Sjukstuga

Det är lugn lördag i Hönsgården. Mycket lugn. Tempot har dragits ner nånting oerhört på grund av de två sjuklingarna.

Hundarna. De hostar.

Jag ringde till veterinären fredag eftermiddag för säkerhets skull; då hade Kommissarien börjat hosta om morgonen och Assistenten kvällen innan.

Förkylning” trodde hon. ”Håll koll på dem, om de uppför sig annorlunda, inte är glada, inte äter och dricker”.

Jag, som fruktat lungmask, blev något mer lugnad, men det är klart, fortsätter det så här så måste jag till veterinären på måndag. Bara för att veta säkert.

Under tiden låter jag google vara min veterinär, och fastnar vid kennelhosta. Allting stämmer. Bortsett från den lilla detaljen att mina hundar vaccinerades för knappt två veckor sen. Men det står att även den vaccinerade hunden kan drabbas.

Kennelhosta är ett samlingsbegrepp för kikhosteliknande symtom hos hund. Sjukdomen är ganska vanlig i Sverige. Typiska symtom på kennelhosta är akut insättande hostattacker. Hundarna kan hosta så att de får kväljningar och hostar upp vitt slem.

Annonser

Om namn och läskunnighet

De flesta tjejnamn i det här landet slutar med E. De flesta som heter som jag heter det med E på slutet.
Men inte jag. Mitt förnamn slutar med A.
Jag får rätta många danskar som säger fel.

Engelsmän har en annan variant av mitt förnamn.
En helt annan.
De tar halva mitt efternamn och slänger dit ett A.
Flera människor – alla engelsmän – kallar mig Linda. Och det gör de utan att känna varann inbördes och utan att känna mig.

Märkligt att vissa inte har lärt sig läsa.

Som hämnd brukar jag kalla de danskar (vars namn slutar med E) deras namn, fast med A på slutet. (Anna istället för Anne till exempel)

Vad jag ska kalla Linda-engelsmännen har jag inte kommit på än.

Sömn, böcker och drömmar

För att mota Olle i grind och göra mig tröttare på kvällarna (jag är trött, men somnar gör jag inte) så testade jag i en period att göra som gurun sa (en expert som höll ett inlägg om hälsa, sömn och kost på jobbet nyligten).

Att sitta i stearinljusets sken en timme innan sängdax, kanske läsa eller göra nånting annat än att titta på en skärm. (Jag kunde virka men för det behöver jag ljus)

Det fungerade rätt bra.

Jag blev trött. Gick min hundpromenad, varvade ner, läste och somnade ganska problemfritt.

Men det behövs inte mer än ett par ungar som ränner ute om nätterna för att jag ska sova oroligt igen. Inga stearinljus i världen har hjälpt då.

Men läst har jag gjort, och gör fortfarande. Fast i motsättning till innan smartphonens inträdande i mitt liv så måste jag piska mig själv till att koncentrera mig och orka läsa. Har blivit för lat kanske? Det är lättare med ljudbok… Men ger mig inte samma upplevelse.

Boken jag läser nu, Miniatyrmakaren av Jessie Burton, är svårslagen vad gäller upplevelse. Den tilltalar min fantasi. Jag har en mycket levande bild av bokens figurer, miljön, stämningen.

När huvudpersonens papegoja försvinner (orsaken är ett öppet fönster – men vem öppnar ett fönster i iskalla höstnatten?) hittar jag fågeln i min dröm.

En uggle-liknande fågel, fruktansvärt tanig om ryggen men med ett runt huvud, gul omkring näbben och med blåa och gröna fjädrar. Den sitter alldeles innanför dörren när jag kommer in i ett främmande hus. Jag ger den en bit melon som jag har i fickan (sånt har man i drömmar när man hittar hungriga fåglar) och den äter som om den inte sett mat i veckor. Jag tar den i mina händer och bär den till bokens huvudpersons rum, där en jättelik volière står öppen. Vackra undulater hälsar den lilla uggle-papegojan välkommen hem och jag känner mig så nöjd att ha hjälpt den lilla söta fågeln.

Nu väntar jag på att papegojan blir återfunnen också i boken. 🙂

Kontraster

Igår kväll satt jag i soffan tillsammans med Storebror och hans klasskompis. De hade fixat mat åt mig – snällisarna – och jag, som glömt att jag lämnat Tant Fjant till Farbror Verkstad, hamnade framför TV’n istället för till träning.

Det var skönt att sitta med dem och hundarna och bara slappa. Mysigt med en film, mysigt med soffhäng (minns inte när jag satt i soffan senast!) och framför allt med sällskap.

