Hönsmamman

Sorry Lillebror, men jag klarar inte av tanken på att du ensam kommer till Centralstationen lördag natt klockan två (efter att ha åkt regionaltåg i ungefär fyra timmar), väntar en halvtimme och sen åker hem, ensam i förortståg i en dryg halvtimma.

Jag vet att förmodligen händer ingenting.

Men om – gud förbjude – om nånting hände, om du blev nedslagen eller påhoppad eller rånad, skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Därför kommer jag att åka in till stan klockan två inatt och hämta dig.

När jag sa åt dig att ta ett tidigare tåg så sa du att det var omöjligt.

När jag bad dig sova över ytterligare en natt och ta tidiga morgontåget så sa du att det heller inte gick.

Med den planeringsförmågan – eller rättare sagt brist på samma – så får du acceptera att det var första och sista gången du åkte tvärs över Danmark för att hälsa på din kompis på hans internatskola.

Sorry.

Lillebror är till salu billigt.
Igen.
Några spekulanter?

Annonser

Inget firande idag heller

Storebrors andra uppkörning gick inte vägen. 

Dags att satsa på körvana, tänker jag och stöttar med bidrag till extra körlektioner. 

Fan ta det här landets regler som förbjuder mig att sätta en övningsskylt på bilen och kasta honom (och mig) ut i trafiken. 

Sexhundra kronor per lektion känns, och allra mest för Storebror som hittills betalat själv.   

Sånt jag inte begriper

  • Hur två mountainbikes kan stjälas från ett låst cykelförråd utan att dörren är uppbruten
  • Hur det kan ha regnat så ofattligt mycket i Danmark medan vi har njutit av solen på Lanzarote
  • Hur ett gäng 16-åringar lyckas svina till ett hus i den grad att två omgångar städning (visserligen Lillebrors variant) knappt gör nån skillnad
  • Hur samma gäng 16-åringar tror att vodkaflaskor, snus, tomburkar och skräp försvinner bara man ställer dem utom synhåll
  • Hur jag kan gå upp 4 (!!!) kilo på en vecka (!!!) fast jag tränat som en tok – och det är INTE muskler för jag har inte minskat en enda centimeter, tvärtom
  • Hur folk envisas med att gå till jobbet med snuva och hosta och riskera att smitta alla oss andra utan minsta dåligt samvete
  • Hur en enda ynka vecka borta skapar sju tvättmaskiner tvätt (visserligen två extra omgångar sängkläder och handdukar efter min syster och systerdotter)
  • Hur kroppen får sån abstinens av att inte träna – man kunde ju tro att fem-sex timmars träning om dagen var aningen i överkanten…

På väg mot värmen

Imorgon är jag på väg till Lanzarote.

En veckas träning, i värme och sol. Underbart – speciellt som gråvädersregnet här har tilltagit betrakligt de senaste dagarna.

Det vore också underbart om kroppen var i toppform.

Det är den inte.

Den vanliga axeln gör ont – i perioder – och likaså höften. Nacken ska vi inte tala om. Fast det ska vi ändå – i eftermiddag ska den och resten av kroppen tala med den Skäggige. Det känns som att gå till tandläkaren; jag vill bara ha det överstökat. Jag vet att jag mår bättre efteråt – men den här gången vill jag prata med honom om just det där; ”efteråt”.

Jag kan ju inte ränna där resten av livet.

Jag känner mig som en misslyckad fjant som gladeligen stoppar tid och pengar i ett stort svart hål men fortsätter med samma problem som jag hela tiden haft. Det som varit en enorm hjälp och lättnad länge är nu nånting som jag skäms lite för. Dumt kanske. Men lika fjantigt är det att fortsätta gå i terapi.

Snacka om höjden av i-landsproblem.

Men liksom det var en process att börja hos den Skäggige är det också en process att sluta.

Akupunktur är nästa steg. Tror jag. Om jag vågar. (Har jag sagt det förut?) Eller ska jag verkligen acceptera att jag har en kropp som gör ont, lite så där ”till-husbehovs-ont?” För jag har ju inga smärtor att tala om. Egentligen. Om man jämför.

Jag kanske bara ska göra som jag brukar, egentligen. Bita ihop och köra på. Fast där har vi den Skäggige igen. Ingen som han kan lossna mina fastspända käkar och axlar, och säga med mjuk röst ”Du behöver inte slåss hela tiden – det är ett liv, inte en kamp. Och du ska bara vara där.

Träningsresa

På fredag reser jag och trettio andra träningskompisar till Club La Santa på Lanzarote. Sju dagar med träning, träning, träning, förhoppningsvis mest sol och nära trettio graders värme. Välbehövligt! Jag har sett fram emot den här resan i två år (!), ända sen vi på väg hem från Playitas för två år sen hörde vår tränare säga att ”det här gör vi om”.

Kvar i stan lämnar jag brorsorna, som lyckligt får hushålla ensamma i en vecka, och hundarna, som inte lika lyckliga får hushålla med brorsorna i fyra dagar innan de hämtas av farmor och farfar och blir lite mer bortskämda J

Dagen innan jag åker har jag tid hos den Skäggige, och det blir ett slags farväl.

Jag har bestämt att kombinera hans behandlingar med nånting annat nu, om det blir akupunktur eller massage eller yoga och personlig träning får jag se. Hursomhelst, den Skäggige kommer jag att hålla kvar men ”bara” en gång i månaden eller ännu mer sällan intill vidare.

