Tro eller fakta? Om magnesium och svavel.

Fakta:

Jag hade kramp i vaderna emellanåt. Vaknade på nätterna ibland och kved och skrek. I flera dagar efter ett anfall satt en stenhård klump inuti vaden, immun mot alla (egna) massageförsök. Den Skäggige erbjöd en gång att ”fixa det” som han formulerar det, men jag lät honom inte. Det gjorde för ont.

Fakta:

Jag började äta magnesiumpiller. De nattliga krampanfallen upphörde. Inte nånting jag tänkte på alls, egentligen. Inte förrän nu, inatt.

Fakta:

Magnesiumpillren tog slut i helgen och jag hade inte köpt nya.

Fakta:

Inatt vaknade jag med kramp i vaden. Hela natten har jag sovit liksom på ärtan, med skräcken om att vakna en gång till med en vad som ett betongblock och den där smärtan som inte kan beskrivas, så ont gör det.

Tro:

Magnesiumpiller hjälper mig mot krampanfall om nätterna.

Inatt när jag kallsvettig låg i efterdyningarna av krampen (och Kommissarien hade övergett mig i sängen – ”En skrikande sängkamrat? Nej, där går gränsen” tänkte han och sov resten av natten i rummet bredvid) kom jag att tänka på att jag i flera månader nu inte har haft kramper och att jag under samma månader har använt magnesium; först då och då, utvärtes som olja, och sen varje dag, invärtes som piller.

Sammanhanget mellan magnesium och kramp må vara lite flummigt, kanske tro försätter berg, kanske inte. Imorse masserade jag vaden med magnesiumolja och jag tycker att det hjälpt. Känslan är annorlunda än den var inatt – å andra sidan har jag varit ute och rört på mig, så det kanske är naturligt att vaden är mjukare nu.

Men idag är det jag som går till affären och köper magnesiumpiller igen.

En annan sak som jag kan diskutera fakta eller tro, och där jag helt klart är ”frälst” och troende, är sambandet mellan MSM och stelhet.

Sedan i somras har jag ätit svavel – metylsulfonylmetan, förkortat MSM – och efter att ha trappat upp långsamt och landat på ”min” dos (1 1/2 krm om dagen) så är jag inte längre stel och otymplig i kroppen. Tidigare kunde jag vakna, stapplandes och stödjandes på trappräcket gå ner i köket, klä på mig och stolpa ut med hundarna medan jag försökte mjuka upp kroppens leder. En stund senare kände jag igen kroppen, den mjuknade och fungerade igen som den skulle.

Med MSM så har jag inte längre den känslan.

Kroppen fungerar, smidigare och mjukare än tidigare.

Efter träningen får jag träningsvärk ibland – då är det musklerna som protesterar – men det där hårda ”skalet” är borta, det skal som bindväven är. Det fungerar. Frälst är jag och dricker mitt pulver varje dag. Tvi som tusan smakar det, men två klunkar senare är det över.

Kanske är det tro, kanske inte. Men om känslan är bra när jag får i mig pulver och piller, så får det vara så. Oavsett vad läkarvetenskapen säger, om det är tro eller ej.

För mig är det fakta. 🙂

Annonser

Små, små steg åt rätt håll

Ett länge fruktat/efterlängtat möte nu i veckan med den Skäggige blev inte den känslostorm och smärtupplevelse som jag hade fruktat. Känslostorm för att han för det mesta lyckas träffa av ställen på min kropp som gömmer på jobbiga känslor. Och det har varit mycket som jag måst försöka lägga undan den här månaden. För att orka. Smärtupplevelse – jo, visst, han tog i ordentligt i nacke, axlar, ben, vader och höft, och ont gjorde det, men jag fann vägen ur smärta och andades och lyckades också slappna av mer än jag trodde.

Det är det enda som hjälper när han håller fast. Andas, slappna av. Inte bara där han trycker eller håller fast, utan i hela kroppen. För mig betyder det oftast att jag skjuter nacken och höften uppåt/framåt som i ett desperat försök att hålla emot. Som en fiolsträng.

