Jag sitter fast

Det är få ställen jag inte sitter fast, faktiskt, när jag tänker efter.

Kroppen sitter fast.

En låsning i höger höft, axel och arm som känns permanent; åtminstone är det en som den Skäggige sliter med varenda gång jag är där, och det känns som om han börjar om från början varenda jävla gång. Han säger att det inte är så, att jag går två steg fram och ett och ett halvt tillbaka, men med de många halva stegen jag borde gått på snart två år så tvivlar jag – jag borde känna skillnad tänker jag. Jag tycker att jag slitit så länge – men jag har haft mycket att slita med, säger den Skäggige. Jag kom inte från något bra utgångsläge när jag började få hans behandlingar.

Under eftermiddagspromenaden idag kommer den löjligt lätta insikten.

Kroppen sitter fast för att resten av mig sitter fast.

Psyket sitter fast.
Tankarna sitter fast i samma banor.
Ensamlivet sitter fast, det eviga singellivet.
Mina vanor sitter fast – i samma gamla spår.
Inställningen till det som händer mig sitter fast – det att jag alltid ser allting från den halvtomma sidan.
Jobbet. Sjukdom. Död.

Och igen ger jag upp.

Jag skiter i det här.

Tänker att nu slutar jag hos den Skäggige. Det kostar för mycket, det ger för lite, går för långsamt.

Jag har bara ingen lust att säga det till honom, han ser igenom mig. Han kommer att säga att det är exakt hans behandlingar jag behöver – just för att jag sitter fast, för att han kan låsa upp mig. Och det kan han, jag vet det.

Jag litar ju på honom. Egentligen. Jag fegar ur och vill inte förklara mig, bara försvinna.

För jag vet inte vad jag ska ändra för att det ska få vara så i min kropp; upplåst, öppet, lugnt, balanserat, ohotat, tryggt.

Det blev så mycket att ta itu med plötsligt.

Hela mitt liv, hela min bas, hela min historia, hela min inställning, mina vanor, mitt sätt att vara på, mina tankar, mitt sätt att möta människor på, hur jag hanterar situationer.

Allt är låst.

Vilken enorm insikt. Hur stort som helst. Plötsligt sprack molntäcket upp och jag inser att jag står vid foten av det högsta berg jag nånsin sett.

Jag orkar inte klättra.

Herregud, vad spelar det för roll att jag går runt och är låst, egentligen?
Det är ju bara mig det går ut över…

Med denna insikt i färsk erindring sätter jag mig vid datorn och skriver ner tankarna, naglar fast dem på skärmen, läser, läser om och rättar till. Tvekar om jag ska publicera. Men till sist gör jag det.

Tänker på vad den Skäggige sa senast, när han kämpade med min höft, min rygg, min axel, min nacke.

Du måste inse om saker och ting är nånting du ska göra nånting åt eller ej. Och om det inte är det, så släpp dem. Koncentrera dig på att andas, att ta plats. Kämpa inte. Du slåss mot allt och det sätter sig i din kropp, och din självkänsla krymper, jag märker det på dig…

Jag inser att det är vansinne att sluta hos någon som berör mig så starkt som han gör, som gör sån stor skillnad.

Jag inser ju det.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

29 reaktioner till “Jag sitter fast”

      1. Ibland är det långt mellan insikt och handling men det är en början. Jag skulle behöva låna lite känsla av just insikt

        Gilla

          1. Jag blev nästan lamslagen av att läsa eftersom filten hamnade i mitt ansikte med. Tack och lov för lite tempeh att kanalisera tankarna på.

            Gilla

  1. Just det där är en gammal dröm jag ofta drömde förr, när jag kanske var mera låst i min tillvaro bland annat som barn…
    Jag gräver en grop i sandlådan på mitt dagis och lägger sanden i en hög bredvid som plötsligt förvandlas till ett högt berg och jag trillar ner i gropen jag just grävt…
    Dubbelt så långt att klättra upp, både grävgropen och sandhögsberget…
    Jag drömmer aldrig den drömmen längre men minns den väl!

