Glädje och vemod i en skön blandning

Jag var till möte i centrum idag. Tog cykeln i tåget och åkte till min gamla vanliga station (den gången jag bodde i stan och senare flyttade ihop med Exet).

Mötet slutade tidigare än jag trodde, så jag cyklade förbi stationen och fortsatte hela vägen ”hem”, till min gamla vanliga gata. Och steg av vid porten och tittade in i gården. Läste på dörrskylten och såg att paret på första våningen bodde kvar (Exet och jag bodde på andra våningen), så jag ringde på.

De var hemma!

Jag bjöds in på en kopp kaffe och en timmes prat.

Eftersom vi inte träffats sen vintern 2003 så hade vi en del att prata om… De visste ju inte att vi skildes 2005. Att Exet fick först epilepsi och sen cancer. Att han dog. De berättade om sitt och jag om mitt. Det var väldigt trevligt och samtidigt som det var en glädje att se dem så blev jag vemodig. Tiden går… Alla blir äldre. Tretton år är länge… Många rynkor sedan – han hade hunnit bli 67 och hon 61. Hon är jag om tio år… Tänkte jag ett ögonblick och sen tänkte jag på hur vackert hon åldrats men att hon kändes precis som samma härligt varmhjärtade granne som passade Storebror den gången han var 2-3 år och älskade att se på grävmaskiner och sopbilar.

Jag bjöd dem till Hönsgården, och jag kom hem och sa till pojkarna att under vinterlovet, då ska vi ta cyklarna till Østerbro och cykla runt och se på allt som var deras vardag när de var små. Vi ska fika eller äta lunch nånstans, gå i parker och känna av hur det känns att bo mitt i stan. Sånt som vi pratat om tusen gånger men aldrig riktigt kommit oss för att göra – jo, i bil, men det är ju inte samma sak som att gå eller cykla runt.

Älskade stad, men ännu mer älskade Hönsgård.
Jag är lycklig över att jag flyttade hit.
I stan hade jag kvävts.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

8 reaktioner till “Glädje och vemod i en skön blandning”

  1. Vilket ryck! Och nu slog det mig med – att jag med är 61 om 10 år. Undrar hur våra liv ser ut då? Kanske är det som nu? För vad trodde vi när vi var 31? 41?

    Gilla

    1. Man ska följa sina infall när de kommer, säger jag som alldeles för sällan gör sånt här.
      Och man är så nog bara gammal som man känner sig inuti, tror jag. Hon kändes ju som då… Fast skalet var tretton år äldre på oss alla tre – fast i orättvisans namn kan sägas att han såg ut exakt som jag minns honom.

      Gilla

  2. Vad sa sönerna om cykelidén förresten? Den låter ju toppen!
    Nu är de ju tonåringar, så jag förväntar mig inte att de hjulade runt i Hönsgårdsköket. 😉 Hoppas verkligen att ni kommer iväg.

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s