Dum strategi. Det är bättre att ge efter, släppa taget.

Precis det säger han till mig om allt jag har i min omgivning också. Storebrors boxande med sig själv. Lillebrors nattliga ångestattack. Farfar som det har konstaterats har lungcancer.

”Du är inte så spänd faktiskt. Du har haft det mycket värre än nu. Det märks på dig att du tar det här bättre än när din pappa var sjuk. Det gick rätt in i systemet på dig”, säger han.

Jag låter bli att nämna den lilla färöiskan (inte isländska) med akupunkturnålarna, som jag ränt hos den senaste månaden. Jag är inte i humör att diskutera om den ena eller den andra behandlingen hjälper. Färöiskan sätter fyra nålar varje gång, och så använder hon tjugo minuter på att massera min nacke. Inte på långa vägar lika effektivt som en timme hos den Skäggige, men allt behöver inte göra ont, tänker jag, och passar på att njuta av färöiskans fasta nypor.

Och jag vrider, vänder och bänder på nacke och axlar. Stretchar och har mig, om än jag alltid skulle kunna göra mer. Lite hjälper det. Lite i taget.

Samtal mitt i natten

Klockan tre på natten ringer telefonen och jag stirrar förvirrat på den. Lillebror?! Nu?

Panik!!!!!! Men lugn. Lugn!

Jag tog telefonen.

Lillebror hade vaknat med mardröm, hjärtklappning och fått veta av flickvännen att han bett om konstiga saker. Nånting han inte alls kom ihåg att han gjort.

Han har haft influensa och feber de senaste par dagarna. Bott hos flickvännen som är lika sjuk hon. Feberfrossa kanske?

En liknande händelse inträffade medan han hade körtelfeber. Då vaknade han panikslagen och rusade in till sin Storebror mitt i natten, tände ljuset och väckte honom för att vara säker på att han levde.

”Jag ville bara veta vad man kan göra åt det här?” säger han.

Trött som jag är och adrenalinhög så säger jag nånting om att det knappast går att fixa nu, klockan tre om natten. Men att han nog ska ta och ringa läkaren när morgonen kommer. Eller ta tag i samma samtalscenter som Storebror fått tag i.

Vi pratade en ganska lång stund. Han lät lite lugnare när vi la på.

Kanske är det Exet som spökar. Kanske spökar han extra mycket nu – jag fick veta häromdagen att farfar har lungcancer (efter att han opererats och man tagit bort halva ena lungan) och ungarna vet alltför väl vad en cancerdiagnos kan innebära.

Snälla Exet, snälla pappa, snälla ungarnas gammelfarmor. Jag skulle önska att ni kunde slå ihop er och skapade en kokong åt våra unga killar. En mental kokong, smidig och flexibel, men stark nog att skydda dem mot livets kanter.

De behöver hjälp. De behöver hjälp och jag behöver stöd.

Jag drömmer om avlastning. Tänker på den korta tid jag fick som varannanhelgsmamma innan Exet fick epilepsi. Helger av vila och egentid.

Snart – alldeles för snart – flyttar de hemifrån och ”kan själva”. Storebror har ett och ett halvt år kvar i gymnasiet innan han är fri att hitta på precis nästan vad han vill.

Lillebror ska först bestämma vad han vill, men om ett och ett halvt år är han också 18 och rår sig själv på ett annat sätt än nu.

Då får jag egentid.
Då lär jag sucka och längta tillbaka.

När mina världar krockar

Då träffar jag Glada Grodan och Kurt Martin till en konferens idag.

Mitt gamla arbetsliv och mitt nya under samma tak, väl vetandes att Kurt Martin för tre veckor sedan har bytt jobb, och numera är i Sverige.

Som jag saknat honom.

En tvillingsjäl att sitta bredvid under fyra futtiga timmar. Då och då puffar vi varann i sidorna och säger nånting – som man förstår att den andre redan tänkt på.