    Gilla

  2. Nu blev jag påmind om min egen process. Jag tänker att varje resa börjar med ett första steg, och när insikten vaknat då är resan påbörjad och höjden på berget blir oviktigt för hur man än vänder och vrider sig så finns det bara en väg att gå. Framåt. Över det förbannade berget. Så länge jag varit omedveten om mina bekymmer har jag kunnat kämpa emot och inbilla mig att jag gått åt rätt håll fast jag egentligen stampat på ett och samma ställe. När jag blivit klar över vad jag pysslat med, hur jag bedragit mig själv, har det bara varit för mig att acceptera fakta och göra förändringen. Det har stundom varit jobbigt, men väl värt det!

    Liked by 1 person

    1. Jag tänker på den cirkel som krispsykologen tecknade åt mig när jag kraschat ihop efter skilsmässan. Det var nånting med insikt – vrede – accept – handling. Precis som du beskriver. Jag har snöat in på vreden – det är långt kvar till accept. Hur kan man skita i bergets storlek när man precis har insett hur högt det är? Jag känner mig helt matt, ledsen, liten och orkeslös. Det där steget på tunn is blir jobbigt men som du säger, inse att den enda man bedrar är sig själv, inse fakta, gå igång med förändring.

      Gilla

      1. Man skiter nog inte i hur högt berget är, men det blir slutligen sekundärt för hur högt eller lågt det än är ska man över det. Förändringsprocesser är jobbiga, smärtsamma men efteråt är dom ofta det bästa man någonsin gjort. Frågan som jag ofta får ställa mig själv är; Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? När jag släpper taget om skit som jag drar runt på så blir jag lyckligare. Eller i alla fall så blir livet enklare. Kram! 😊 💚

        Liked by 1 person

  3. Jag känner igen mig. I teorin skulle jag vilja påstå att jag antingen ska acceptera och släppa eller förändra och veta skillnaden. Men det är mindre motstånd i stunden att göra som jag brukar trots att det i längden gör mig låst.

    Gilla

    1. Vana är en farlig snuttefilt, faktiskt. Kroppen tar stryk – just nu mycket stryk här. Och det har jag insett att jag måste göra nåt åt – fast att allt hänger ihop så tydligt har jag inte fattat förrän nu. Jag är inte särskilt kvicktänkt, faktiskt.

      Gilla

  4. Det är inte lätt att ändra den man är men att inse hur man är och beter sig är en bra början till förändring. Du ska not inte titta upp och se hur högt ”berget är” utan förändra det du kan steg för steg och se vad den förändringen gör för totalen. Insikten att man kan inte förändra allt är nog lika viktig och det man inte kan förändra kan man förändra sitt förhållningssätt till.

    Liked by 1 person

  5. Jisses, det kunde varit mina ord förutom om den skäggige.
    Alla säger, ta ett steg i taget – men ibland känns det som det hänger ihop med varann. Du skrev så bra! Jag har tyvärr inge peppande att skriva till dig. Kram!

    Gilla

  6. Jag tror att jag skrev det för många år sedan, det där med hellysen på bilen. Om jag ska åka från Stockholm till Haparanda och startar på kvällen så lyser hellyset bara upp en bit av vägen men inte hela vägen till Happis. Man får ta det pö om pö för att komma fram.

    Gilla

      1. Nä, inte alls. Det är samma sak. Att se det höga bergets topp ist för att se små avsatser. På samma sätt kan jag inte lysa upp 100 mil framåt utan får lysa upp bit för bit efter vägen och komma fram tillslut

        Gilla

          1. När jag som medelålders gick i skidskola minns jag att man inte skulle titta ner till slutet av backen, utan bara på den närmsta biten. (Då ramlade jag något mera sällan). 🙂

            Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s