Jag ser fram emot semestern och ändå inte

Sommarstugan hägrar i norr. Bägge mina systrar och syskonbarn och min mor är där när vi kommer upp på söndag.

Jag ser fram emot nästan två veckor i skog, vid havet, frisk luft, tystnad och primitiva förhållanden. För att det brukar vara så. Det är sommar, sommar är så.

Men pappa är inte där.
Det är fel.
Men det är som det är.

Däremot kommer mina söner att vara där, väldigt mycket kommer de att vara där. Väldigt mycket på tvären om jag känner dem rätt. Deras inaktivitet och initiativlöshet övergås enbart av den Exet utvisade varje gång han var där. Ingenting kan de hitta på själv. Promenader möjligen, och då utan hundarna. Promenader längs grusvägen och möjligen till campingen där det köps chips och glass och godis.

Sen hålls de i ett av husen och häckar med mobiltelefonerna medan vi andra ränner runt och … är.

Min ena syster sa en gång att vi kanske inte är så lätta att umgås med i sommarstugan, mina systrar och den gången föräldrar och jag. Vi har liksom den där inneboende förväntningen i oss att man hittar på sina egna projekt, sen gör man dem utan att göra så himla stor affär av det. Man hjälper varann när hjälp behövs. Man är öppen för förslag på aktiviteter och när man bestämmer till exempel utflykt så hjälps alla åt med att hitta, ta fram och bära grejor ner till båten.

Man gör inte som mina barn ofta gör; drar sig undan, håller sig för sig själva, håller en dialog (på danska) mitt i en grupp som stänger ute alla andra (utom jag då möjligen).

De gångerna känner jag mig som världens mest misslyckade morsa med världens dummaste ungar. Tonåringar, visst. Men särskilt med Lillebror kan jag ge upp hoppet ibland. Måtte han bli en social varelse en gång, bara han fick en flik av sin Storebrors stundtals empatiska väsen skulle uppskattas vansinnigt.

Just nu svarar jag otroligt ofta på frågorna ”hur länge ska vi vara där?” ”Vad ska vi göra när vi är där?” ”Vem är där när vi är där?” ”Måste vi /välg valfri aktivitet/ när vi är där?”

Jag försöker skaka av mig olusten. Tänka att det är två veckor, det är sunt för själen att ha lite tråkigt. Att det brukar bli ok, ändå. Att min mamma ser fram emot att vi kommer. Att hundarna älskar att vara där. Att det är mitt ställe, mitt hjärtas favoritställe.

Och i nästa sekund tänker jag att nästa sommar… Då åker jag jävlarimig ensam upp med hundarna. Då får ungarna stanna hemma – på villkor att de bägge har sommarjobb nästa sommar – och njuter i fulla drag.

Vilket är paradoxalt, för nästa sommar skulle jag kunna få hjälp med att köra de 110 milen. Då har Storebror körkort – det som han är så snuddnära på att ha nu.

Men men. Vi får se. Ingenting bestäms i förväg. Vi får se.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

3 reaktioner till “Jag ser fram emot semestern och ändå inte”

  1. Det verkar ju jättetrist att känna så där redan nu inför semestern. Jag skulle gå i bitar av det. Tycker att dina planer för nästa år verkar roligare ☺️

    Gilla

  2. Rannsakar (förstås) genast mig själv. 😉 I förra familjens sommarstuga var vi nog inte särskilt aktiva och naturnära nån av oss, i den nuvarande (makens barndomshem) läser jag och skriver medan han snickrar o står i. Ensam har jag aldrig velat åka till landet, primitivt vill jag inte ha det, och rädd för alla djur är jag.
    (Ja, du hör ju…) Fast glad och trevlig är jag nog. Om jag bara får hållas med mitt.
    Så – killarna kanske också är såna? Eller så är de bara tonåriga.

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s