Dagen efter – den första dagen

Hönsgården är TYST idag, denna nyårsdag.

Vinden hörs vina utanför; det blåser hårt och enträget och luften är frisk och fri från krutrök.

Gårdagskvällen var ”lugn” heter det visst när man, som jag, sitter ensam hemma.

Dagen började med att Storebror åkte tillsammans med sina kompisar till en stuga där han ska tillbringa två dygn.

Lillebror försvann till en kompis, för att återkomma hem med en annan kompis senare på eftermiddagen. De två satt och spelade TV-fotbollsspel i vardagsrummet, sen fixade de käk och så småningom drog de iväg till nyårsfest de också.

Hundarna blev rastade om eftermiddagen med en ordentlig promenad i småregn. Nån timme eller så gick jag med dem. Väl hemma satte nyårsmedicineringen igång, och ju längre kvällen led, ju mer ostadiga blev de på benen, stackarna. Fyrverkerierna som sprängdes precis utanför köksfönstret bekom dem inte synnerligt – jag tror att det som stressade dem mest var deras egen avsaknad på motorik. De skulle lyftas upp i soffor, stolar och sängar. Bäras upp och ner för trappor (och Hönsgården har många trappor). Det dröjde inte länge förrän jag var tvungen att spärra av övervåningen med stolar – jag tordes helt enkelt inte ha Kommissarien (som var den som var mest rastlös) vacklandes upp- och nerför trapporna själv.

Och här var ett oljud av dimensioner. Radion på. Ett tag TV’n på – det var tills jag gav upp och parkerade oss i mitt sovrum. Där tände jag för datorn, och såg TV där istället. På hög volym. Och utanför fönstren – allihop – exploderade himlen i timme efter timme. Vid tolvslaget andades lugn i några minuter – och så satte det igång med tiodubbel intensitet. Det höll på i nån timme innan det lugnade sig såpass att jag dåsade till. Vid tvåtiden var bägge hundar oroliga och ville ut. Det blev till en kort promenad i relativt lugn – några explosioner på avstånd skrämde inte hundarna synnerligt, och vi kunde somna vid halv tretiden…

Halv nio vaknade vi i ett tyst hus. Gick ut i blåsväder. Jag åt frukost i tystnad. Satte mig ner och funderade på dagens program… Denna den sista av lediga dagar denna ”långhelg”. Julpyntet ska bort. Men innan jag hann gå igång ringde Lillebror. Om jag kunde hämta honom?

Jag grymtade lite, men det visade sig att han befann sig ungefär en mil från närmaste tågstation, och dessutom att den vän, som han ville skulle få följa med hem, hade fått sin mamma att skjutsa dit dem igår kväll. Så det var liksom ”vår” tur att vara bussiga.

Och visst, det är ok. Nykter är jag ju. Och vaken.

Ut i blåsvädret. Hämta trötta ungdomar. Komma hem till tyst hus. Se hur Lillebror vacklar i säng. Tända radion, höra Kronprinsen underhålla på slapp lina med rockgurun Alex Nyborg Madsen. Återhöra Dronningens nyårstal – hon kan som ingen annan läxa upp det danska folket. Hon träffar mitt i prick i den danska folksjälen, gång efter gång. Det är klokt, det hon säger, och hon är respekterad.

Mycket att tänka över, denna nyårsdag.

Men julpyntet försvinner inte av sig själv. Här måste lättas på en rumpa och sättas igång.

Basta.

 

Annonser

WYSIWYG eller ulv i fårakläder?

Det finns numera två kvinnor med hund som jag har otroligt svårt för här i Hönsgårdens omgivningar.

WYSIWYG varianten (eller ”what you see is what you get”) är den suraste j… kärring som finns med den mest folkilskna schäfer man kan tänka sig. Det finns INGEN som kan med dem. Hennes man är lika sur han. När jag ser dem så går jag över på andra sidan gatan, och när mina hundar ser dem så skäller de ursinnigt – på avstånd. För den är stor, schäfern. Och arg. Som tur är blir den hålld i kort koppel i stort sett alltid.

Den andra varianten är ulven i fårakläder. En kvinna vars hundar mina hundar älskar, och tvärtom. De leker fantastiskt tillsammans och vi brukar ha dem lösa alla fyra så de får rasa fritt. Denna kvinna visar sig vara en fullblodsrasist, och detta kom fram igår, när vi såg de två hus som kommunen har inrättat här i området åt flyktingar.

