Yoga-Älvans magi

När jag sitter utanför isländskans behandlingsrum kommer Yoga-Älvan förbi. Lite förvånat hälsar hon på mig och frågar vad jag ska. Akupunktur, svarar jag, för axeln.

Hon tar tag i vänstra axeln och säger “oj”, och sen ber hon mig göra en snabb övning för kroppshållningen. Köra ner ena hälen i marken, dra in magen, skjuta fram bröstet, verkligen skjuta fram bröstet, ge efter i ryggen, lyfta huvudet.

Och så hennes varumärke ”jaaaaaaaaaaaa!” när jag gör rätt.

Det hjälpte”, konstaterade hon trettio sekunder senare.

På Isländskans bänk en stund senare ligger jag och ”får lite wellness” (citerar den Skäggige, för som honom är hon definitivt inte, men hennes nålar kan något som han inte kan) innan nålarna (sex stycken idag).

Du behandlades i vänster sida sist, eller hur? Det är som om din högra sida är mycket mer spänd idag än den vänstra…

Men jag berättar inte att jag fått en Yoga-Älva att trolla med min vänstra axel i bara en halv minut för en liten stund sedan.

Herregud, jag skulle kunna träna hos Yoga-Älvan jämt, om jag hade tid och råd. Så bra jag skulle må. Tänk om jag skulle satsa på en omgång träning igen… Kanske nån gång i veckan bara, så att övningarna liksom får smälta in emellan varven.

Vi får se hur jag gör…

Men nålarna trollar också. I axlarna, nacken och händerna. Det är som om kroppen blir en liten aning större. Mer plats att få plats i, om nån förstår känslan. Det är skönt.

Undrar hur jag mår om en timme, när jag varit till yoga hos Yoga-Älvan… 😊

Annonser

Medan jag gick på stranden idag…

Den här sången dök upp i skallen, Freedom med George Michael. Och sen hörde jag den i radion på väg hem. Jag tog det som ett tecken på att Exet nog var med mig, där på stranden. Han såg hundarna leka som tokiga och jag vet att han njöt, liksom jag gjorde.
Idag är det min dag. I år firades dagen på olika vis, i sällskap med massor av träningskompisar, i sällskap med hundarna, i sällskap med mina söner.
Jag tror att vi var närmare 50 personer till morgonens träning. Man tycker inte att springa 400 meter – 10 av en slags chin-ups – 20 dips – 30 jumping squats – 40 situps och totalt 20 minuter låter så övervidrigt hemskt, men det är det.
Och uppvärmning innan det; den skulle ha betytt min aktningsvärda ålder i antal burpees, men nu är jag en snäll människa *host* så jag gav samma aktningsvärda rabatt. Det blev mycket väl mottaget. Och till efteråt hade jag med hemmagjort knäckebröd och apelsinklyftor, också populärt.
Mitt på dagen blev det promenad på en kall, blåsig strand. Men åh, vilken skön promenad och hur härligt som helst att rensas i både lungor och hjärna. Alla tankar bara blåste bort. Och hundarna sprang och sprang och sprang och njöt, de också.
Hem till dusch och ett tomt hus. Storebror var hos en kompis och skrev projekt, Lillebror jobbade.
På kvällen var vi och åt på den lokala restaurangen. Mycket god mat, nöjda brorsor. Och nöjd Irrhöna 🙂 Av mina söner fick jag örhängen och armband som matchade den halskedja som jag fått i julklapp. Vilka uppfinningsrika barn jag har. Och bra smak har de – dvs. de hittade smycken som de trodde skulle passa mig. Och det gjorde de, smyckena. Nu kan jag med stolthet tänka att ”det här fick jag av mina barn i julklapp och födelsedagspresent”.
Nu nalkas slutet på dagen och jag ska ut den där sista korta hundrundan innan sängen lockar. Nybäddad med rena lakan.
Det var den födelsedagen.
Tack!

Akupunktur-premiär

Tider hos jobbets fysioterapeuter är svåra att få, så när en kollega plötsligt kommer i tankar om att jag nog borde vara med till ett möte – som visar sig ligga samtidigt som tiden hos fysioterapeuten – så väljer jag att prioritera mig själv, och struntar i mötet.

Shit happens. Det andra inte vet behöver jag inte berätta för dem.

Hos den isländska fys’en pratar vi om hälsa och symptomer i ungefär tio minuter en kvart, och sen lägger jag mig på bänken och hon känner på nacke och axlar och konstaterar att det kan akupunktur nog hjälpa på.

Tio minuter och två nålar senare har mitt ont gått ner från 4-5 på smärtskalan till en nolla.

