Struptag

Jag vet att det här inlägget kommer att verka konstigt.

Att nånting som gör ont och är så till den grad gränsöverskridande kan kännas så positivt, så lättande, så bra. Inte alla skulle vilja behandlas så. Det passar inte alla.

Hos Den Skäggige idag.

Hur mår du? – det är standard-öppningsfrågan, och hos honom betyder det ”har du ont nånstans, vad vill du att jag ska göra för dig, var är du mentalt och hur känner du av din kropp?”

Bra, svarade jag och kände mig konstig – jag har faktiskt inte riktigt ont nånstans (ta i trä). Och så berättade jag om kursen som jag var på förra veckan. En total stress-upplevelse. Huvudet vet att det är lek, kroppen reagerar med att vilja fly.

Jaha, säger han som bara han kan säga det, och så gick han igång. Hela kroppen fick sig en omgång. Axlar, nacke, lår – de klassiska ställena som jag slåss med. Magen. Tårna, vaderna. Men han gick djupare, mycket djupare.

Muttrade ”det är inte alls så illa, det här” – men han tar i, det gör han. Det gör ont och kräver koncentrerad andning och total tillit till vad han gör. Slappna av, slappna av. Ge efter när han tar i. Det är det enda som hjälper. Om man kan.

Han tog tag i nackmuskulaturen, ner mot axeln. Känslan strålar ner i armen, upp i pannan. Ont gör det. Istället för att djupandas blir andetagen korta och flämtande.

”, säger han, ”du tycker att det där var obehagligt. Då kommer du inte att gilla den här – men å andra sidan kommer inte halsmuskeln att kännas så mycket nu”.

Och han tar tag under käken, samtidigt som han håller fast i nackmuskeln. Får tag i tungmuskeln, underifrån. Trycker tills muskeln slappnar av, ger efter. Flera ställen trycker han. Till sist håller han omkring mitt struphuvud.

Det låter vansinnigt – det var det nog också – men jag litar på honom. Han vet så väl vad han gör. Han litar på mig också, vet att tilliten är ömsesidig. Vore den inte det så skulle han aldrig kunna göra det han gör.

Han grep tag, och ont gjorde det. Andas, andas.

Plötsligt knackade det försiktigt på fönstret. Hans fru stod utanför och ville bli insläppt.

Tack nu räddade du mig!” ropade jag.

Men Den Skäggige skrattade, för färdig var han ju inte. Han tog tag igen. Plötsligt kändes det som om ett gummiband gick av.

Wow”, sa han, ”där släppte flera års spänningar! Den där muskeln har jag försökt behandla länge, nu släppte den äntligen spänningen! Hur känns det – är det inte skönt?

Känslan av att nånting lossnat, en obehaglig känsla just när det släppte, men lättnaden efteråt… Svårslagen. Som alltid när lättnaden kommer, när spänningen släpper, så kommer tårarna. Och som alltid när jag reagerar så, så håller han om mig just som jag behöver där och då.

Sen fick jag prova att ligga i sträckbänk, i brygga. Ovanpå honom.

Han satte sig bakom min rygg och drog upp mig på sina knän, händer och fötter. Kroppen knakade och det var exakt det som min kropp längtat efter. Det där knäcket i ryggen som legat länge och lurat, nu sa det ”knak” och spänningen släppte. Samma sak med nacken. Han vred och bände, jag hänger i hans armar som en lealös docka som han leker med.

Hur mår du nu?” är avslutningsfrågan.

Jag tittar på honom med tacksam blick, det finns liksom inte ord när kroppen gett efter så mycket, när det blir så totalt hudlöst i en kommunikation som nästan alltid är ordlös. Han kan sånt. ”Jag tycker ju själv om när folk tar i, och inte bara mesar på”, säger han, och vet att jag håller med honom. Massörer som inte törs ta i är det värsta jag vet.

Det är en öm kropp jag går hem med, men jag vet att få dagar senare har nånting flyttat sig igen. Nånting har lossnat, jag får mer luft, en lättare kropp.

Men en fruktansvärt öm hals. Lite svårt att svälja och prata. Ett struptag som sitter kvar i min hud.

Det där kan jag inte göra på vem som helst” säger han. ”Det är få som skulle låta mig göra det. Men nu tog jag chansen. Du var mottaglig, den där kursen har varit otroligt bra för dig. Att få grävt upp en massa stressreaktioner som nu kunde få försvinna.

Jag älskar honom.

Har jag sagt det förut?

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

14 reaktioner till “Struptag”

      1. Ja, jag har saknat den! Har inte riktigt kommit in i att skriva; mycket pga att jag saknar min stationära dator (den finns, men är lååångsam) och att jag inte fattar (orkar sätta mig in i) tekniken. Jag skulle vilja ha mer som en sida, tror jag, där jag kunde skriva om helt olika saker, alltså mer separerat än ”bara” kategorier. Så kunde man klicka sig in under det som intresserar.
        Fast under tiden skriver jag ”vanligt”. Det funkar ju det med.

        Gilla

    1. Om det här hade varit min första behandling så vete katten om jag kommit tillbaka… Men jag känner honom, och han mig. Han vet exakt hur långt han törs gå – helt beroende på både hans och min dagsform.

      Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s