Unge herr Solsken

Lillebror har lämnat Hönsgården för att åka och träna. Sur som ättika var han, anledning okänd. Men mödrar som ställer frågor göre sig icke besvär.

Och mödrar som dels hade bett honom hänga tvätt OCH fixa kvällsmat stod i väldigt låg kurs, det fattade jag först efter att jag kommit hem från min egen träning och måstat fixa min egen mat.

Storebror sitter och skriver projekt, han är inte kontaktbar han heller, men inte otrevlig i alla fall.

Jajajaja, jag ska inte klaga.

Swosch, så var den helgen över

Julpynta fredag.

Lördag träna och därefter till Sherlock Holmes frus begravning. Sen lussekatte-bakning – två degar på raken. Mååååånga lussekatter.

Söndag springa 5 km lopp med springväninnan. Jag hade tunga ben, det var jobbigt och jobbigare lär det kännas imorgon. Vi tretiden dök några grannar och vänner upp för glögg, lussekatter, æbleskiver och pepparkakor. Väldigt trevligt att se dem – särskilt han som tog sig tid att komma fast han var på väg på en längre affärsresa.

Jag följde Väninnan en bit hemåt, det var skönt att få luft och hundarna behövde komma ut. Sen väntade husröjning och fylla diskmaskinen. Tack och lov för diskmaskinen.

Jag hoppas få sova gott inatt – med tunga ben fast jag har lovat mig själv att stretcha minst en halvtimme och smörja med magnesiumolja.

Idag samlas det på onda ting…

Sherlock Holmes dotter skrev på facebook att hennes mamma, Sherlock Holmes fru, har dött. Jag tänker på att Sherlock Holmes och jag träffades senast ganska nyligen, och då var det inte alls snack om att hon var sjuk. Att hon har lidit av benskörhet länge vet jag, men… hon kanske har ramlat illa eller nåt? Hemskt.

Jag mailade både dottern och Sherlock Holmes. En liten gest, bättre än att göra ingenting.

Jag blev hursomhelst väldigt illa berörd, ringde både Assistenten och till och med Firewoman. Assistenten och jag kom väldigt fort överens om att arrangera en blomma eller nånting till begravningen. Vilket Firewoman också tyckte var en bra idé.

En mindre bra idé tyckte hon det var att träffas – det kunde jag höra på hennes röst. En lunch, måndag eller torsdag? Torsdag, sa jag, har du tid den 13’e eller 20’e? Nja, hon skulle kolla och så kunde hon skicka sms till mig senare?

Henne hör jag inte av, det är jag 95% säker på.

Och en annan händelse.

En av mina kollegor, sekreteraren till Blixtens chef, har tappat sin ring. En väldigt speciell ring. Den är gjord av hennes mans vigselring och hennes egen. Hennes man dog för snart tre år sedan, så den ringen är väldigt speciell för henne. Och nu är den borta. Hon var så himla stolt över den ringen. Den blev färdig i somras, jättefin. I två nätter har hon legat sömnlös och tänkt på var hon kan ha tappat den. Stackarn.

Visst kan hon göra ett nytt smycke som ser likadant ut. Hon fick den specialbeställd hos en guldsmed som stöpte om de två ringarna. Det kan han göra igen. Men inte med just de ringarna. Usch, henne tyckte jag synd om.

Det tredje var tandläkarbesöket imorse. Jag gillar inte att gå till tandläkaren, och allra minst gillar jag att gå till min tandläkares klinik utan att han är där. Jag brukar säga att jag går inte till tandläkaren, jag går till min vän, som råkar vara tandläkare. Och nu är han sjukskriven med sjuk dotter – hon har anorexia och har varit väldigt illa däran, men är förhoppningsvis på bättringsvägen nu.

Hursomhelst.

En lagning och tre tandhalsar senare känns munnen fortfarande konstig. Förmodligen för att han bökat runt i tandköttet och det ska läka ihop innan det känns normalt igen.

Dagens bonus – vilken kom innan jag fick Sherlock Holmes frus dödsbud och ”sagan om ringen” – var stunden vid Øresund. Jag, vågor, vind och en mås.

Ljuvligt.