Ett adjektiv som jag inte tidigare tänkt på kommer till mig. Busig. Det är det han är. Busig.

Fler busiga människor i mitt liv, tack, eller varsågod att visa era busiga sidor när ni umgås med mig. 🙂

Det sista jag ser av Secret Service innan pensionen

…det är hans treåriga, tjuriga jag.

Han stod med min ny-gamla kollega som ska ta över Secret Service’s jobb, medan han sorterade sina papper.

(Märk väl att hans officiella arbetsliv slutar om en timme – han har inte sorterat papper än!)

Papperen hamnade i olika högar medan han muttrande förklarade vad som var vad. Den största högen pekade han på till sist.

”Den här högen får du om en månad”, sa han. ”Den tar jag med mig hem och så har jag den om nån skulle kontakta mig.”

Nygamla kollegan stirrade på honom. Han är en ganska fyrkantig, laglydig människa med flera års chefserfarenhet, och det är inte nytt för honom att ta över efter någon som lämnar företaget.

”Men Secret Service, du får inte alls ta med dig nånting”, förklarar kollegan. ”Detta är jobbhandlingar, dem får du inte ta med dig. Du får ta med dig personliga saker som inte tillhör företaget, om du har varit på nån kurs eller har litteratur eller nånting. Allt annat tillhör jobbet och ska finnas tillgängligt för den, som tar över efter dig.”.

”FINT” säger Secret Service ilsket och snörper ihop munnen medan han drämmer ihop högarna i en enda stor, som han argt slänger in i skåpet.

”Här har du nyckeln, så får du själv sortera” säger Secret Service, och kollegan skakar på huvudet och jag ser hur hans käkar arbetar hårt för att låta bli att vara oförskämd.

Men säga vad man vill om Secret Service.

Han hade ju den goda smaken att anställa mig när jag var på vippen att däcka helt. Tack tack tack för det.

Och nu har han den goda smaken att gå i pension utan att dra ut på saker och ting. Ingen vet vad han fått tiden att gå med under året med vår chef Blixten. Inte ens Blixten vet.

Men men. Om inte om…

Jag undrar då och då vad som hänt om jag stannat kvar på gamla jobbet till 17% lägre lön. Hade jag överlevt första avskedsrundan? Knappast, eftersom Räpan var kvar i företaget då. Och även om jag mot förmodan överlevt den, så kom dråpslaget mot min tidigare avdelning ett halvår senare.

Nu är avdelningen historia, finns inte mer. Mr. Cool och killen som anställdes i mitt ställe är i finansavdelningen och tråcklar ihop försäkringar. Firewoman sitter i Facility Management och pysslar med brandsäkerhetsfrågor. Assistenten sitter hos Chefens Chef. Räpan blev avskedad. (What comes around goes around) Och min favoritkollega av dem alla, Kurt Martin, har stannat på den svenska sidan sundet och började i nytt företag vid årsskiftet.

Dit ska jag inte tillbaka. Men här ska jag inte stanna i åratal. Vi får se vad som händer. En dag i taget. Just nu går det fantastiskt bra, ingen anledning att ändra på nåt. Och imorgon kommer jag till jobbet utan Secret Service. Och nästa dag också. Och nästa. Och nästa. Hurra!

Shaken but not stirred

engagementKanske inte ”stirred”, men i alla fall inte särskilt förvånad.

Jag säger ofta när folk frågar om hur jag trivs här att ”jag blir inte pensionerad i det här jobbet” och menar att ända till pensioneringen kommer jag aldrig att stanna kvar här. Det är för invecklat och konstigt, det här företaget. Men människorna trivs jag med.

När två tredjedelar av arbetsstyrkan i världen har talat, så är tendensen extremt tydlig. När intrycket är att tre chefer – eller andra kollegor –  av fyra inte bryr sig om sina medarbetare, så är nånting helt åt helsicke. Jag har haft tur med Blixten.