Irrhönan och födelsedagsfester

Jag vet inte om det är ett barndomstrauma, det där med födelsedagsfester. När jag var liten bjöds det till julgransplundring på tjugondedag Knut hemma hos mig. Alla ungar strömmade in, fick godis, lekte, hade kul. Men jag fick inga presenter. Jo, från en – mammas väninnas dotter, som visste att det är min födelsedag den dagen.

Mamma rodnar när hon berättar att jag vid nåt tillfälle som liten frågat varför jag alltid skulle ha med mig presenter till andras kalas när jag själv inte fick några när barnen kom hem till mig?

I min familj – Muminfamiljen – backade vi ett steg, gav plats, kanske undrade lite grann över saker och ting, men lät dem ligga utan att bråka. Så jag gjorde aldrig nån sak av det, men visst bröts mönstret efter att jag hade ställt den där frågan, och det blev födelsedagskalas till min födelsedag. Med presenter.

Första året efter skilsmässan ville jag markera min födelsedag med vännerna. Jag bjöd in massor med folk. Massor. Jag lagade kycklingcurry, jag bakade naan, jag hade ordnat med vin, öl, tårtor, snacks. Långt i förväg.

Och dagen kom, men folk kom inte.

Jag minns hur besviken och ledsen jag var när avbuden strömmade in. Favoritgrannens syster fick en hjärnblödning den dagen – de störtade iväg förstås. Många ringde, var sjuka. Några hade dubbelbokat, beklagade. Någon hade inte barnvakt. Någon hörde jag inte av alls.

När ett avbud till kom, två timmar innan utsatt tid, så ringde jag Väninnnan, grät och sa att jag skiter i det här, vi blir bara sex personer, jag orkar inte. Det känns som om den här tillställningen är förbannad, att någon vill straffa mig och säga att Irrhönor ska inte tro att någon vill fira dem.

Äsch”, sa Väninnan, ”Ställ inte in. Jag kommer i alla fall. Det blir smått men vi får det mysigt.

Den dagen är det elva år sen nu.

Nu på fredag den trettonde försöker jag igen.

Utan hemlagat. Utan höga ambitioner, utan fin dukning och utan tårta (fast med kakor som kan frysas ner).

Den här gången känns det mycket bättre (fast visst sitter oron lite i magen i alla fall).

Visserligen skrev någon nyss och beklagade att de dubbelbokat fredagen, men andra har skrivit att visserligen är de sjuka nu, men satsar hårt på att vara friska fredag. Folk kommer gärna förbi, tar en öl, får en bit pizza eller tre.

Det är nånting motigt över fester i januari.

Det var också därför jag valde att inte hålla nånting på min femtioårsdag, utan istället att resa bort och istället hålla stor fest senare, i augusti. Det var det året Exet dog, och vi höll begravning om förmiddagen och fest samma kväll. En dag dem som var med nog aldrig glömmer.

Finns det andra januaribarn – eller december för den sakens skull – ute i bloggosfären? Hur gör ni med era födelsedagar? Firar på dagen eller väntar på värmen?

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

4 reaktioner till “Irrhönan och födelsedagsfester”

  1. Om man bortser från månaden så läste jag en artikel om det för att tag sedan just det där med att folk antingen tackar ja och sedan avbokar eller att dom inte svarar alls. Att det tydligen är ett fenomen som blir vanligare och vanligare, speciellt när inbjudningar går ut över facebook. Märkligt och rätt så oförskämt egentligen.

    Gilla

    1. Ett jävla sätt. Som om en ”virtuell” inbjudan är just det, ”virtuell”, och inte betyder att det finns en människa bakom den.
      Kanske inte så konstigt att det pratas om livet på nätet och livet irl, som om det var två olika verkligheter?

      Gilla

      1. Jag känner oxå att det med inbjudningar via FB blir som nätdejting – det finns en chans att det dyker upp ngt roligare så man vill inte binda upp sig eller så just på fb ser man att det finns så många inbjuda så vad gör det om inte jag kommer?

        Gilla

  2. Jag och kompisen pratade just om fester, hur många som tackar nej eller helt enkelt inte ens hör av sig. En måste räkna med att minst två tredjedelar försvinner innan dagen är kommen. Om det nu inte är nåt jättespeciellt, som jag förstått det. Jag finner det lite märkligt.

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s