Den eviga onda cirkeln. Min nacke.

Cirkeln är evig, men börjar oftast med en oroshändelse, som gör att jag spänner nacke, axlar och käkar.

Fast där och då har jag fokus i mina tankar, inte på kroppen. Det går ett tag, sen minns jag att jag har en kropp, och eftersom jag lärt mig hur jag reagerar på en oroshändelse – nu senast besked om min syster och Storebrors fd klasskompis pappa – så vet jag att jag ska ta hand om mig.

Därför skruvar jag upp intesiteten på min stretching, och fokuserar verkligen på käkar, nacke och axlar.

Efter några dagar brukar smärtan (=huvudvärken) släppa någorlunda, och jag tänker stolt över mig själv att jag lyckats bara en aning med att få spänningarna att släppa, och känner hur mitt huvud och axlar sjunker ner till behaglig nivå och jag kan röra huvudet ganska fritt och utan att det gör ont.

Då kommer jag till den Skäggige som utbrister nånting i stil med ”oj oj oj, den nacken är inte att leka med” varpå han sätter igång sin behandling och det gör så överjävligt ont att jag slår och slår på mig själv mentalt och tänker hur i hela friden kunde jag kalla den nacken för avslappnad? Den är ju som en sten. Igen. Efter en timmes behandling är nacken mjuk och fin. En stund.

Dagen efter känns det som om jag är tillbakabombad till stenåldern – nacken gör ont och stramar och jag vet av erfarenhet att det ska göra ont innan det gör gott, så jag ger det några dagar och stretchar vidare.

Och några dagar senare är jag tillbaka i status quo med en ond nacke och ett huvud som sprängvärker och jag blir heldeppig och tänker att det är ingen idé med nånting, varken stretching eller behandling hos den Skäggige eller träning eller vila eller nånting.

Och så kommer oftast nånting på tvären som gör att mitt fokus flyttar sig från nacken till nånting annat. Till tankar på nånting annat.

Så flyttas fokus från det onda och jag känner mig bättre fast jag inte är det.

Idag är jag i det hopplösa landet. Jag har ont i huvudet och kan inte röra det fritt. Det sitter fast, helt enkelt. Jag försöker stretcha och töja, både mjukt och mindre mjukt. Men eftersom min erfarenhet säger mig att självbehandling närmast bara fungerar som självbedrag så skiter jag i att lägga energi i stretchingen.

Det blir ändå så imorgon att den Skäggige ska behandla en nacke som sitter fast. Igen. Han påstår hela tiden att den blir mjukare, det händer nånting. Han lovar det.

Men jag känner det inte.

Om detta vore min vanliga två-veckors cirkel så skulle jag nu gå in i fasen ”jag-stretchar-vidare-och-det-fungerar-ju-rätt-bra” och om en vecka få veta att det gör det inte alls det. Beviset som kommer är händerna i min nacke som hittar allt det onda – den Skäggige känner mina muskler mycket bättre än jag själv och hittar rätt omedelbart.

När jag pratade med Syrran nyligen så frågade hon hur jag kan fortsätta gå hos en behandlare som så helt tydligt inte hjälper. Hon nämner sin egen naprapat och säger att dit behöver hon bara gå två gånger om året, så ”håller” det.

Inte för att hon har problem med nacken – å andra sidan är hon hovslagare och har en kropp som det slits hårt på så hon har betydligt fler skavanker än jag.

Två år har jag gått hos den Skäggige nu. Och han hjälper mig ju. Bättre än all världens psykoterapeuter och massörer. Jag har påstått många gånger att människor kommer i min väg för att jag behöver dem, och jag litar på att om jag behöver en annan behandlare så ska han/hon nog komma i min väg. Så småningom.

Jag kunde sluta och hitta en annan, men litar istället på att det nog ska bli bra till slut. Hos den Skäggige. Han har inte gett upp hoppet om mig än. Så varför skulle jag själv göra det…

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

12 thoughts on “Den eviga onda cirkeln. Min nacke.”

  1. Jag är ju lite trist praktisk och tänker som din syster men du är ju vuxen och får göra det du mår bäst av. Ibland kan ju det vara helt obegripligt för andra

    Gilla

      1. Precis, man tänker olika och alla andra behöver inte förstå allt. Fast min rynka syns mindre i år – utan botox – för jag är tjockare 😀

        Liked by 1 person

          1. Visst, han får inte bli en ”sutteklud” – en tröstefilt. Men det tror jag nu inte jag ramlar i. Det är heller inte nåt vidare referens för honom att ha mig rännande stup i kvarten – han skulle ju helst kunna ”laga” mig. Och jag blir bättre. Mycket bättre.

            Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s