”Favorit” i repris

Modern och den äldste sonen är ute och roar sig lördag afton minsann. På varsitt håll. Medan modern sitter hos träningskompisen Kocken och äter fantastiskt god mat så är sonen till 18-årsfest i festlokalen på området.

Jag kom hem mätt, Storebror och hans klasskompis kom hem full(a). I alla fall han. Hon var ganska dragen, men det var han som – på känt vis – lutade sig ut genom sitt fönster och spydde på altanen klockan halv fyra på morgonen.

Jajaja, jag antar att jag ska vara tacksam för att ungen inte spydde i sängen eller på golvet. Det gjorde han som väldigt ung – då från sin våningssäng – och jag minns att jag tvättade kräks i två timmar i precis hela rummet, från golv till allt annat (möbler, leksaker, rubbet) i ungefär sextio centimeters höjd.

Den unge mannen har hela städningen till godo. Soptunnan till trädgårdsavfall har fått vissa *host* dekorationer som jag inte tänker röra förrän Storebror har skrubbat den ren.

Lillebror, hans flickvän och jag åkte till farmor och farfar till söndagsmiddag medan Storebror blev hemma med sin skurhink och sin projekt-läxa. Och sin bakfylla.

Så kan det gå.

Annonser

Det som ser enkelt ut är det svåraste att göra

Det spelar ingen roll vad Yoga-Älvan utmanar mig med.

Det ser så lekande lätt ut när hon gör det. Hennes kroppskontroll är formidabel – och vad som är ännu bättre, hon är en fena på ”body reading”, så hon läser min kropp precis lika bra som hon gör med sin egen.

Utmaningen för henne är förstås att få hennes tjockskalliga elever att förstå vad det är de ska göra för att det ska bli enkelt, för att energin ska flyta fritt i kroppen och få den där ”lekande lätt” känslan som infinner sig en mikrosekund per timme – om man har tur.

Och utmaningen för hennes tjockskalliga elev (läs: undertecknade) är att 1) förstå vad hon menar och 2) göra det hon menar.

1) är svårt.
2) är okristligt svårt, ibland helt omöjligt.

(Men känslan när det fungerar!!! ”Wau”, som hon säger. Med eftertryck.)

Igår till yoga stod vi i ”Warrior III” – ett ben i golvet och det andra klistrat mot en vägg.

http://www.pocketyoga.com/Pose/warrior_III

Ser inte så himla svårt ut.

Det var svårt.

Idag fick jag 1:1 undervisning i samma övning.

Känslan av att försöka stå lika mycket på bägge hälar även om den ena är i höfthöjd och upp mot en vägg, samtidigt som överkroppen (och framför allt axlar och nacke) är i en rak, avslappnad linje med benet, det är svårt. Samtidigt som det stående benet är starkt – alla muskler aktiverade (”slappna av i tå 2 och 3, de har ingenting med det här att göra”) – och det bakersta benet lika aktiverat och ”kraften hämtar du från ditt center, och från väggen. Aldrig släppa centret.

Nu har jag en övning som jag ska bli bättre på hemma. Öva, öva, öva. Utan att stå-benet skakar sönder, utan att bakre benet är svagt, utan att tappa magen (centret) och utan att skjuta upp axlarna. Och spänna mig på fel ställen.

Du har haft tur

…konstaterar den Skäggige, när jag återigen ligger på massagebänken och överlåter kontrollen av min kropp till honom.

Han lossar vänster axel – det är inte den som gör ont normalt, men nu är det den, som sitter fast – punkter i ryggen, höften och låren.

Hela tiden hummar han och jag märker att han är positivt… kanske inte överraskad, men påverkad, av vad min kropp berättar för honom.

Sju timmars övningar med Yoga-Älvan har gett resultat. Jag är på rätt väg.

Din kropp känns annorlunda. Spänd, men på ett annat sätt. De muskler som är spända är dem som visar att du jobbar riktigt med kroppen. Det är bra. Du har haft en himla tur som har hittat den där Yoga-Älvan. Det brukar heta ”ju fler kockar” och så blir det en oätlig soppa av alltihop, men för dig så är det enbart positivt. Alla drar åt rätt håll, vi vill dig väl allihop även om vi är hårda med dig och du får jobba för det. Håll fast i henne. Fortsätt med yoga, det gör dig gott att jobba så här.

