Tittut!

Jag har saknat att skriva. Men inte sjutton vet jag om jag med detta inlägg kommer att bli hängande i bloggen. Man vet aldrig. Men jag behöver skriva av mig lite. Har upplevt en hel del, som behöver präntas ner för att smältas lite. Hursomhelst.

Jag har varit på kurs minsann. En annorlunda kurs. På ett annorlunda ställe. Med okända människor.

I en barack på engelska landsbygden, tillsammans med kollegor från Sydamerika, Australien och Europa.

Instruktören var en ex-militär i fyrtioårsåldern som hade upplevt och sett det mesta i krigs- och eländighetsväg. Och som kunde lära ut tricks och berätta verkliga-livet-historier så man satt trollbunden. Att jag tyckte att han var väldigt trevlig att vila ögonen på var ingen nackdel heller.

Det är så fruktansvärt länge sen jag tänkt den tanken – att det är trevligt att ha ett ögongodis att njuta av… Den känslan hade jag glömt. Det var skönt att hitta igen den, även om det blev vid ”se, tala med och höra, men inte röra”.

Klassrumsundervisning blandades med praktiska övningar.

Vi började med personlig säkerhet. Nere-på-jorden resesäkerhet. Bra idéer. Småsaker som är bra att göra och nyttiga att lägga märke till. Att ha med sig en reservplånbok till exempel. Med småvaluta, några gamla kreditkort och lite ”utfyllnad”. Så kanske man har tur och det är den plånboken som blir tagen eller stulen…Ta kopior av passet och viktiga papper.

Hur uppför man sig när man tar ut pengar? Ut och öva. Plötsligt kommer en kille med kniv runtom hörnet, han skriker och hotar och får med sig alla pengarna. Naturligtvis. Hellre lämna ifrån sig pengar än att bli knivstucken – om man har ett val. Och hur lämnar man ifrån sig pengar? Hur köper man ett par extra sekunder så man kan springa iväg?

Vi får höra pistolskott och gevärseld. Får lära oss att höra skillnad på äkta ammunition och lösa skott. Sen ska vi höra varifrån skotten kommer. De första två skotten får vi lugnt stå och peka ut riktningen på. Sen ska vi springa ifrån skottriktningen. Under den debriefing som följer det tredje skottet sker det – plötsligt exploderar omgivningarna runtomkring oss, det är granateld och skott och världen brinner. Det går fort – bort ska vi. Men vart springer man? Jag kastar mig runtom ett hörn – bort ifrån den skytten jag hört och sett. Så är det en som knackar mig på axeln och jag ser upp i en pistolmynning.

Ja, det är en ”lek” och ja, det är lösa skott och statister och övning, men hjärtat klappar fort, fort, och även om hjärnan vet att det är nånting vi leker så är kroppen i ”flight-mode”.

Vi får lära oss komma ur en bil som blir kapad. Även där tittar vi rakt in i en pistolmynning. Den unge man med hoodie och näsduk för ansiktet är en typisk engelsk bråkmakartyp; hårda stickiga ögon, snaggat hår och kaxig uppsyn. Vi lär oss att hata och älska honom – att aldrig lita på honom när han går förbi. Han ler snällt – han är ju en skådespelare – men minuterna senare står han och skriker en rätt i ansiktet och riktar en pistol mot ens huvud. Och man tror honom. Man gör som han säger.

På bilden demonstrerar vår instruktör tre sätt att hantera någon som hotar en med pistol. Första sättet – det farliga. Gör motstånd. Riskera att bli skjuten.
Andra sättet – det eftergivna. Backa och var medgörlig. Gör som killen med pistolen säger.
Tredje sättet. Vår instruktörs sätt – som fungerar för honom. För farligt är det. Ta ifrån killen pistolen. Det går på ett ögonblick och så byter pistolen ägare.

IMG_3879

Vi kidnappas. En timme med huva över huvudet, på knä och i vidrig ljud-miljö. Ut i skogen, läsa ett ”statement” högt och med en pistol mot pannan. Och en karl med den längsta kniv jag sett som står och måttar hugg mot min arm, som han håller i ett fast grepp med sin andra hand.

