Lösenordsskyddad: Härdsmältan fortsätter

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Små i-landsproblem lämnas här, tack

Storebror backade in i en bil för några veckor sen. Eller rättare sagt, han och en annan bil backade in i varandra.

Nu har ägaren (inte föraren) till den andra bilen ringt Storebror och deklarerat att han minsann inte tänker betala en halv självrisk, eftersom det inte var hans förares fel att skadan inträffade.

Ägaren (inte Storebror) till Hönsgårdens bil tänker minsann också hävda att det inte var Storebrors fel enbart, utan att ord står mot ord och så får man dela – en halv självrisk var. Sorry.

I samma veva som Storebror berättar att han blivit uppringd av ägaren till den andra bilen så berättar han att hundarna har satt i sig en chokladmuffins.

Eller två.

Och choklad som är giftigt för hundar.

Irrhönan tänker ett fult ord på engelska som börjar med f… och ringer veterinären – för säkerhets skull. Och naturligtvis har veterinären gått hem för idag.

Så nu hålls det koll på två – eller möjligtvis bara en – chokladförgiftad hund, och det hålls tummar för att det går bra.

Samtidigt hålls det tummar för Syrrans häst, som lider av diarré och har fått en febersläng, nånting som hästar avgjort inte bör ha. Varken det ena eller det andra.

Grått

Gudskelov för hundar och utomhusträning – jag får den luft jag behöver och även om det inte är sol, så är det ljus i alla fall, och jag kommer ut.

Träningen idag var även den mest löp – det kommer liksom i skov, det där. Just nu är det löpning tydligen. Jag märker en skillnad på flåset även om jag bara sprungit lite, lite extra. Inte dumt, inte dumt alls.

Efter en sen brunch och ett par timmars vila gick jag till byn för att hämta ett paket. På väg dit ringde en träningskompis – om hennes dotter skulle få lov till att gå ut med mina hundar? Naturligtvis – jag skulle bara hem från byn först. Och förbi en sväng hos hundarnas reservfamilj, som vi inte har träffat på länge.

Det är jätteskönt att ha en familj som frågar ”när får vi låna hundarna igen?” och jag vet att de menar det. Det är de, som kan rädda mig när jag tar till Roskildefestival, julfester, träningsresor och annat när ungarna också är upptagna. Tack och lov för dem.

Mitt internationella jobb

Två skrivbord bort sitter ett härligt gäng. En dansk, en tysk, en lett, en kines.
Bakom mig sitter tre danskar och en spanjor. Snett bakom en dansk, en fransyska, en amerikan. Närmast fönstret en indier, en venezulianska, en norrman, en engelsman. Själv är jag svensk med två danskar som närmaste kollegor.

I matsalen går inte en dag utan att man hör minst tio olika språk pratas.

När man möter nya kollegor gör man det alltid – ALLTID – på engelska.

Detta vidgar mina vyer. Sånt gillar jag.

Annorlunda start på dagen

Jag hade tänkt att en liten sovmorgon kunde vara en passande annorlunda start på dagen, en tisdag mitt i November.

Blixten är på affärsresa idag, och Glada Grodan, hemma igen efter tre månader på andra sidan Atlanten, har en veckas välförtjänt semester tillsammans med sin son, som är på besök (han bor normalt i Belgien).

Lugnt, tänkte jag, sov till sju nångång istället för sex, klev upp i maklig takt och gick ut med hundarna. En lång, tankerensande promenad i bitande blåsväder. Och utan handskar. Typiskt mig.

Hem kom jag, klockan var tre minuter i åtta, till en låst dörr. Som tur var hade jag telefonen på mig i alla fall, inte ens det är en självklarhet. (Att jag aldrig har med mig nycklar ÄR en självklarhet. Jag borde lärt mig att ha med dem – men jag glömmer…)

Tomt hus. VÄLDIGT tomt hus. Bilen borta. Grannarnas hus lika tomt det – annars har jag chans att ringa på hos dem för att få lånat reservnyckeln.

Jag ringde Storebror. ”Mamma – jag har en jätteviktig lektion nu! Den kan jag bara inte missa.

Jaja, sa jag, jag ringer Lillebror. Det kan ju tänkas att han inte hunnit längre än till stationen.

Lillebror var i skolan. Transporttidminst en halvtimme – enkel väg.

Jag ringde Storebror igen, som suckade igen.

Jag fräste till – ”herregud, jag har inga nycklar. Ingen plånbok. Inget busskort. Och två hundar på slap. Kom hit och lås in mig.”

Så det gjorde han. Ängeln och räddaren i nöden, Storebror.

Du hade gjort samma sak för mig mamma”, säger han när han kommer.

Och medan jag skriver det här så inser jag att jag hade faktiskt ett annat alternativ, ett som hade varit bättre för oss allihop. Jag hade kunnat gå till Lilla Lillasysters skola och lånat hennes nyckel.

Kan det få vara en läxa för mig till en annan gång – alternativt att jag kommer ihåg att ta med nycklar under hundpromenaderna.

Till jobbet kom jag. Halv tio. Det blir en kort – och lat – dag idag.