Jag blir aldrig nån löperska, men…

JAG KAN SPRINGA.

Jag kan faktiskt springa.

Denna vinter har jag sprungit fyra lopp på fem kilometer. Fort går det inte, men jag springer. Dvs. jag går inte. Som regel går jag inte. Kanske några steg under ett lopp, det är ok. Jag har ingen prestationsångest. Jag springer på dagsformen.

Träningsturerna blir söndagar. Då springer kompisen och jag en vända med hundarna i släptåg. De gillar INTE att springa. Som i överhuvudtaget inte. Men de jobbar på, de också. Och tempot blir därefter. Vårt tempo.

Och så är det den vanliga träningen, som oftast innehåller nån form för löpning. I allt blir det träning fyra gånger i veckan, plus yoga. Inte hade jag trott det om mig för tio år sen?!

Och det är otroligt att en ynka extra springtur i lustempo ger så mycket. Effekten ser jag vid de lopp jag varit med till. Och på en kväll som ikväll.

För ikväll var det mycket springa. VÄLDIGT mycket springa. Vi sprang först till dit vi skulle träna. Sen sprang vi allihop den lilla rundan som vi sen skulle springa fem gånger. För varje gång skulle vi kapa tio sekunder av tiden. Jag började med att ta rundan på tre minuter, och slutade på 2:20. Helt, helt slut var jag. Och sen skulle vi springa tillbaka igen. I lustempo.

På de där fem rundorna upplevde jag nånting stort. Mitt söndagstempo på 7 minuter skrapades ner till 4:45 nånting. Och känslan efteråt var mäktig. Jag KAN springa fort. Mitt tempo fort. Inte så fort som de andra, inte alls. Men fort för att vara jag. Och säkert fortare också, egentligen. Om ett halvår nånting skulle jag vilja springa den där rundan igen, för att se om det blir skillnad.

kenddigselvloeb

Annonser

En ny liten Senorita och en gammal Tant Fjant

Nu har hon flyttat hit, Senoritan. Och det känns jätteskönt. Gamla Tanten flyttar till skroten på tisdag. Farväl och tack för många års trogen tjänst.

Visst ser hon ledsen ut över att ha blivit ratad till fördel för ungdomen?

Konstig känsla

Irrhönan – fotograferad och intervjuad.

Det har jag aldrig gjort förut – jo, fotograferad, men inte av pressfotograf.

Det kommer en artikel i lokaltidningen om mig – som frivillig på Sorglinjen. Jag berättade min historia, och förklarade varför jag sökt som frivillig. Vi pratade om hur jag hanterade min sorg då, efter Exet och sen efter pappa… och hon frågade om de här känslorna och reaktionerna kom upp nu igen, efter att farfar dött.

För jo, farfar dog i torsdags, för fem dagar sedan. Och vi var där, ungarna och jag. Vi satt med farfar under hans sista timme i livet, tillsammans med farmor och tre andra, och vakade. Vi var där när han tog sina sista andetag, utan mask. Vi var där när hans hjärta slutade slå, och det blev till en rak linje på skärmen, så där som man ser på TV utan att tänka närmare på vad det betyder (annat än att nu ska en mordhistoria lösas eller nånting liknande).

Vi var där när farfar dog, och jag skickade alla varma, positiva och glada tankar jag kunde till honom under hans sista minuter i livet. All kärlek jag kunde hitta i mig själv. All tacksamhet. Tack för farfar, tack för lån av Exet, tack för mina barn.

Och så kom journalistens fråga.

Rev farfars död upp känslorna från då, när Exet dog och när din far dog?”

Jag vet inte. Än. Det känns inget. Än.

Det kommer när jag är klar, reaktionerna.

Nu känns det bara konstigt. Tomt. Inga känslor, ingen sorg. Ingen saknad – liksom med både Exet och min far så är saknaden förknippad med deras platser, inte med Hönsgården. Saknaden blir först konkret när mormor kommer hit ensam, utan min pappa. Nästa gång farmor kommer hit – ensam. Då blir det svårt.

Nu efteråt, efter intervjun, så sitter jag här med en konstig känsla om allt jag pratat om. Blev det för ytligt. Blev det för lite om själva känslan – sorgen. La jag ord i andras munnar som jag skulle låtit bli. Särskilt ungarna och farmor. Jag ska inte förminska deras sorg, deras känslor….

Hur blev det… äsch, det får jag läsa snart. Hon lovade att skicka artikeln innan den blir publicerad.

Nyårslöfte – eller nåt

En sak som jag tänkt göra mer av under 2019 är att säga ”ja” mer än ”nej”. För att ”ja” ger fler chanser, öppnar fler dörrar.

Så när den nya frivilligtelefonen, där jag ska sitta två kvällar om månaden under 2019, skriver och säger att de har två sjuka till ikväll – kan jag ta en vakt? – så svarar jag ja, låt mig kolla med ungarna… Och ungarna sa ok, de kunde passa hundar och fixa egen mat, så hejsan hoppsan – jag tar min första telefon ikväll och redan nu pickar hjärtat lite extra.

Det är så mycket som jag inte hunnit läsa in mig på, så många ”standardsvar” som jag måste lära mig, så mycket man inte bör säga och så många hål man inte bör trilla i. Men det är ju inte nån världskatastrof att prata med människor, nog ska det här gå bra även om jag är pirrig.

Det är människor i sorg jag ska prata med. Eller skriva med.
Inga monster.