Ikväll minns jag pappa med ett leende

Med tre döttrar insåg min far ganska tidigt att om han ville ha kul på sitt sätt med sina barn, då fick han locka bort oss från Barbie-dockor och hästar.

Vi sköt med luftgevär mot konservburkar till en av mina födelsedagskalas, minns jag. Det var väldigt roligt och ett kalas jag minns.

När Storebror berättade att han gått halva vägen hem (4 km) från gymnasiet på grund av punkterad cykel, så minns jag också pappa. Han lärde inte bara mig men också Storebror att fixa en punkterad cykel.

Hur det nu kom sig så vecklade Storebror in sig i en motvillig fysikrapport som MÅSTE lämnas in imorgon, så jag erbjöd mig att fixa punkteringen.

Det tar inte ens tio minuter om det är ett litet hål. Nu tog det dubbelt så lång tid – inte på grund av hålets storlek, men antal… När framhjulet var fixat tittade jag igenom bakhjulet. Såg en liten kvist som satt fast – hårt. Jodå, när den lossnade sa det psssssssssssssssst och så fick jag lappa ett hål till.

Så jag fick verkligen minnas pappa, och vara tacksam för hans pedagogik och förmåga att få oss döttrar till att lösa problem genom att räkna ut hur saker hänger ihop. Just den förmågan är så jävla tragisk med tanke på pappas hjärntumör. Hur en så smart man går till att vara en som slår ut med armarna och säger ”jag vet inte. Jag minns inte” är så obegripligt jävla hemskt att jag inte orkar tänka på det.

Däremot orkar jag tänka på den far, vars bild jag nu har hängandes på anslagstavlan i mitt sovrum. En glad, frisk pappa, som är fotograferad när han firar sin frus 75-årsdag för ett par år sen.

Pappa, pappa, du fattas mig.

 

 

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

9 reaktioner till “Ikväll minns jag pappa med ett leende”

  1. Man måste ändå ta fram dom fina minnena man har, även om dom förlorade sina förmågor på äldre dar. Ju längre tiden går, ju mer minns man det som var ens pappa som frisk, så har det iaf varit för mig, nu är det 16 år sen han gick bort. Kram !!

    Gilla

  2. Vilken fin bild du tecknar av din pappa. Lite avundsjuk blir jag nog…
    Mitt ”känslomässiga” minne av min mamma är från barndomen – när hon var stark och glad. Och kärleksfull. Långt innan hon började må dåligt. Det känns bra så.

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s