En stor man hyllar en stor man

Jag såg lite av hyllningarna idag i Sydafrika.

Efteråt kände jag att jag sett det viktigaste.

Ärkebiskop Desmond Tutu och hans hyllning till Nelson Rolihlahla Mandela.

http://www.youtube.com/watch?v=A2JCrOw5-7M

Annonser

Och apropå jobb

Assistenten har sagt upp sig och lämnar vår avdelning 1 januari. Snyft – där försvinner bland annat min jogging-kompis.

I hennes kölvatten lämnar hon bland annat uppgiften som arbetsmiljöombud – en uppgift som faktiskt skulle passa in rätt bra bland mina övriga ansvarsområden.

Så nyss var jag inne hos min Pigga chef och sa att det kunde jag vara intresserad i att överta.

Apropå förra inlägget med att trivas med många bollar i luften.

Hur tänkte jag nu?

Feedback

Och det slår mig”, säger min pigga chef, ”att jag tycker det är lite av en paradox att du älskar att kasta dig ut i nya saker, du är bra på att ha många bollar i luften samtidigt, du är tuff och du jobbar bäst med tighta deadlines – men samtidigt så slår du ut klorna när jag kommer och ber dig om nånting som du inte omedelbart kan se idéen i. Var kommer det motståndet ifrån?

Det där livet

Väninnan och jag har ätit lunch ihop idag. Det var längesen vi sågs.

Innan jag började träna crossfit så sågs vi varje lördag till bodytoning. Det är ett år sen! 🙂

Hon var pressad, stressad, ledsen.

Hennes mamma har fått återfall i bröstcancer. I det bröst hon inte längre har. Rullgardinen har gått ner totalt för henne och hon vägrar låta sina barn informera resten av släkten med argumentet ”om de inte vill träffas när jag är frisk så ska de heller inte träffa mig när jag är sjuk”.

Själv oroar Väninnan sig förstås över sin egen prognos. Hon blev färdigbehandlad 2010.

En gemensam vän har fått bröstcancer, liksom hennes syster och mamma.

Julens planer har gått i kras. Hon hade bjudit hem hela sin familj till sig men nu visar det sig att de bestämt sig för nånting annat.

Hennes ex – aldrig särskilt samarbetsvillig – är mer frånvarande än vanligt.

Hennes syskon och mor hade träffats till en viktig begivenhet men de hade inte informerat Väninnan om när detta skulle inträffa.

Mycket på jobbet.

Väninnan har alltid varit tuff, men nu knep det med geisten. Skönt då att hon bestämt sig för att ta hjälp av en psykolog.

Jag känner mig lite maktlös i såna situationer. Men en sak som jag har lärt mig genom Exets sjukdom är att det betyder all världen med några minuters stillhet och en människa som ger en av sin tid.

Så det gjorde jag idag. En stund.

Det blir flera stunder.

Hepp II

Och vem hade trott att jag på ett ynka besök i shoppingscentret skulle bli färdig med julklapparna? Inte jag i alla fall.

Nu ger jag inte särskilt många klappar, men… Sönerna har nu fått det de ska ha (sen hittar Exet på från sig själv, gammelfarmor och sina föräldrar), föräldrarna får fotoböcker bland annat, Exet får årets skolfoto-bilder av ungarna, mina systrar likaledes fotoböcker. Systersonen blir glad för lego och systerdottern får lite smått och gott och så en ”slant” att handla för själv, för det tror jag hon blir glad för. Och så har jag lite prylar från Jordanien som blir bra ”småpresenter”. Och hundarna får grisöron!

Och ute lyser den nyss inköpta ljuskedjan som jag har trasslat in i trollhasseln nyss.

Den enda som inte har fått nånting är jag själv, men för en gångs skull vet jag precis vad jag önskar mig, så det är inte så svårt för barnen att shoppa. En stekpanna minsann, en stor en. Och en radio med skruvknappar – jag HATAR min touch-radio. Aldrig mer touch, säger jag.

Jag tror jag måste sätta mig ner och få en drink eller nåt. Aldrig nånsin har jag varit klar med julklapparna redan den 8 December.

Kan jag få mat nu?

Hepp

Fotoböcker – I love it.

Så gick gårdagskvällen i kreativitetens tecken, och imorse konstaterade jag att jag får 25% rabatt på min beställing.

Ett sommaralbum från ifjol (blir julklappen till mina systrar) och ett från i år (både det från ifjol och i  år får mina föräldrar) och sen gjorde jag ett album från ungarnas och min semester i Egypten av bara farten.

Jag gillar fotoalbum – särskilt att göra dem. (Fast det är så roligt att pyssla att jag blir ju aldrig helt nöjd och därför heller inte färdig heller…)

Höjdpunkten för mig sommaren 2013 – båtutflykt med söner, hundar och far. Övernattning i tält och kokkaffe över eld.

båtutflykt

nyckelpiga

 

Sommaren 2012 – föräldrarna firade guldbröllop och vi bjöd dem på båtutflykt till Ulvön med promenad och god lunch.

ulvön

 

Och så Egypten. Det var 2010 – var tog tiden vägen?

egypten

Kläderna ja…

Jag klädde PÅ mig. Inte UT mig.

Igår, till julfesten.

Jag har varit bättre förberedd inför fester, kan jag ju lugnt avslöja. När jag äntligen packade ihop min dator och papper och for hem från jobbet så var klockan närmare halv fyra. Och det tar mig ungefär en halvtimme att komma hem. Taxin till festen (på ett slott!)  beställd av Assistenten – och beräknad ankomsttid för den vid Hönsgården var ungefär 17.05.

Väl hemma skulle jag hitta den klänning som jag uttänkt bäst passade till temat 20-tal – även om den inte var varken fransig, rak eller anpassad till nån fjäderboa.

Klockan 16.18 hittade jag den i högen för projekt – alltså ”lägga upp / laga / ändra / ta in / lägga ut” – eller kort sagt den där högen som växer och växer och som man aldrig får gjort nånting åt.

Det som var felet med den här klänningen (enligt stylisten som jag hade på hembesök för 1 1/2 år sen nu) var att den var för lång. Ungefär 20 cm för lång till min stolta lekamen.

Du får ju inga ben alls när du har på dig den!!!

Jag konstaterade att klockan som sagt var 16.18 och att det inte borde ta sån himla lång tid att klippa av sisådär 15 cm på en klänning (men fatta hur vid den var!!) och sy upp den.

Det tog 37 minuter – och då hade jag strukit den också.

Fem minuter i fem slängde jag på mig mascara, packade in julklappen som vi skulle ha med till ”paket-lek”, hittade mina ”gakkelakker” (de lila högklackade stövlarna som Mr. Cool fick en väldig respekt för ifjol när han hamnade under min häl, och som Sherlock Holmes sedan döpt – av outgrundliga orsaker – till ”gakkelakkerne”) och fem över fem stod jag klar när Assistenten kom.

Sen blev det fest.
Och min klänning, den såg ut ungefär så här (fast med vita snäckskalsknappar hela vägen ner) 

Och alla de andra såg ut så här:

http://insidethecostumebox.blogspot.dk/2010/11/hosting-1920s-theme-party-tips-to-make.html

Kul var det i alla fall. 🙂