Löjligt ineffektiv dag

Vissa dagar blir liksom aldrig till nånting. Den här dagen var fel redan från allra första början.

Klockan kvart i fyra i morse bestämde sig min telefon för att börja uppdatera nånting – med högljudda vibrationer.  Vilket väckte mig.

Det var jobbigt att kliva upp klockan sex också. När jag väl kom ut och iväg – med två hundar som tydligen inte farit synnerligt illa av chokladepisoden igår – så var det motsträvigt och jobbigt. Hem kom vi, mat fick de och så cyklade jag iväg till stationen.

Bara för att inse att tågchaufförernaförarna (tack Maria 🙂 ) strejkade. Hm. Vad göra. Hoppas på gott nytt snart, eller gå hem? Det gick en halv minut, och så rullade det in ett tåg vid perrongen. Bara att hoppa ombord, och iväg kom vi. Hurra, tågen kör ändå.

Jo hoppsan.

Ungefär sju stopp senare så säger föraren att nu ska han till fackligt möte och ni får stiga av, allihop.

Så stod jag där tillsammans med alla passagerarna från ett fullt tåg, mitt emellan hötapparna. Avstånd hem – 8 km. Avstånd till jobb – 13 km.

Påklädning: mormorskängor och tunna strumpor. Vinterkappa fast inte vidare varmt påklädd under den. Tunna skinnhandskar. Inte läge att gå en knapp eller dryg mil i nollgradigt och snålblåst.

Så jag gick mot bussarna. Tillsammans med alla de andra.

Ringde Blixten och meddelade att jag försöker ta mig hem – att det här är hopplöst.

Skrev till Storebror att jag skulle försöka ta mig till hans skola, och ta bilen därifrån och hem. Eventuellt också skjutsa Lillebror till hans skola – Lillebror som hade sovmorgon och just då var lyckligt ovetande om tågkaoset som om en stund också skulle drabba honom.

Tog en buss ”åt andra hållet”, för att komma till en direktbuss-hållplats. Direktbussen hem. En överfull buss åkte förbi. En kvart senare en till överfull buss. Tio minuter senare en överfull buss till. Rena japanska tillstånd, där folk klev på och av igenom alla bussens dörrar, klämde sig in och tryckte på, drog in magar och armar och armbågar för att få plats. Och där stod jag, med min stora ryggsäck och cykelhjälm och kände att det liksom inte var läge, det här.

Fullständigt iskall hoppade jag på en buss tillbaka till stationen, om inte annat för att ha nånting att göra (bussen var varm och tom!) och för att tina upp lite.

När jag åter igen stod vid en busshållplats och betraktade överfulla bussar, så ringde Storebror och frågade om han skulle hämta mig?

Änglar, finns de? De är ungefär 180 cm långa, lättare rödhåriga, 19 år gamla, omtänksamma tonårspojkar. De finns, änglarna.

Den ömma modern tog tacksamt emot erbjudandet, och en kvart senare satt jag i min egen bil, på väg hem, skjutsad av min äldste son.

Storebror hade förresten glömt sin dator hemma, så var det ok att vi tog omvägen hem och hämtade den? Det kunde jag ju knappast säga nej till.

Så hem, hämta dator, till Storebrors skola, hem, skjutsa Lillebror till hans skola (som ligger en mil i motsatt riktning), hemma igen, sju minuter innan ett möte (kl 10:30) som jag precis hann logga på till.

Medan jag lyssnade och tog anteckningar så hann jag göra mig lite frukost… Frusen och hungrig som jag var.

Resten av dagen har varit likadan. Städtjejen har varit här. Hon är pratsam. Jag hade huvudvärk. Hundarna fick sig en promenad extra. Och Lillebror flirtade till sig en hämtning från skolan (det är inte ofta han får kört bil annars – som 17-åring måste han köra tillsammans mig) och vi lekte lite taxi och körde hem två klasskompisar också.

Lite jobb har jag fått gjort. Mycket lite.

Vissa dagar bara är så. Jag får satsa på att jobba lite i helgen istället tror jag.

Och hoppas på att tågen kör igen på måndag. Och resten av december. Det här är ju löjligt.