Jag tycker inte att jag är orimlig…

…men det tycker Storebror. Vad tycker ni?

Storebror, nyss fyllda 17, är bjuden till en klasskamrats familjs sommarstuga på Bornholm i en vecka nån gång nu i sommar.

Jag har sagt att jag måste få veta precis när det är han ska dit för att kunna planera min egen semester. Efter några dagar får jag veta att det är antingen i vecka 26 eller 29.

Häpp. Vecka 26 är jag i Roskilde till festival större delen av veckan och det betyder att Lillebror får huset för sig själv – vilket han kommer att utnyttja, han är ju inte dum! – men det är i och för sig ok för att farmor och farfar har erbjudit sig att ta hundarna den veckan.

Är det vecka 29 så blir min egen semester lite ihoptryckt; jag hade tänkt tre veckor men det blir nog två och en halv hur jag än gör. En halv semestervecka lägger jag på Roskildefestivalen.

Hursomhelst, jag vill veta för att kunna planera tågbiljetter och annat ”trivielt” (i Storebrors ögon).

För jag har krävt – jag vet, orimligt – att Storebror kommer med till Höga Kusten och vår sommarstuga i sommar. Förmodligen för en sista sommar med morfar. Vem vet. Förra sommaren fick vi väl fyra dagar nånting däruppe, innan vi skyndade oss hem till barnens döende far… Nu har jag sommarstuge-abstinens – det är naturligtvis fel att tvinga på det på Storebror, men vid tidigare diskussioner var han helt med på de planerna.

Jag har dessutom bett Storebror om att ge mig telefonnumret till kompisens föräldrar, så att jag får pratat med dem och försäkra mig om att det är ok, att det inte är två tonåringars vilda planer utan att föräldrarna faktiskt är med på idén.

Här ställer sig Storebror på bakbenen. Han tycker det är fullständigt onödigt att jag får telefonnumret.

Och så blir jag faktiskt misstänksam. Varför är det så himla farligt att ge mig ett telefonnummer? Jag tänker prata med dem innan, det har jag sagt åt honom, och jag vill ha ett nummer som jag kan ringa till om jag måste få tag i honom av nån anledning, eller om hans föräldrar måste ha tag i mig.

Hur tänker andra vuxna om sånt här? Jag känner mig lite ensam. Hade gärna pratat med Exet en sväng just nu – eller rättare sagt, det har jag gjort, men han svarar som vanligt inte från sin himmel. :-/

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

14 reaktioner till “Jag tycker inte att jag är orimlig…”

  1. Lämna nr eller stanna hemma, och det är icke förhandlingsbart.
    Klart du ska prata med föräldrarna för att säkra det är ok. Har två tjejer varav den ena är 15 o jag ska alltid ha 110% koll innan det blir äventyr.

    Liked by 1 person

  2. Helt rimliga krav faktiskt. En 17åring kommer dock alltid tycka att du är rena rama taggtrådsstängslet mellan honom och hans roliga liv. Men se det, det är ju precis så det ska va 😊

    Gilla

  3. Oj, jag måste ju vara världens sämsta mamma för är ungarna 17 hade jag inte frågat :O
    En dag så är dom 18 år och myndiga och då kan man inte lägga sig i så vägen dit måste ju ha en övningsväg. Men jag inser när jag ser alla andras svar att jag är usel. Ungarna åkte själva på semester utomlands, egenplanerade, när dom var 15
    Min morsa brydde sig om allt och det var anledningen till att jag packade mina väskor samma dag jag fyllde 18 år. På dagen.

    Gilla

  4. Kan man inte se det som (även) en praktisk sak: Att man säkert kan nå varann om ngt skulle hända. Ni har ju t ex en sjuk morfar. Om 17-åringen vill verka 18, menar jag… 😉

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s