Nya verktyg

Hon säger mycket klokt, psykologen som vi har till gruppterapin varannan månad. Som ett led i Sorglinjens arbete ska vi prata av oss med jämna mellanrum. Klokt, och ett sätt att skydda oss själva på. Det blir mycket sorg och elände när vi inte bara ska hantera vår egen sorg, men hela tiden får påfyllning av de samtal vi har.

Den här gången pratade vi om hur vi känner oss när vi har samma människa i telefon flera gånger. Någon som ältar och ältar och inte verkar flytta sig, utan drar energi ur oss och gör det svårt att få till ett riktigt samtal.

Psykologen talar om offerrollen och de övriga hörn i offer-triangeln som heter ”räddare” och ”kränkare”.

För att ett offer ska kunna leva vidare i rollen som offer ska de övriga roller också besättas. Vår uppgift är framför allt att inte bli kränkare, men lika mycket att låta bli att axla rollen som räddare. Vi kan inte rädda någon annan än oss själva. Faran vid att bli i räddar-rollen är att man ”fixar en buffet” som psykologen säger, att man erbjuder människan 1) lasagne 2) pasta 3) ris 4) potatis 5) morötter 6) tårta 7) pepparkaka 8) ja, ni fattar… , och att offret sätter sig som prinsessan i sagan Dummerjöns och ratar alla förslag som kommer in. ”Duer ikke, duer ikke” som danskarna säger.

Och det ”duer ikke”.

Nej, hellre vända på steken. ”När du säger att du får så mycket ut av att ringa till oss, vad är det du tänker på då?” ”Vad kunde du tänka dig att vi pratade om idag?” Ge ansvaret för samtalet tillbaka till den, som hamnat i ekorrhjulet och som tjatar om samma saker hela tiden, utan att flytta sig framåt.

Nånting annat psykologen pratat om är att följa den sörjande ner i det som gör ont, utan att försöka trösta. Det går inte att trösta, men det går att ta en människa under armen, stötta och visa att man inte är rädd för att följa med i den andres smärta och sorg.

Hon illustrerade det med först att visa hur det ofta är. Ett barn som slår sig och gråter tröstar man och försöker ofta distrahera så barnet kommer ur känslan ”det var inte så farligt, nu blåser jag och så kan du leka igen” eller nånting liknande. Ett barn som ideligen möts av distraktioner kan med rätta känna en känsla av att inte bli sedd och erkänd i de känslor barnet har.

Alternativet, säger psykologen, är att följa med i det onda.

Ajajaj, ja, jag ser att du har slagit dig, gör det mycket ont?” (ja, det gör hemskt ont, gråter barnet) ”Ja, det förstår jag, det ser ut som om det svider mycket” (ja, buhu, gråter barnet, och det fortsätter lite intill barnet tar initiativ till att vända samtalet: ”men det gör inte lika ont som igår när jag slog mig”) ”jaså, det gör inte lika ont som igår, det var ju tur” och på det sättet kan man följa med ur känslan, utan att vara den som leder den andre.

Jag lär mig mycket av det här.

Det är spännande.

 

Annonser

En dag fylld med lyx och tomhet

Att en tom kalender kan kännas som en lyx? Det är lyxigt.

Så ser det i alla fall ut idag. Tomt i kalendern. Jag är hemma och … är hemma. Trots en busy fredag på jobbet så tillåter jag mig att dra ur jacket (bildligt talat) och passar på att göra det när Blixten är i USA med familjen och Glada Grodan underhåller sin son, som är i Danmark (sonen bor annars hos modern i Belgien).

En ledig dag, helt enkelt. Semester.

Mitt hus har rengjorts av flitiga händer – min lilla städtjej var här imorse och nu skiner huset. Själv har jag passat på att utnyttja de få plusgraderna till att avfrosta frysen.

Resten av dagen tänker jag ägna åt att göra så få saker som möjligt. Borsta hundar står högt på listan. Handla måste jag.

Men annars. Annars är jag riktigt lyxledig på en fredag.

Vad gör ni därute på en fredag? Skiner solen på er också?

En cirkel sluts

Jag gör saker för sista gången.

Kör min gamla bil de sista kilometrarna.

Tackar för god och trogen tjänst igenom över tjugo år.

Jag parkerar en sista gång.

Kliver ur. Lämnar ifrån mig nycklarna. Och papperen. Får ett kvitto.

Tar en sista bild. Min gamla Tant Fjant.

Det kunde varit vemodigt, men det blev annorlunda än jag tänkt mig.

För när jag körde de sista metrarna till skrothandlaren så såg jag en numera bekant skylt. Grannen till skrothandlaren – på bägge sidor av gatan – var en Seat förhandlare.

Så jag tänkte att det var ett tecken.

En signal om att en cirkel har slutits, en ny har börjat. Tant Fjant har lämnat över till Senoritan.

Och det känns väldigt bra, skönt, nytt och spännande. Åh, jag är löjligt stolt över min nya fina Senorita.

Jag blir aldrig nån löperska, men…

JAG KAN SPRINGA.

Jag kan faktiskt springa.

Denna vinter har jag sprungit fyra lopp på fem kilometer. Fort går det inte, men jag springer. Dvs. jag går inte. Som regel går jag inte. Kanske några steg under ett lopp, det är ok. Jag har ingen prestationsångest. Jag springer på dagsformen.

Träningsturerna blir söndagar. Då springer kompisen och jag en vända med hundarna i släptåg. De gillar INTE att springa. Som i överhuvudtaget inte. Men de jobbar på, de också. Och tempot blir därefter. Vårt tempo.

Och så är det den vanliga träningen, som oftast innehåller nån form för löpning. I allt blir det träning fyra gånger i veckan, plus yoga. Inte hade jag trott det om mig för tio år sen?!

Och det är otroligt att en ynka extra springtur i lustempo ger så mycket. Effekten ser jag vid de lopp jag varit med till. Och på en kväll som ikväll.

För ikväll var det mycket springa. VÄLDIGT mycket springa. Vi sprang först till dit vi skulle träna. Sen sprang vi allihop den lilla rundan som vi sen skulle springa fem gånger. För varje gång skulle vi kapa tio sekunder av tiden. Jag började med att ta rundan på tre minuter, och slutade på 2:20. Helt, helt slut var jag. Och sen skulle vi springa tillbaka igen. I lustempo.

På de där fem rundorna upplevde jag nånting stort. Mitt söndagstempo på 7 minuter skrapades ner till 4:45 nånting. Och känslan efteråt var mäktig. Jag KAN springa fort. Mitt tempo fort. Inte så fort som de andra, inte alls. Men fort för att vara jag. Och säkert fortare också, egentligen. Om ett halvår nånting skulle jag vilja springa den där rundan igen, för att se om det blir skillnad.

kenddigselvloeb