Pest OCH kolera

På samma dag. Imorgon.

Hur tänkte jag då, liksom?

Imorgon ska jag både till den Skäggige OCH till min gode vän, tandläkaren.

Och faktiskt är det så, att jag ser mer fram emot tandläkarbesöket än att knådas av den Skäggige.

Jag har så otroligt ont i kroppen.

Så ont.

Ont i låret, ont i höften, ont i axeln, ont i överarmen, ont i underarmen. Höger, höger, höger.

Min slutsats från häromdagen sitter cementerad i både hjärna och kropp. Kroppen kommer inte att ge sig förrän hjärnan gör det.

Och mycket kan jag säga om min hjärna, men tjurig är den och jag ser inte vad jag gör, som är fel. Jag fattar inte vad jag ska göra om hos mig själv. Eller hur.

Och jag inser att jag har en plan. Jag ger den Skäggige och hans behandlingar tid fram till sommaren. Sen slutar jag hoppas, och förblir stel eller konstaterar att det skett en förändring. Troligtvis det första men förhoppningsvis det andra.

Då blir det till två och ett halvt år och massor av pengar senare hos den Skäggige, som gett mig så otroligt mycket. Men jag kan inte fortsätta så här, jag har inte råd att börja om från samma ställe varenda gång jag är där. Nån gång måste det vara läge att dra handbromsen och se om jag märkt nån förändring till det bättre.

Smidigare, jo. Emellanåt. Men snälla älskade vän, mycket mera ont. Eller större medvetenhet om smärta som varit där hela tiden? Jag vet inte. Jag vet att han gör mig gott, ”det hjälper i mitt huvud”, som träningskompisen säger (hon har också gått hos den Skäggige i ett halvår nu).

Hursomhelst, en dag med hemmajobb imorgon. Jag har med mig en hel bunt papper att läsa, vilket är betydligt mer jobb än jag har haft på flera, flera veckor.

Och bara jobbet borde betyda en stor förändring, att en avklaring nu är på plats.

Och nye chefen skrev idag ”om det är nåt du vill prata om, så hör av dig närsomhelst. Anytime” Jag kände att det här blir bra, riktigt bra. Och bäst av allt om Secret Service lämnar skutan – men så mycket ska jag kanske inte hoppas på. Än.