Maybe it’s because I’m a Londoner

Nånstans inuti har jag alltid älskat London. Fast jag är där alldeles för sällan. Jag känner mig trygg i stan, hemma. Människorna är trevliga, roliga, lättpratade och jag njuter av att höra den riktiga engelskan, inte den bräkiga amerikanska engelskan, utan riktig engelska. Pratad på olika vis – lantlig, snobbig, dryg, indisk, afrikansk, cockney… Människor jag inte känner kallar mig ”love” eller ”dear”, människor bjuder på sig själva och få jag träffar är stressade eller sura. Inte ens i the tube, även där besvaras ett leende med ett leende. Eller så är det jag som förväntar mig att möta de trevliga engelsmännen och därför gör jag just det.

Solen sken på oss i Kensington Gardens, i Hyde park. Drottningen var inte hemma, men hennes vakter fanns där. Oxford street var ungarnas favoritstråk för shopping – mitt var Portobello road (vi bodde tre minuters gång därifrån) och Covent Garden. Vi såg svarta svanar och ekorrar i St James’s park, vi åkte dubbeldäckar-buss och tube. Vi gick i Soho och vid Piccadilly Circus.

Vi var på pub, på den minsta sushi-resturang jag nånsin sett (fantastisk mat), åt brunch och värmde oss med varm choklad på caféer, stapplade in i vår lilla studio där vi sov och surfade på wifi 😀 en stund innan lampan släcktes.

Måndag kväll gick vi en två timmars guidad promenad med en beefeater som skrev oss på gästlistan till the Tower följande dag – alldeles gratis. Bägge delar – den guidade promenaden och besöket i Tower – var alldeles fantastsiska, och detta inte bara på grund av det bussiga vädret. Solen glittrade och värmen kittlade. Lite försiktigt, men dock. 🙂

Besöket på Madame Tussaud’s var helt igenom värdelöst, men nu har ungarna varit där åtminstone. Mitt osminkade och tårfyllda ansikte hamnade på bild med Johnny Depp – hade han inte varit en vaxdocka så hade han sprungit bort och gömt sig när jag kom 😉

Ensam gick jag och strosade igenom ”mitt” London medan ungarna shoppade på egen hand, och jag hamnade på National Gallery en halvtimme innan stängningsdags; alldeles i tid till att se mina favoritkonstnärer. Impressionisterna. Framför Monet, Manet, Renoir, Pissaro, Cézanne och resten av gubbarna stod jag ännu mer tårfylld och lät mig tanka energi av deras vackra målningar, och lät mig färdas i tanken till ”mitt” Paris för ungefär trettio år sedan, där min au-pair väninna och jag sprang runt i muséer ideligen. Och alltid hamnade i l’Orangerie och Jeu de Paume, vars dåvarande skatter är flyttade till Musée d’Orsay.

Men det bästa av allt – ungarna var glada och jag var glad. Det här var den resa som Exet skulle ha varit på med dem den sommaren som han fick konstaterat cancer, och just för att den inte blev av då var det viktigt för mig att resan blev lyckad.

De fick köpt byxor och hoodies och T-shirts och skor.
Och jag fick köpt mig ett par klänningar.

Nöjd.