One of those days…

Det är en sån där dag – när jag struntar i att begränsa sockerkonsumtionen och istället dricker varm choklad om eftermiddagen för att få snabb energi och bensin till hjärnan.

Jag har sovit uruselt. Trodde annars att lördagsnattens trötthet skulle spilla ifrån sig till gårdagen också (så mycket fick jag trots allt inte sovit söndag-måndag) men tji fick jag, jag låg och vred mig som en mask och kunde inte somna. Trots två meditationsapp-sessioner med avslappning som fokus och en hel massa lästa kapitel i en riktigt tråkig bok.

Vore det inte för att jag hade en date med den Skäggige idag så hade jag kunnat bli frestad att vara hemma sjuk, bara för att få sovit.

Nu gjorde jag inte det – blev hemma alltså – utan kom iväg och tur var väl det.

Lite ont i höften hade jag tyckte jag – vilket visade sig vara korsbenet som halkat skevt och gjorde ont. Nu sitter det på plats igen och musklerna är genomarbetade, liksom nacken och axlarna är det.

Och vi pratade om stora ting och små, och jag fick formulerat det i ord som jag tänkt så många gånger; att jag är honom evigt tacksam för att han pratar med min kropp istället för med min hjärna. Han behöver inte ord, han märker hur jag mår och har det. Att jag reagerar fysiskt på så oerhört många fler saker än jag är medveten om, låser fast kroppen och sen sitter både kropp och knopp fast.

Jag må förtvivla ibland, men det är mig förlåtet. Det går framåt med lilla mig. Det gör det. Gudskelov.