Jag har bråkat fram och tillbaka med min dumma hjärna och även om jag inser att de där små sekunderna av avslappning efter att spänningarna släppt efter den Skäggiges behandling är dem som jag allra mest behöver och borde sträva efter att föröka, så orkar jag inte. Jag orkar inte längre börja om från början varenda gång jag är där. Måhända har jag avancerat och blivit annorlunda i kroppen, men jag märker det inte själv. Jag har bara ont.

Och droppen kom med Yoga-Älvans konstaterande att min högerarm är synligt svagare än den vänstra. Min starka högerarm som alltid varit den starkaste. Att den är svag nu på grund av en bråkig axel accepterar jag bara inte. Nu får det sluta göra ont så jag kan träna upp mig igen. Jag har ju för höge farao haft ont i evigheters evigheter.

Nu börjar jag ett nytt kapitel.

En träningsresa i dubbel bemärkelse – först Lanzarote och sen resan mot en smärtfri axel och starkare arm.

Yoga-Älvan

Efter en alldeles för lång paus var det idag dags igen för en timme hos jobbets Yoga-Älva. Hon är det. En älva; lika ljuv och vacker som en gudinna, med energi som tusen solceller och en pondus och auktoritet som får en – och ens muskler – att skaka av respekt.

Hos Yoga-Älvan började jag gå när jag upptäckte att nya jobbet erbjöd gratis yoga på lunchtid på tisdagar. Vilken lyx för kropp och själ. Jag njöt och såg fram emot tisdagarna, särskilt när turerna med Secret Service (min dåvarande chef och nuvarande kollega) var jobbiga.

Sen kom nya tider med Långe T. Januari började med en rivstart och sen dess har vi haft fullt upp. På tisdagarna vid lunchtid hade vi alldeles hemskt mycket fullt upp – avdelningsmöte varannan vecka och varannan vecka telefonkonferens med våra kollegor runtomkring i världen. Mötet låg 11:30, och hur mycket jag än ville hinna med yoga så gick det inte, varken nybörjaryoga 11-12 eller avancerad yoga 12-13 kunde jag hinna till. Suck.

Men så kom miraklet alldeles nyligen – Långe T bad mig flytta mötet och själv la han in en timmes egentid på tisdagar. Hans heliga stund – då springer han eftersom han inte hinner göra det på fritiden. (Så är det att ha småbarn och hårt jobbande föräldrar) Något tisdagsavdelningsmöte lär inte bli aktuellt än på länge.

Så nu är min tisdagslunch slopad till fördel för Yoga-Älvan.

En bra investerad timme.
Efter timmen idag pratade vi lite och jag berättade att varför jag varit borta och att jag haft – och fortfarande har – en axel som bråkar. Följderna av det där vridet i ryggen i januari/februari i år.

Ja, det ser jag”, sa hon, ”och du har mist styrkan i höger arm. Du är stark i underarmen men överarmsmuskeln har kopplats bort.

Hon vred och bände lite, bad mig vrida, spänna, flexa, slappna av. Konstaterade att min hjärna måste ha programmerat om banorna i högerarmens nerver så att överarmsmusklerna inte ska dra i axeln så att det gör ont. Jag kan inte jobba med överarmen som jag ska. Kan helt enkelt inte få ”kontakt” med den.

Det där kan jag fixa med personlig träning”, sa hon. ”Om du vill och har möjlighet. Du får mitt kort så kan du höra av dig, så kan vi hitta på nånting.

Nu får vi se var det här bär av.

Till salu

Var är det man säljer 16-åringar billigt?

Lillebror och jag är på mer eller mindre ständig kollisionskurs nuförtiden. Han är riktigt mycket tonåring, och allt det som Storebror aldrig gjorde (eller gjorde utan att annonsera det för mig), det gör Lillebror.

Lillebror ska till fest ikväll hos en klasskompis. Denne klasskompis bor 15 km bort. Det är inte ett problem för klasskompisen, som ju åker buss eller tåg till och från skolan. Men det är lite mer problematiskt för Lillebror, som ber mig skjutsa dit honom och så kan han ta med cykeln och cykla hem sen.

Mitt i natten.

Från ett område han inte känner, längs vägar han inte sett förut. En och en halv mil. Längs skogsvägar. Alkoholpåverkad och 16-års-smart (och med det menar jag att han skulle aldrig nånsin stanna någon och fråga om vägen. Han litar på sin mobil – som förmodligen är tämligen urladdad då, mitt i natten – och hoppas att det går bra. Oftast gör det ju det.)

Jag sa nej, kommer inte på fråga.

Ta buss eller taxi, eller be nån komma och hämta. Be mig hämta – herregud, jag gör det inte gärna, men jag ska nog göra det den här gången. Men du måste fråga själv, jag erbjuder mig inte.

Någon kompis att dela transporten med har han inte. Säger han. Eller rättare sagt; han säger att ”herregud mamma, jag har känt mina klasskamrater i två veckor, inte vet jag var de bor?”

Och jag tycker det låter konstigt eftersom jag var med till första mötet med klasskamraterna, och minns dels dem som bor precis i närheten och minns också dem som han känner sedan tidigare… Ingen av dem bor i alla fall i grann-grann-kommunen.

Som sagt: 16 åring extremt billigt till salu. Hörde jag två kronor? *såld*