Hos den Skäggige

Mitt i behandlingen stannar han upp och säger: ”Husk altid at finde kærligheden.”

Och jag svarar ”och var är kärleken då?

Kärleken till mig själv, till min närmaste omgivning, till kollegor och vänner, till bekanta. Kärleken till livet, till min kropp och mina tankar. Kärleken som nånting som finns inom mig, som jag vill ge utan att förvänta att ta emot från andra. Nånting jag är urdålig på. Hur hittar man kärlek? Hittar man den eller finns den bara? Hur gör man?

Jag går hos den Skäggige en gång i månaden nu. Det känns. Kroppen har stelnat till – igen! – och han får börja om varje gång (känns det som. Han påstår att det är bättre än det har varit. Men ändå) men what else is new.

Den här gången hinner han sucka av empati många gånger. Han tar ett lekfullt tag i min nacke och frågar hur jag har tänkt mig att han ska kunna böja det här betongblocket som jag har fyllt med armeringsjärn.

Han tar tag i mina ben, min ena vrist och bara det att han tar tag gör att han liksom drar efter andan. På mina vägnar. Han känner av låsningarna i min kropp, hur jag sitter fast än det ena och än det andra stället.

Jag fräser nånting om att ”jag minsann inte har varken tid eller råd att ränna här hela tiden, och i så fall skulle du ha en abonnemangsordning för kunder som jag, som verkar vara i behov av ständig hjälp.”

Kramen jag får som svar är ärligt menad, den kommer från hans hjärta och jag känner hans närvaro, inte bara den fysiska.

Det är därifrån hans ord kommer – från hans förmåga att känna in människor – så där plötsligt och från ”ingenstans”, fast det nog är hans sätt att sätta ord på de känslor (eller låsta sådana) som han märker att jag kapslar in i kroppen.

Han är en vidunderlig man. Mycket märklig, han kan så mycket. Så annorlunda spännande saker. Sånt som jag absolut inte kan.

Som att vara fräck och ärlig samtidigt.

Jaha du Pippi Långstrump, du ska vända dig så jag kan ta ryggen också. Världens starkaste flicka” säger han lite torrt och det han egentligen säger är att man måste inte alltid vara så där stark bara för att Pippi är det. Det är ok med Irrhönor också.

Och de får både vara svaga och be om hjälp.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

5 thoughts on “Hos den Skäggige”

  1. Är det fel att förvänta sig kärlek från andra? Måste man ge och ge hela tiden? Är det att jinxa att vilja ha kärlek istället för att vara en bankomat som delar ut det?
    Sånt funderar jag på

    Liked by 2 people

    1. Jag skulle vilja ha kärlek. Gärna. Tänk att få istället för att hänga upp mig på att ge och ge hela tiden. Men jag tror att jag jinxade ihjäl den tanken som tonåring redan. Och sen definitivt några år innan skilsmässan – och alla åren sen dess med ett enkelt undantag.

      Gilla

  2. Hörde ju en replik i en film (skrev jag om den i min blogg ?!) : ” att fundera över lycka är en snabb väg till depression”
    Jag vet att det ligger i tiden att vända blicken inåt o rannsaka sig om än det ena eller andra. Men jag tycker det börjar bli kontraproduktivt. Vi kanske inte ska övertänka. Bara vara. Flyt med. Ja förutsatt att man inte går emot sin vilja, intuiton eller magkänsla. Kärlek från en man är inte ngt självändamål i sig även om det vore uppfriskande m ngn som avgudar en lite lagom 😉

    Liked by 2 people

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s