mannen en blick.

När han gått vidare tittar jag försiktigt efter honom. Är han påverkad? Nej, det verkar inte så. Har han kniv? Ingen synlig. Tänker han slåss? Vet inte. Varför skrek han så? Vet inte heller.

Det går några minuter, och så ser jag hur han närmar sig igen.

Lugn nu. Han ser ut som vem som helst. Inte som en Arg Ung Man. Svarta ögon, mörkare i huden. Smal och lite kantig. Han kommer in igenom dörrarna, går förbi där jag sitter men två steg senare svänger han runt, glor på mig och frågar hätskt:

Vad var det du sa när jag gick förbi tidigare?

Jag säger lugnt att jag inte sa nånting speciellt.

Du sa *Lillebrors namn*. Vem är han? Varför sa du det? Vad har han med mig att göra?

Jag säger igen – så lugnt jag kan – att jag inte sagt nånting till eller om den unge mannen, jag har pratat om min son. Så ropar han:

Är det *Lillebrors namn* från *Hönsgårdens område*? Vad heter han i efternamn?

Jag känner begynnande panik, vet att jag aldrig skulle yppa Lillebrors efternamn till en som så hotfullt stirrar på mig. Som naglar mig fast med blicken och ropar åt mig. Jag undviker hans blick, *P* och jag tittar på varann, ganska skrämda.

Han går vidare.

Kvar sitter vi med bultande hjärtan.

Det som fascinerar mig mest är hur fort det går att omvända en trygg, tråkig miljö till nånting hemskt. Hur lätt det skulle vara att skapa panik på en offentlig plats. Hur mycket det trots allt ska till innan folk blandar sig i ett ”samtal” – som jag inte uppfattar att det här var, men ändå.

På väg hem åker jag ensam. Jag sitter med ryggen mot en glasvägg. Inklämd i ett bås med tre andra. Trygg och anonym i en mängd.

Hur kan det bli så?

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

7 thoughts on “När någon vrålar på en offentlig plats”

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s