Ålderstecken?

Jag vet inte om det är för att insikter just drabbat mig, eller är det åldern?

Är det för att det händer nya saker i mitt liv?

Jag har ansökt om att få vara frivillig hos Det Nationale Sorgcenter, som startar på allvar i Danmark i 2019. De vill ha människor som mist nära anhöriga – och ganska nyligen – till att sitta vid telefoner och chat.

När jag läste annonsen kände jag hur det handlade om mig, så jag sökte. Jag har varit till intro-möte och till samtal hos psykolog, och där fick jag veta att det är just sådan en som mig man söker – men att jag naturligtvis själv måste sova på saken och avgöra om det fortfarande är nånting för mig. Det är det.

Det känns så rätt. Det känns som att få ge tillbaka – alla de skit-erfarenheter som jag fått genom detta förtvivlade liv av nära-sjukdom-och-död.

En annan insikt.

Jag har varit ute och ränt på stan med två goda vänner. Kulturnatt i Köpenhamn. Vi hade jätteroligt. Tre människor – Väninnan, en gemensam kompis och jag – som känner varandra väl sedan nästan trettio år tillbaka.

Ett par vi känner alla tre, väldigt väl, vars dotter har varit i behandling för anorexia i snart ett år, diskuterade vi. Varför händer detta. Eller rättare sagt; hur har ingen kunnat se att detta måste hända förr eller senare? Hon är så annars, lillasystern i familjen, som nu är nära döden och måste sondmatas. Det är så hemskt. Hon har varit så anonym i den familjen. Så osynlig. Och nu detta förtvivlade rop på hjälp.

Vänskap är viktigt. Det är så otroligt skönt att umgås med människor som känner mig så väl, som jag bara ÄR med.

En tredje insikt.

Jag orkar inte jobba tills jag blir pensionsgammal. Jag vill sluta jobba så fort jag kan. Istället vill jag resa. Eller jobba med nånting som GER nånting. Hjälpa flyktingar på Lesbos. Röda Korset. UNICEF. Børn, Unge og Sorg. Vad som helst. Det måste finnas nån annan mening än den som jag har i huset med de blå fönstren.

Jag fyller 54 nästa år.

Tänk om jag kunde slå mig ner om 5-6 år som pensionär hos min syster på landet – om hon ids ha mig så nära – och jag kunde köpa ett av hennes hus och renovera det, och bo där med hundar och hästar.

Resa till Irland, till min numera plattbröstade yngsta syster (som berättade att nu har hon inte nervsmärtor mer, sen hon opererade bort sitt andra bröst – nu är hon ”jämn” i kroppen och har rätat upp sig).

Resa till länder som jag bara sett bilder på. Stoppa in dem i min mentala bildbank och veta att borta är bra men hemma – var är hemma egentligen? – är bäst.

Är det i Nordingrå med de vackra bergen och djupa dalarna, är det i platta Danmark i vackra Hönsgården med ungar och hundar, är det i Kinnekulle hos söstra mi? Vad är ett hem?

Ett ställe jag letar efter? Eller ett ställe jag har?

En insikt till.

Män. Jag har ingen man och jag behöver ingen. Det finns ingen som kandiderar till ”platsen” som mannen i mitt liv. Jag har det jag gör med mig och mitt.

Ändå kan jag tänka att jag skulle ha velat åldras vid någons sida.

Att ha en stor familj att vara en del av. Att vara en Någon i en annans liv.

Det blir en liten bitterhet att måsta svälja. Det är som det är. Det är ok.

Och en viktig insikt.

Träningskompisarna. De som ger energi – och som får mig att producera ny energi genom att använda min kropp hårt och intensivt en timme tre gånger i veckan. Min tränare sa nyligen – vid vårt träningsläger i Småland – att hon slutar med det här när hon dör. Inte förr.

Om 48 veckor 🙂 åker vi till Playitas ännu en gång. Och jag har två kompisar som vill dela lägenhet med mig ännu en gång. Och jag med dem.

Förmodligen är vi cirka 30 personer som åker. Tänk att man kan ha sån tur att man hittar människor som man ids umgås med på sjätte året, tre gånger i veckan, och ha så kul med dem. Inte bara tränar vi ihop. Vi har samlat pengar till cancerforskningen genom att hålla igång en marsch i 24 timmar. Vi har varit på träningsläger, i Sverige och ”utomlands”. Vi har årliga sommar- och julfester. Vi åker till diverse tävlingar.

Vi har roligt ihop. Alltid.

Tre gånger i veckan åker jag de 8 kilometrarna tillsammans med träningskompisar. Vi trivs ihop. Jag går förbi dem ibland på mina hundpromenader. Vi äter middagar ihop. Vi har byggt ett gäng ihop, och alla lyfter varandra. Alla kan vara med och få ut nånting av träningen; det spelar ingen roll om man är på husmorsnivå eller elit. Eliten springer flera varv bara.

En sista insikt.

När jag satt hos psykologen och insåg vad den Skäggige gör för mig. Insåg varför jag fortfarande går hos honom, efter tre och ett halvt år. För att han gör inte bara nånting med min kropp, han gör nånting med mitt huvud. Med mig som människa.

Hur mycket jag har att vara tacksam för. När jag ligger på hans bänk och inser – igen och igen – att ”nu får jag hjälp”. Och det som händer just då är inte bara att han håller på att trycka en av sina kroppsdelar djupt in i min kropp; nej, han vet att just där han trycker har jag nånting som behöver låsas upp.

Det är en behandling jag aldrig kommer att glömma; känslan när han höll om mitt struphuvud och år av spänning plötsligt lossnade, som när man klipper av ett hårt spänt gummiband. Sist jag var hos den Skäggige la han märke till hur avslappnat jag låg, med nacken vilandes på underlaget, med hakan mot bröstet. Utan spänningar.

Det kunde jag inte förut. Nu kan jag det. Än så länge. Jag fortsätter att gå hos en som jag vet kan hjälpa, en som jag inte behöver prata med, slingra mig inför, ljuga hos. Min kropp ljuger inte. Den vill ha hjälp – den får hjälp. Den Skäggige märker – på något osynligt sätt – hur han ska behandla mig just där och just då.

Honom är jag tacksam för. Oändligt.

Han är inte min, jag är inte hans. Men honom älskar jag, för vad han gjort med och för mig.

Familj. Vänner. Människor.

Viktiga för mig.

Annonser

Publicerat av

irrhönan

Singelmamma till 2. Hundägare till 2. Beroende av crosstraining, utomhus och året runt. Mera gourmand än gourmet. Läser gärna böcker. Försöker sluta tänka.

En tanke på “Ålderstecken?”

  1. Viktigt att ta reda på vad som gör att livet känns bra och agera på det. Jag tror du passar bra i den där sorgegruppen, med stor förståelse för hur det kan kännas och vara.
    Jag gillar personligen att jobba rätt så bra fast det är klart, hade man obegränsat med pengar kunde ju några fler resor med jämna mellanrum vara nice 😀
    Klart du ska vara nära dina systrar om du känner så, men samtidigt är du ju inte van vid ett rätt så ensamt liv på ”landet” det är inte alltid så idylliskt som det låter… valen är inte lika många heller och närheten till sönerna kanske känns viktigt även senare.
    Men det ger ju sig, pensionen är ju inte på gång ännu i alla fall 😉

    Gilla

Det tyckte jag - vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s