Jag är glad idag. Igen känner jag mig välsignad.

Våran Lillebror…

Jag fick den här låten på hjärnan plötsligt…

Våran Lillebror här i huset, han har fått sig en ny hobby tillsammans med flickan hans. Hobbyn är inte att lyssna på musik vid oanständigt hög volym även om det är det, de gör. Också. 😉

Och han blev väldigt generad när jag en dag sa att nu är jag tvungen att ställa ”mamma-frågan” – ”använder ni skydd?

När svaret blev jakande och ungen försvann som en röd blixt insåg jag att jag ställt frågan fel; jag skulle ha sagt ”vad använder ni för skydd?

Men det kommer flera tillfällen.

Och återigen tänker jag ”små barn – små bekymmer, stora barn – stora bekymmer” och en liten tröstens tanke att han åtminstone inte är ute och super skallen i bitar, det är ju alltid en tröst.

Men farmor har jag inte tänkt bli förrän om sisådär tidigast tio år… Om jag får bestämma.

Antar att det är just vad jag behöver 

En fysisk vecka innan jag ska undervisa på tunn is på fredag.

Morgonen idag och igen på onsdag med Yoga-Älvan.

Min vanliga träning måndag och onsdag kväll.

Torsdag en omgång hos den Skäggige.

Målet för Yoga-Älvan är att flytta ner mitt fokus och min styrka, från axlar till core, till bäcken och diafragma.

Och det går bra. Jag är duktig, påstår hon. Om hjärnan inte förstår så gör i alla fall kroppen det.  😄

Ska, ska inte?

Eller rättare sagt; vill, vill inte?

Just den här natten, när den extra timmen gärna skulle ge en lyxig sovmorgon, har hundarna hostat sönder för mig. För oss, dem och mig. Ungarna (med Lillebrors flickvän inräknad) har väl sovit som små änglar antar jag.

Med fyra timmars sömn ungefär mellan sänggående halv tio (sommartid) och uppstigning på allvar halv åtta (vintertid) så är ”utvilad” knappast ett ord jag kan stava till idag.

Hundarna pinnar på nästan som vanligt, men de är kopplade och vi går korta rundor. Inte utsätta de lungorna för onödig ansträngning. De äter och dricker som vanligt, så jag antar att nån lungmask är inte aktuell, vilket känns positivt.

Här sitter jag efter dagens första kaffekopp och funderar på om

  1. Jag verkligen har lust att springa sex kilometers tur med träningskompisarna om en timme. Kommer fram till att det har jag verkligen inte. Jag kan vara den som går. Men dit ”måste” jag, jag har lovat köra en väninna som är bil-lös.
  2. Jag borde ta mig en hemma-dag imorgon, en sjukdag och försöka sova ikapp. Men Yoga-Älvan och jag har träning, den vill jag ju inte missa.
    Fast jag antar att jag borde få hundarna till veterinären och få en 100% diagnos, och inte en som ställts via google.
    Det löser sig, det brukar det göra.
  3. Jag skulle sjukskriva mig resten av veckan… För nånting som jag önskar löste sig utan min medverkan (här är jag struts och inser att vissa saker verkligen verkligen hatar jag) är att jag på fredag ska vara gästföreläsare på Köpenhamns universitet och presentera ett case för ivriga studenter. Jag önskar att det var mitt tidigare företag som jag skulle presentera… Det kunde jag utan och innan. Här har jag manus och måste läsa innantill, och det är väldigt begränsat vilka frågor jag kan besvara. Om det är något jag avskyr så är det att stå inför publik och presentera nånting som jag tycker att jag har dålig koll på.

    Men min chef Blixten tror på mig och förstår inte varför jag inte skulle kunna det här, så nu blir det så. Jag kan ju hoppas på att slippa få göra om det om ett halvår… :-/