Jag vill spara allt han säger

Spela in det på min mentala bandspelare och höra det på repeat, dagarna i ända. För det är så klokt, det han säger, han känner mig så väl. Vet hur jag reagerar och vilken effekt det får på min kropp.

Ja, det är den Skäggige jag pratar om, förstås.

Det var en trädocka som stapplade in till behandling imorse. Det var så han beskrev mig. Håll i nacken. En arm som fortfarande led väldigt efter att jag klippt häcken förra lördagen. En stenhård biceps i höger arm som bara inte ville ge sig. Två lår som hårda pinnar. En mage som ”håller ihop” hela mig, håller ihop och håller igen när den egentligen borde vara mjuk och foglig.

Inte min mage. Snacka om tvättbräda fast på fel sätt.

”Men herregud människa”, säger karln när han har lossnat nacke och underarm (och inte hade känt på biceps än), ”varför i hela friden har du inte ringt om du hade så ont? Du vet att jag kan flytta runt på mina klienter i kalendern, jag har alltid tid till dig!”

Och jag muttrar nånting om att ”jag är en stor, stark flicka och jag kan själv”. Men jag skrattar när jag säger det, för jag vet att han har rätt och han har precis borrat in en sanning innanför det där hårda ”kan själv” skalet som jag har, en skruv som sitter precis där den ska – där den gör mest nytta och gör som mest ont. På det förnuftiga, bra sättet.

”Det är alltså dig i ett nötskal, det där” skrattar han och medan han lägger en häl eller en armbåge eller vad det nu är rakt ner i min solar plexus så får jag den ömmaste kram och jag känner hans omsorg. Medan jag koncentrerar mig på att andas mig ur smärtan.

Och sen får jag en uppläxning om det att vara ”på”. Att jag är världsmästare på att sätta igång den där ”på” motorn och köra så det ryker, men att det har ett pris – för det första måste det alltid finnas bensin på bilen, annars går det inte. För det andra så kan jag inte köra på tills bensintanken är tom, och när motorn stannar så står jag ute i öknen och allting har brutit ihop, inklusive möjligheten att be om hjälp. För där och då, när motorn är ihopbränd och bensinen slut, så är jag ofömögen att känna efter hur jag har det. Hur jag mår. Däremot är jag världsmästare att fortfarande ha koll på världssituationen, allting omkring mig inklusive hur alla andra har det där och då.

Men mig själv – min kropp – har jag inte längre kontakt med.

Att jag måste lära mig i vilka situationer det är som jag trycker på den där ”på” knappen, så jag är medveten om när jag gör det, och därmed kan undgå att trycka på knappen om min kropp inte är uppladdad, om det är oklokt att gå ”utanför mig själv” och köra så det ryker för att jag egentligen inte orkar.

För i sällskap med andra orkar jag alltid, då kör jag bara och struntar i att jag egentligen skulle må bäst av att vila. Vara ensam. Ladda batterierna. Gå en promenad i skogen. Meditera. Träna yoga.

Han pratar länge och intensivt och hela tiden är han uppmärksam på mig, mina reaktioner, hur jag tar hans ord. Och den där bamsekramen är hela tiden nära, eller hans hand på min kind. Han vet när tårarna kommer, när jag behöver den där närheten.

Det är då jag berättar om min högra biceps.

Och han byter fokus från det han tänkt göra, och istället klättrar han upp på bänken. Sätter ett knä i min biceps, det andra knät i mitt lår, sin armbåge i min mage, och en lugnande hand på min bröstkorg.

”Så kan du själv välja var det gör mest ont”, säger han lite torrt – hans humor är knastorr – och sen står han där, på mig, i de längsta trettio sekunderna som finns, innan han byter ställning och räknar trettio nya sekunder.

Efteråt är jag helt slut, törstig och öm. Men mjukare i kroppen och tårarna ligger nära ytan. Som de bör göra när saker och ting går för fort i mitt liv, och jag glömmer att känna efter hur jag egentligen mår.

Och han kallar mig dumskalle och ger mig en lång, varm avskedskram.

Jag älskar den mannen. Älskar.