Leva i nuet

Ikväll är första lediga kvällen på raken av många.
Hurra, det är påsklov och jag är ledig till tisdag efter påsk.

Imorgon ska jag uppleva keramik i sällskap med *P*.

Vi måste hälsa på farfar på sjukhuset, självklart.
Sen har jag bokat den Skäggige till en behandling.
Träningen såklart.

Resten av semestern är öppen för improvisation.

Annonser

Blev kontaktad av en gammal bloggvän…

…och gav en snabb version av vad som hänt omkring mig de senaste 11 åren…

Tio år går förvånansvärt fort. Det har varit en hel del strul de här åren. Törs nästan inte säga att jag närmar mig balans nu, det har varit svajigt runtomkring med en massa sjukdom, död och elände. Min mamma fick bröstcancer 2007, när hon var färdigbehandlad och friskförklarad var det min väninnas tur. Sen blev min exman sjuk, först epilepsi och sen cancer i magen. Han var nära att dö vid den första operationen, men segade sig igenom och fick tre bra år, innan han dog 2015. Ett halvår senare fick min pappa en hjärntumör och dog efter 6 månader, och ytterligare ett halvår efter det fick min lillasyster bröstcancer. Och som grädde på moset har vi haft ungarnas farfar på intensiven i ett par omgångar före och efter jul för att han inte kan andas ordentligt.
Ja, det blir lite mycket när man ramsar upp de här åren, jag inser det.

Fast det har ju hänt så mycket annat också. Bra saker.

Jag har uppfostrat två underbara killar. Som jag visserligen säljer billigt ibland, men jag älskar dem ju, det gör jag. Väldigt mycket.

Jag har två härliga hundar. Jag har fått en ”ny” kropp, en ganska vältränad en. Ett härligt kompisgäng som jag tränar med tre gånger i veckan. Vänner som kommit, vänner som gått. Vänner som stannat kvar. Nytt jobb, som bara blivit bättre och bättre. Jag har behållit min Hönsgård. Jag har hittat hjälpare i den Skäggige och Yoga-Älvan, som är de senaste i raden. Jag har haft hjälp av Spegeln (terapeut), Trollkarlen (coach och hypnotisör), Snickaren (massören). Och också andra.

Tio år går fort.

Det månatliga mötet med den Skäggige är och förblir en lifesaver

Efter att han har bearbetat min nacke, där en muskelknut stor som en golfboll har huserat de senaste veckorna, pustar han ut och säger dagens visdomsord;

Du är ju helt otrolig. Du FÅR inte stressa som du gör. Det är som om du sitter ytterst ute på en smal brygga och väntar på att någon ska komma och hämta in dig… Du ser inte själv att du sitter där förrän jag kommer helt ut dit, där det gör som allra mest överjävligt ont, och tar tag i dig. Först där slappnar du av. Men du är fantastisk som låter mig komma helt in, och litar på att jag kan hjälpa dig. Jag försökte hitta på alla möjliga sätt som inte var så brutala, men det är först när jag inser att inget annat funkar och sätter dig i ett skruvstäd som du inser att du måste ge efter. Men det är otroligt; vi ska helt ut, allra längst ut, på den där bryggan innan du inser att det här fungerar inte, du måste ge efter. Låta mig hjälpa dig.”

Skruvstädet – det självförvållade eftersom jag inte reagerar på annat än riktigt hårda tag, tydligen – får han till genom att sätta ett knä djupt in i den onda punkten i min nacke. Med en hand håller han min käke i ett järngrepp medan min mun är vidöppen. Med andra handen kör han in fingrarna överst i kinden medan han långsamt för mitt huvud från sida till sida. Sitt eget huvud kör han ner i min bröstkorg för att få mig ner i britsen, ”grounded”, och påminna mig om att djupandas och ge efter, ”give slip”.

Jag koncentrerar mig på att andas, slappna av. Det gör minst ont då.

Och det lyckas. Musklerna ger sig, jag känner hur jag landar i ”här och nu” och hur det är att vara jag i min kropp, just nu. En varm, skön känsla.

Ja.
Jag vet att jag sitter ensam längst ute på den där bryggan.
Jag vet att jag säger ”ja” mer an jag borde.
Det vettiga skulle vara att dela med mig, be om hjälp, flyta med strömmen och låta andra fixa. Bli omhändertagen och brydd om.
Det ovettiga är att stå här och göra som jag gör – tänka att ”vem skulle jag belasta med mig och mitt?”

Faktum; jag orkar inte fler psykologer, coacher och terapeuter. Min livräddare på den fronten är den Skäggige. Och sen har jag familj, hundar, kollegor, vänner…

Jag är inte ensam på bryggan, och framför allt klarar jag mig.

Jag flyter.

Syre

Konstigt var det att jag idag var yr i huvudet på grund av för mycket syre – yoga-andningsövningar kan vara rätt intensiva och flera gånger kände jag hur det snurrade till i skallen. Det blev för mycket luft helt enkelt.

För mig.

För farfar blev det för lite syre.

Farmor hade ringt och likaså Storebror medan jag satt och yoga-andades.

Två dåliga saker” sa Storebror.

För det första skulle vi ha varit hos farmor och farfar idag till lunch. (Något som jag trott var inställt eftersom Exets kusin och hans fru också skulle ha varit med – men de kunde inte. Men det hade varit meningen att vi skulle komma ändå.)

För det andra blev farfar körd med ambulans till sjukhuset (klockan tolv idag, precis när vi skulle ha kommit dit). Farmor hade inte kunnat väcka honom. Han hade sovit i över tolv timmar, var okontaktbar när hon försökte få liv i honom. Ambulansfolket och läkaren hade lyckats efter en bra stund, och fått med honom nerför trappen och ut i ambulansen.

Ett antal timmar – och många telefonsamtal – senare får farmor veta att han ligger på intensiv med syrgasmask. Han mår bättre men inte bra.

Ett kort ögonblick kraschade jag innan jag pratade vett med mig själv och intalade mig att det här inte är min kris. Min ex-svärfar, barnens farfar, nej, det är inte min kris. Min roll är att stötta ungarna. Att jag används som stöd av ex-svärmor/farmor må vara hänt – det får jag mentalt putta bort från mitt eget bord.

Jag får det. Jag får putta bort problem som jag inte orkar ta tag i, som inte känns som mina egna.

Istället ringde jag min Lillasyster och pratade bort nästan en halvtimme. Hon som gått igenom cellgiftbehandlingar och strålning och nu är på piller. En burk som hennes son ritat en teckning på, för att hjälpa sin mor att ta de där pillren. ”No cancer” står det på burken.

Senare ringde jag mor, utan att nämna farfar. Mamma har tre vänner som krasslar ordentligt, hon behöver inte mer elände än så.

Och till sist ringde jag Syrran som var entusiastisk över ny bil – en stor investering på hennes hårt ansträngda budget – men nödvändig.

Jag är tacksam över mina systrar och min mor. Att vi har så bra kontakt och kan lyfta varandra på olika sätt.

Jag tänker på hur olika det är med Exets mamma. Ex-svärmor. Farmor. Hon pratar bara om sig och sitt. Det blir kanske lätt så. Det hon säger rinner av mig, får aldrig riktigt fäste. Inte längre. Också den släng av dåligt samvete rinner av mig. Jag tänker att mina barn är närmast vuxna – det är dem hon borde ha kontakt med, inte mig. Inte bara mig i alla fall. Vill hon se ungarna så bjud dit dem, jag behöver inte komma varenda gång heller.