Kö II

Nu så…

biokö2

Annonser

Han ringde

Min goa goa vän F.

Han som kraschade precis innan jag reste till Jordanien.

Typiskt att han ringde precis just då eftersom jag var på väg ut, till crossfit. Men lite hann vi prata.

Han berättade. Om ångest och kanske trettio års förträngd sorg som äntligen fått komma ut.

Men nu är det bra”, sa han och skrattade lite käckt. Så där som man gör när man försöker släta över en svaghet.

Du”, sa jag, ”det låter inte alls bra. Det låter helt åt helvete – men det är ok.

Åh, jag minns den där helgen när han kom – helt förtvivlad – till mig och vi pratade och pratade och pratade i 48 timmar i sträck. Hur jag räddade livet på honom då. Jag påminde honom om den helgen och sa att jag aldrig glömmer den. Att han är viktig för mig och att jag blev så fruktansvärt rädd när jag pratat med min mamma. Rädd att han skulle göra det mest idiotiska en människa kan göra – ta sitt liv utan att inse hur många människor det finns runtomkring en som älskar en så högt, och så många det finns som kan och vill hjälpa.

F. Älskade, älskade F. Det värmer mitt hjärta att han ringde, och att han har människor omkring sig. Hans fru, svägerskan. Några vänner. En bra terapeut.

Jag saknar honom.

Det lackar mot jul…

…och jag inser just att det kanske är en urdum idé att köra egen bil norröver.

Min stackars gamla tant till bil (hon är från 1998) har ingen motorvärmare så den kyla som jag kan förvänta kommer har jag inte någon bot inför. Och så kan vi stå där uppe, jag + Ex + två barn + två hundar med en bil som frusit ihop och hur ska vi då ta oss söderut igen.

Hm.

Dryga 70 mil, omkring 8 timmars aktiv körtid. Med mig som enda chaufför. I vinterväglag och mörker.

Var den en så himla bra idé, när jag tänker efter?

Jordanien

Tala bay.

Aqaba.

Petra. Petra!!!

Döda havet.

Jordanien – kanhända beskrivs det bäst med ordet ”wannabe” men hursomhelst – det var en underbar bekantskap.

Liksom bloggvännerna. The Bloggetrotters. (Kram på er allihop!)

Maten. Maten!! Och allt det vin vi aldrig drack. Det räckte med lemon-mint.

Värmen. Den sköna. Mitt i november.

Röda havet. Snorkling. Fiskarna.

Sanden – som jag sprang i om morgonen.

Överraskningen i form av frunatmaken. Att hon finns på riktigt! Och ännu en gång får jag konstatera att skalet spelar ingen roll när man känner folk från insidan. Det är på riktigt, de där vännerna som följt med länge, och vars liv jag har följt. De är viktiga.

All information vi fick. Historia. Miljö. Politik. Guiderna – stolpskotten och dem som var riktigt, riktigt bra.

Flygtingtälten på väg upp till Döda havet. Närheten till kriget i Syrien.

Människorna. Leenden. Blinkningarna. Gästfriheten.

Teet. Kaffet. Kryddorna.

Värmen. Värmen från människorna. Alla leenden och ”welcome to Jordan”.

Alla mina ”pojkvänner”. Med glimten i ögat. En särskild tacksamhets tanke till guiden som gav mig en fin present.

Beduinerna.

Djuren. Kamelerna. Hästarna – stackarna. Katterna, hundarna.

Tomaterna – friska från grönsaksfälten.

Utsikten. Saudi Arabien, Israel, Egypten. Allt i ett – från vår balkong.

Skratten.

Barnen.

Moskéen. Böneutropen.

Poolen. Gymnastiken. Leendena från personalen när de sa ”I saw you in the pool this morning” och man tänker ett ögonblick om det är ”godt eller skidt” – bra eller dåligt. Och så ler man. Och så ler de. Och man skrattar ihop.

Alla intryck. Undra på att min hjärna kokar. Jag tror att alla dem som var med har det likadant… 🙂

Men vilken resa. Tänk att vi kom iväg. Tänk att den idé vi fick i mitt kök i september förra året – när livet var så urjävligt här hos mig – kunde bli verklighet och att vi kom iväg. Och att det blev Jordanien, som bara det var en överraskining. Det skulle ju ha varit Egypten. Vilken tur att det blev som det blev.

Dag 1 - Aqaba Dag 2 - kryddor Dag 3 - Tala bay Dag 4 - Röda havet Dag 5 - Petra Dag 6 - Saudi gränsen Dag 7 - Döda havet Dag 8 - Tala bay