Det är en konstig en, kroppen…

När jag tycker att jag egentligen har det ganska bra i min kropp, sträcker och tänjer och vrider och tycker att det knakar mindre än det brukar, då kommer jag till den Skäggige och får veta att ”den er helt gal” – den är helt tokig.

Och så sätter han en tumme i min käke. Eller var det en armbåge. Och jag flämtar till.

Han trycker på två punkter i nacken. Och jag hojtar.

Han sätter en hand på låret. Jag ropar till.

Med bägge händer tänjer han min nacke så att jag skriker till.

Och så grädden på moset – han borrar ner sin häl i min mage – och då kommer tårarna.

Efteråt känner jag mig tusen gånger stelare än förut, men jag är på rätt väg – igen! – och jag tänker för vilken gång i ordningen vet jag inte att jag är så otroligt tacksam för allt han gör och gjort för mig och min kropp.

Jag fick en käk-sträckningsövning och en vad-sträckningsövning med hem, förresten. Lika urjävliga bägge två. Två gånger om dagen. Basta. Plus min vanliga fot- och vristövning och yogan’s ”hundestræk” (vad kallas den på svenska, tro?)

Och så tänker jag på dem som säger att det är skitsamma med att stretcha. Ha!!! säger jag bara. Ha!!!! Stretcha ofta och gärna kall, det gör gott för bindväven. Det tror jag på.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

7 thoughts on “Det är en konstig en, kroppen…”

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s