Ja, de jävla människorna skulle hem dit de kommer ifrån. Dem har jag inget till övers för. Låt dem bo i en pappkartong och ge våra äldre en ordentlig levnadsstandard istället” fräste hon.

Jag konstaterade torrt att det här behövde vi visst inte diskutera, för här är vi inte överens. Alls.

Unge herr Solsken

Lillebror har lämnat Hönsgården för att åka och träna. Sur som ättika var han, anledning okänd. Men mödrar som ställer frågor göre sig icke besvär.

Och mödrar som dels hade bett honom hänga tvätt OCH fixa kvällsmat stod i väldigt låg kurs, det fattade jag först efter att jag kommit hem från min egen träning och måstat fixa min egen mat.

Storebror sitter och skriver projekt, han är inte kontaktbar han heller, men inte otrevlig i alla fall.

Jajajaja, jag ska inte klaga.

Swosch, så var den helgen över

Julpynta fredag.

Lördag träna och därefter till Sherlock Holmes frus begravning. Sen lussekatte-bakning – två degar på raken. Mååååånga lussekatter.

Söndag springa 5 km lopp med springväninnan. Jag hade tunga ben, det var jobbigt och jobbigare lär det kännas imorgon. Vi tretiden dök några grannar och vänner upp för glögg, lussekatter, æbleskiver och pepparkakor. Väldigt trevligt att se dem – särskilt han som tog sig tid att komma fast han var på väg på en längre affärsresa.

Jag följde Väninnan en bit hemåt, det var skönt att få luft och hundarna behövde komma ut. Sen väntade husröjning och fylla diskmaskinen. Tack och lov för diskmaskinen.

Jag hoppas få sova gott inatt – med tunga ben fast jag har lovat mig själv att stretcha minst en halvtimme och smörja med magnesiumolja.

Idag samlas det på onda ting…

Sherlock Holmes dotter skrev på facebook att hennes mamma, Sherlock Holmes fru, har dött. Jag tänker på att Sherlock Holmes och jag träffades senast ganska nyligen, och då var det inte alls snack om att hon var sjuk. Att hon har lidit av benskörhet länge vet jag, men… hon kanske har ramlat illa eller nåt? Hemskt.

Jag mailade både dottern och Sherlock Holmes. En liten gest, bättre än att göra ingenting.

Jag blev hursomhelst väldigt illa berörd, ringde både Assistenten och till och med Firewoman. Assistenten och jag kom väldigt fort överens om att arrangera en blomma eller nånting till begravningen. Vilket Firewoman också tyckte var en bra idé.

En mindre bra idé tyckte hon det var att träffas – det kunde jag höra på hennes röst. En lunch, måndag eller torsdag? Torsdag, sa jag, har du tid den 13’e eller 20’e? Nja, hon skulle kolla och så kunde hon skicka sms till mig senare?

Henne hör jag inte av, det är jag 95% säker på.

Och en annan händelse.

En av mina kollegor, sekreteraren till Blixtens chef, har tappat sin ring. En väldigt speciell ring. Den är gjord av hennes mans vigselring och hennes egen. Hennes man dog för snart tre år sedan, så den ringen är väldigt speciell för henne. Och nu är den borta. Hon var så himla stolt över den ringen. Den blev färdig i somras, jättefin. I två nätter har hon legat sömnlös och tänkt på var hon kan ha tappat den. Stackarn.

Visst kan hon göra ett nytt smycke som ser likadant ut. Hon fick den specialbeställd hos en guldsmed som stöpte om de två ringarna. Det kan han göra igen. Men inte med just de ringarna. Usch, henne tyckte jag synd om.

Det tredje var tandläkarbesöket imorse. Jag gillar inte att gå till tandläkaren, och allra minst gillar jag att gå till min tandläkares klinik utan att han är där. Jag brukar säga att jag går inte till tandläkaren, jag går till min vän, som råkar vara tandläkare. Och nu är han sjukskriven med sjuk dotter – hon har anorexia och har varit väldigt illa däran, men är förhoppningsvis på bättringsvägen nu.

Hursomhelst.

En lagning och tre tandhalsar senare känns munnen fortfarande konstig. Förmodligen för att han bökat runt i tandköttet och det ska läka ihop innan det känns normalt igen.

Dagens bonus – vilken kom innan jag fick Sherlock Holmes frus dödsbud och ”sagan om ringen” – var stunden vid Øresund. Jag, vågor, vind och en mås.

Ljuvligt.