Under natten var jag uppe och rände tillsammans med Lillebror, som mådde så illa efter HPV sprutan att han kräktes. Jag sov kanske tre timmar totalt. Han lika lite. Man blir helt slut av sånt.

Så dagen idag var lite hudlös. Lite ömtålig.

När kvällen nu närmat sig befinner jag mig ensam i Hönsgården tillsammans med hundarna. Bägge brorsor är iväg på sina håll, hos kompisar.

Jag tänker strunta i att klockan är nio bara, utan ta en huvudvärkstablett och gå i säng. Förhoppningsvis kan jag sova ikapp lite från natten som varit.

Långpromenad med överraskningsmoment

Jag, som lämnat in Tant Fjant till Farbror Verkstad imorse, fann mig utan bil när jag sex timmar senare skulle till veterinären med Kommissarie Koma och Assistent Astrött.

Men då är det tur att Favoritgrannen finns. Visst fick jag låna hennes bil. Inga problem. Bara jag var tillbaka med den till kvart i fyra, då hon själv skulle använda den.

Hm. Det lilla kruxet var att veterinärtiden var tjugo över tre. ”Jag kör dig” sa hon resolut, ”och om du är färdig snabbt så får du åka med och hämta Lilla Lillasyster och sen kör vi hem”.

Men så gick det inte. Jo, hon körde dit oss, och följde med in till veterinären. Men det tog lite längre tid än planerat, så hon åkte och vi – hundarna och jag – gick de fyra kilometrarna hem.

Halvvägs hem ser jag en yngre man med bågsåg i högsta hugg stå i en trädgård och fila högt uppe på en björk. ”Vilket projekt” hinner jag tänka innan han vänder sig om och jag ser att det är min tidigare kollega Assistentens man. ”Fast det är fel hus – de bor i radhus”, tänker jag. ”Det här stämmer inte.

Men visst stämmer det. Assistentens man hejar glatt och berättar att de just flyttat. 190 kvadrat, en enorm trädgård och allt i huset – precis allt – är eller kommer att renoveras. Och att Assistenten med sina tre barn är hemma och jag kan bara gå in och se mig omkring.

Så det gör jag – med hundarna i koppel och vi står och pratar i nån halvtimme. Hur trevligt som helst. Det är längesen vi sågs – jag var förbi hos dem när den yngste var ganska nyfödd och nu är han snart ett år gammal.

Fylld av energi går jag vidare, och tänker att tja, jag kunde ju gå vägen förbi min tidigare hundtränare också. En man som jag tränat hos i två år tillsammans med Kommissarien, ett år med Assistenten. Eller rättare sagt; det var Exet som tränade Assistenten, men alla dyrkade vi hundtränaren och njöt av alla lördagsförmiddagar i hans sällskap.

När Exet dog (för drygt två år sen) kom hundtränaren till begravningen med en bukett från hundklubben, något jag uppskattade enormt. Och jag minns att jag var förbi hundklubben för att tacka – minns hur svårt det var, för att det var ett ställe som betydde så otroligt mycket för Exet. Så mycket att när begravningsentreprenören föreslog att vi hämtade jord nånstans där Exet älskat att vara, så visste jag att det måste vara därifrån. Från hundklubben.

Och Kommissarien mindes var hundtränaren bodde. Han gick direkt dit, direkt fram till dörren. Fast han bara varit där en enda gång tidigare.

Och jag blev inbjuden på kaffe. Hans fru var hemma, hundtränaren själv var på väg hem från jobbet och väntades hem en halvtimme senare. Den halvtimmen gick fort; hans fru och jag har tillbringat många timmar ute på hundträningsplatsen och känner varann väl.

När hundtränaren kom hem så exploderade Kommissarien och Assistenten i glädjeyttringar. Trots att det är över två år sedan de sågs senast, så var det ett mycket glatt återseende – för alla.

Jag hade inte tänkt stanna så länge, men det blev till ytterligare en timme i soffan.

Och på väg hem tänkte jag tanken: ”om oplanerade påhälsningar ger mig sån energi, varför gör jag det så sällan?

Samtidigt konstaterade jag att jag är lite ledsen över att två fantastiska aktiviteter krockar och jag tvingas prioritera. Min egen lördagsträning – den mest älskade av de tre gånger i veckan jag tränar – krockar med hundträningen. I de första två åren jag tränade hundarna kunde jag hinna bägge delar, men sen flyttade hundtränaren sin träning från klockan elva till klockan nio. Och då prioriterade jag mig själv.

Något jag fortfarande gör – men oj, så jag saknar allt kul vi hade i hundklubben.

Jag har jobbat hemma idag, förresten. Det gav också en himla massa energi – och jag har hunnit med massor av jobb. Det borde jag också göra lite oftare kanske…