IMG_2351

Vi får planera en resa, där vi möter korrupt polis och militär, vi möter bovar som skjuter, vi tvingas ur bilen och får springa. Vi får lära oss hur viktigt det är att åtminstone någon av oss behåller navelsträngen till säkerheten – walkie talkien – så vi inte står där, mitt ute i ingenstans utan vare sig karta eller kontaktmöjligheter.

Vi lär oss första hjälpen och får lära oss använda en ”tourniquet” – en blodstoppare. En sån har jag aldrig rört förut. En liten stund senare ska jag använda den – det har hänt en olycka (igen nånting vi leker) och i bilvraken sitter två allvarligt skadade statister. Den ene har en protes på benet och ur denna sprutar det blod… Först när scenen är över förstår jag att mannen har benprotes… Så realistiskt är det, att jag inte tänker tanken att det kan vara så.

Vi lär oss slåss. Just det momentet är jag inte särskilt vild med… Och just där ser jag det som förstahjälps-killen pratade om. ”Look at them”, säger han, och menar vår instruktör och ledaren för kurscentret. ”They have dead eyes. They have seen and done things. They have been there, in the action.
Instruktören – han som jag tycker om att se på – tittar på mig och förklarar hur jag ska göra för att bryta av någons finger. Det känns orealistiskt – men det är ju därför jag är här. För att uppleva hur det kan vara att hamna helt fel. För att förstå hur jag bör göra – och få andra att uppföra sig – för att undvika såna här situationer.

Tre dagar går med övningar.

Jag lär mig massor. Upplever massor.

Det viktigaste jag lär mig att att det är viktigast att tänka efter före. När man är ute i verkligheten är det för sent att reagera i en farlig situation. Diskutera aldrig med någon som siktar på dig med en pistol och som skriker och är nervig och upphetsad.

De trevligare upplevelserna inkluderar en pubkväll med instruktör och kursister, men även långa promenader i otroligt vackra omgivningar runt hotellet där vi bor; ett äkta golfhotell som omges av mjuka kullar och vackert grönt.

Jag har nog varit engelsman i mitt tidigare liv. Jag älskar England. Känner mig så hemma där.

Känner mer och mer att jag vill se mer av England. Och Irland. Kruxet är två; tid och hundar. Tid kan skaffas men hundarna inte avskaffas.

Jag känner hur jag får glad-energi av att komma ut och uppleva nya saker. Känner att jag gör alldeles för lite av sånt som gör mig riktigt glad.

Bör ta mig en funderare på det – hur jag får mer glad-energi in i min vardag.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

14 reaktioner till “Tittut!”

    1. Samma jobb som de senaste två åren, men min chef Blixten tycker det är viktigt att jag förstår vilka risker jag skickar ut kollegorna i. Dem som reser i länder som Nigeria, Angola, Mexico osv. Inga barnlekar precis.

      Gilla

        1. Hm, ja, du har rätt. Det känns rätt när jag skriver men är fel när jag senare läser. Roligt det där.
          Ja, det händer en del omkring mig ändå när jag tänker efter. Känns mest som jobb och sova, men en del annat upplever jag ju trots allt.

          Gilla

    1. Första dagen var svårsmält… Då hamrade hjärtat på, även om jag ju visste att det var på låtsas. När vi kom tillbaka till hotellet den kvällen så gick jag en promenad på en och en halv timme, bara för att lugna sinnet och bottna igen. Det hjälpte.

      Liked by 1 person

    1. Jag skulle kunna gå om den! 😀 Fast det mesta byggde ju förstås på att man inte visste vad som komma skulle… Därför får jag ju inte berätta om den heller för kollegorna, för vem vet vem som blir ditskickad nästa gång, och överraskningarna ska ju vara just det – överraskningar.

      Gilla

  1. Vilken kurs! Undrar om jag inte föredrar att vara struts???? Tror jag skulle drömma mardrömmar flera veckor av det du beskriver.

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s