Och vem stiger in i tåget?

Det finns två tåg som går åt Hönsgårdshållet när jag ska hem från nya jobbet. (Och nej, jag kan varken cykla dit eller köra bil. Cykelvägen är 2.5 mil enkel resa – det är för långt och tar mig för lång tid – och bila dit i rusningstrafik och betala dyrt för parkering i stan är inte ett alternativ)

Antingen tar man korta tåget, vars ändhållplats är stationen innan min, eller så tar man det långa. Tar jag det korta tåget får jag vackert vänta vid stationen på nästa tåg, eftersom min cykel står parkerad vid hemstationen. (Innan jag nyligen fick ärva ytterligare en cykel tog jag cykeln med i tåget, och kunde cykla de 3-4 kilometrarna hem om jag hamnade i korta tåget)

Idag satt jag i mina egna tankar, stretchandes min väldigt ömma nacke efter den Skäggiges ”kärleksfulla” behandling igår, och svärandes över min länd (lika kärleksfullt behandlad), höfter och framför allt ena vaden. (Inte den som jag hade kramp i. Den fick han inte röra. Än.) På olika sätt försökte jag hitta ett bra sätt att sträcka nacken, för att försöka undvika de där ständiga onda punkterna som han alltid hittar – det vore fantastiskt om jag själv kunde lära mig en teknik som fungerar.

Och så ringde Lillebror, och mina tankar försvann i ”bubblan” och jag klev in i tåget. Och gick rakt in i den Skäggige!

Som gav mig en bamsekram, dem som han är så underbar på att ge, och så kunde jag fråga om det jag tänkt mig i stretchväg faktiskt skulle kunna hjälpa på min stela nacke. Varpå han tar tag i mitt huvud, vrider lite, sätter en tumme in i min hals och frågar om det var den muskeln jag hade tänkt stretcha (vilket det var). Och så testade han sträcket själv, och konstaterade att jo, det skulle fungera åt mig.

Det var ganska många som tittade konstigt på oss! 😀

Han är för jäkla underbar, den mannen, det är förunderligt hur han har traskat rakt in i mig och som jag litar fullständigt på att allt han utsätter min kropp för är bra, och att det fungerar. Att han aldrig skulle göra illa mig, trots att det kan göra så inåt helvete ont medan han håller på och trycker, drar och bänder. Det är hans tid nu, efter att jag har testat att jobba med mig själv hos terapeuter och coacher.

Men en jag saknar väldigt mycket, faktiskt, är Snickaren. Min massör. Han har slutat massera efter att han flyttade från radhus till lägenhet, och han inte längre hade plats till sin bänk. Honom saknar jag. Han och den Skäggige hade kunnat vara ett bra team för min kropp. 🙂

Och till min knopp får sitt… Om den nånsin har lust att ta det steget nån dag. Nu är det i alla fall lite tjusiga kostymnissar att titta på, på jobbet. Så jag tittar och ler. Det kostar inget.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s