Långpromenad med överraskningsmoment

Jag, som lämnat in Tant Fjant till Farbror Verkstad imorse, fann mig utan bil när jag sex timmar senare skulle till veterinären med Kommissarie Koma och Assistent Astrött.

Men då är det tur att Favoritgrannen finns. Visst fick jag låna hennes bil. Inga problem. Bara jag var tillbaka med den till kvart i fyra, då hon själv skulle använda den.

Hm. Det lilla kruxet var att veterinärtiden var tjugo över tre. ”Jag kör dig” sa hon resolut, ”och om du är färdig snabbt så får du åka med och hämta Lilla Lillasyster och sen kör vi hem”.

Men så gick det inte. Jo, hon körde dit oss, och följde med in till veterinären. Men det tog lite längre tid än planerat, så hon åkte och vi – hundarna och jag – gick de fyra kilometrarna hem.

Halvvägs hem ser jag en yngre man med bågsåg i högsta hugg stå i en trädgård och fila högt uppe på en björk. ”Vilket projekt” hinner jag tänka innan han vänder sig om och jag ser att det är min tidigare kollega Assistentens man. ”Fast det är fel hus – de bor i radhus”, tänker jag. ”Det här stämmer inte.

Men visst stämmer det. Assistentens man hejar glatt och berättar att de just flyttat. 190 kvadrat, en enorm trädgård och allt i huset – precis allt – är eller kommer att renoveras. Och att Assistenten med sina tre barn är hemma och jag kan bara gå in och se mig omkring.

Så det gör jag – med hundarna i koppel och vi står och pratar i nån halvtimme. Hur trevligt som helst. Det är längesen vi sågs – jag var förbi hos dem när den yngste var ganska nyfödd och nu är han snart ett år gammal.

Fylld av energi går jag vidare, och tänker att tja, jag kunde ju gå vägen förbi min tidigare hundtränare också. En man som jag tränat hos i två år tillsammans med Kommissarien, ett år med Assistenten. Eller rättare sagt; det var Exet som tränade Assistenten, men alla dyrkade vi hundtränaren och njöt av alla lördagsförmiddagar i hans sällskap.

När Exet dog (för drygt två år sen) kom hundtränaren till begravningen med en bukett från hundklubben, något jag uppskattade enormt. Och jag minns att jag var förbi hundklubben för att tacka – minns hur svårt det var, för att det var ett ställe som betydde så otroligt mycket för Exet. Så mycket att när begravningsentreprenören föreslog att vi hämtade jord nånstans där Exet älskat att vara, så visste jag att det måste vara därifrån. Från hundklubben.

Och Kommissarien mindes var hundtränaren bodde. Han gick direkt dit, direkt fram till dörren. Fast han bara varit där en enda gång tidigare.

Och jag blev inbjuden på kaffe. Hans fru var hemma, hundtränaren själv var på väg hem från jobbet och väntades hem en halvtimme senare. Den halvtimmen gick fort; hans fru och jag har tillbringat många timmar ute på hundträningsplatsen och känner varann väl.

När hundtränaren kom hem så exploderade Kommissarien och Assistenten i glädjeyttringar. Trots att det är över två år sedan de sågs senast, så var det ett mycket glatt återseende – för alla.

Jag hade inte tänkt stanna så länge, men det blev till ytterligare en timme i soffan.

Och på väg hem tänkte jag tanken: ”om oplanerade påhälsningar ger mig sån energi, varför gör jag det så sällan?

Samtidigt konstaterade jag att jag är lite ledsen över att två fantastiska aktiviteter krockar och jag tvingas prioritera. Min egen lördagsträning – den mest älskade av de tre gånger i veckan jag tränar – krockar med hundträningen. I de första två åren jag tränade hundarna kunde jag hinna bägge delar, men sen flyttade hundtränaren sin träning från klockan elva till klockan nio. Och då prioriterade jag mig själv.

Något jag fortfarande gör – men oj, så jag saknar allt kul vi hade i hundklubben.

Jag har jobbat hemma idag, förresten. Det gav också en himla massa energi – och jag har hunnit med massor av jobb. Det borde jag också göra lite oftare kanske…

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

2 thoughts on “Långpromenad med överraskningsmoment”

  1. Spontana möten gör mycket för den dagliga kontakten utanför jobb och andra plikter.
    Träffar ju också på lite alla möjliga under hundpromenaderna även om det inte bor så mycket folk i de här trakterna och får en liten pratstund om ditten och datten.
    Det är synd att du inte kan hinna både och men du har ju hemskt mycket kul med dina träningskompisar också 😀

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s