Vi ska nog vara onda vid dig på det mjuka sättet” säger isländskan och ber mig komma två gånger nästa vecka. ”Och vi ska ta tag i den där andra axeln också, vänta bara

Samtidigt tipsar hon om en kollega som jobbar annorlunda, med en form för massage på magen. ”Folk som provat det säger att det hjälper otroligt på sömn, stress och oro” säger hon och jag noterar hans namn i minnet och tänker att det kan jag prova också.

Jobbets fysioterapi är gratis, och jag som tänkt testa akupunktur länge (ivrigt påhejad av pys!) har äntligen kommit igång.

Hur det kändes? Inte alls. En liten punktsmärta som fort gick över. En värme i området när nålarna satt (axel och hand), och efter ett tag ett ”sitrende” (danskt ord – är det ”darrande” jag letar efter?) i området runt nålen. Efteråt har axeln sjunkit ner flera centimeter känns det som. Muskeln är lika hård, men känslan är annorlunda. Världen snurrar runt ett varv när jag reser mig upp till sittandes, och jag är törstig. Men jag överlevde 🙂 och har två behandlingar till bokade.

Nu kör vi.

Hos den Skäggige

Mitt i behandlingen stannar han upp och säger: ”Husk altid at finde kærligheden.”

Och jag svarar ”och var är kärleken då?

Kärleken till mig själv, till min närmaste omgivning, till kollegor och vänner, till bekanta. Kärleken till livet, till min kropp och mina tankar. Kärleken som nånting som finns inom mig, som jag vill ge utan att förvänta att ta emot från andra. Nånting jag är urdålig på. Hur hittar man kärlek? Hittar man den eller finns den bara? Hur gör man?

Jag går hos den Skäggige en gång i månaden nu. Det känns. Kroppen har stelnat till – igen! – och han får börja om varje gång (känns det som. Han påstår att det är bättre än det har varit. Men ändå) men what else is new.

Den här gången hinner han sucka av empati många gånger. Han tar ett lekfullt tag i min nacke och frågar hur jag har tänkt mig att han ska kunna böja det här betongblocket som jag har fyllt med armeringsjärn.

Han tar tag i mina ben, min ena vrist och bara det att han tar tag gör att han liksom drar efter andan. På mina vägnar. Han känner av låsningarna i min kropp, hur jag sitter fast än det ena och än det andra stället.

Jag fräser nånting om att ”jag minsann inte har varken tid eller råd att ränna här hela tiden, och i så fall skulle du ha en abonnemangsordning för kunder som jag, som verkar vara i behov av ständig hjälp.”

Kramen jag får som svar är ärligt menad, den kommer från hans hjärta och jag känner hans närvaro, inte bara den fysiska.

Det är därifrån hans ord kommer – från hans förmåga att känna in människor – så där plötsligt och från ”ingenstans”, fast det nog är hans sätt att sätta ord på de känslor (eller låsta sådana) som han märker att jag kapslar in i kroppen.

Han är en vidunderlig man. Mycket märklig, han kan så mycket. Så annorlunda spännande saker. Sånt som jag absolut inte kan.

Som att vara fräck och ärlig samtidigt.

Jaha du Pippi Långstrump, du ska vända dig så jag kan ta ryggen också. Världens starkaste flicka” säger han lite torrt och det han egentligen säger är att man måste inte alltid vara så där stark bara för att Pippi är det. Det är ok med Irrhönor också.

Och de får både vara svaga och be om hjälp.

Mjukstart

Det var först när jag kom upp till mitt skrivbord på jobbet som det gick upp för mig att visstja, Blixten har semester den här veckan och likaså Glada Grodan – till och med två veckor till för hans del.

Och Secret Service har sex arbetsdagar kvar innan pensioneringen. Hans skrivbord var också tomt – och vid tiotiden ringde han och sa att ”ja, jag kommer inte in till kontoret idag” vilket jag redan räknat ut vid det laget.

Det blev en lugn dag. Lite ”catching up”, obligatoriska kurser som måste klickas igenom och mitt på dagen en timme i Yoga-Älvans sällskap. Dagens övningar koncentrerade sig på magen – eller rättare sagt på den lilla biten i sidan mellan höft och revben. Förläng, förläng, förläng, sträck. Grounding – hälarna i jorden eller var det handflatorna… Förläng, sträck, andas, håll centret, aldrig släppa centret.

Nu känner jag av hennes träning. Trötta muskler, men nöjda.

Eftersom solen behagade titta fram så behagade Irrhönan gå hem lite tidigare, så att jag hann en liten hundrunda innan mörkret smög sig på.

Och nöjda söner fick festmiddag – sista jullovsdagen för Lillebrors del – i form av hemmagjorda hamburgare.