Träningsresa

På fredag reser jag och trettio andra träningskompisar till Club La Santa på Lanzarote. Sju dagar med träning, träning, träning, förhoppningsvis mest sol och nära trettio graders värme. Välbehövligt! Jag har sett fram emot den här resan i två år (!), ända sen vi på väg hem från Playitas för två år sen hörde vår tränare säga att ”det här gör vi om”.

Kvar i stan lämnar jag brorsorna, som lyckligt får hushålla ensamma i en vecka, och hundarna, som inte lika lyckliga får hushålla med brorsorna i fyra dagar innan de hämtas av farmor och farfar och blir lite mer bortskämda J

Dagen innan jag åker har jag tid hos den Skäggige, och det blir ett slags farväl.

Jag har bestämt att kombinera hans behandlingar med nånting annat nu, om det blir akupunktur eller massage eller yoga och personlig träning får jag se. Hursomhelst, den Skäggige kommer jag att hålla kvar men ”bara” en gång i månaden eller ännu mer sällan intill vidare.

Jag har bråkat fram och tillbaka med min dumma hjärna och även om jag inser att de där små sekunderna av avslappning efter att spänningarna släppt efter den Skäggiges behandling är dem som jag allra mest behöver och borde sträva efter att föröka, så orkar jag inte. Jag orkar inte längre börja om från början varenda gång jag är där. Måhända har jag avancerat och blivit annorlunda i kroppen, men jag märker det inte själv. Jag har bara ont.

Och droppen kom med Yoga-Älvans konstaterande att min högerarm är synligt svagare än den vänstra. Min starka högerarm som alltid varit den starkaste. Att den är svag nu på grund av en bråkig axel accepterar jag bara inte. Nu får det sluta göra ont så jag kan träna upp mig igen. Jag har ju för höge farao haft ont i evigheters evigheter.

Nu börjar jag ett nytt kapitel.

En träningsresa i dubbel bemärkelse – först Lanzarote och sen resan mot en smärtfri axel och starkare arm.