Och en liten gran har vi också sett

image

Den står i köket (så liten är den) pyntad med årets första julkort! Tack Corleonia!

Annonser

Och apropå jobb

Assistenten har sagt upp sig och lämnar vår avdelning 1 januari. Snyft – där försvinner bland annat min jogging-kompis.

I hennes kölvatten lämnar hon bland annat uppgiften som arbetsmiljöombud – en uppgift som faktiskt skulle passa in rätt bra bland mina övriga ansvarsområden.

Så nyss var jag inne hos min Pigga chef och sa att det kunde jag vara intresserad i att överta.

Apropå förra inlägget med att trivas med många bollar i luften.

Hur tänkte jag nu?

Feedback

Och det slår mig”, säger min pigga chef, ”att jag tycker det är lite av en paradox att du älskar att kasta dig ut i nya saker, du är bra på att ha många bollar i luften samtidigt, du är tuff och du jobbar bäst med tighta deadlines – men samtidigt så slår du ut klorna när jag kommer och ber dig om nånting som du inte omedelbart kan se idéen i. Var kommer det motståndet ifrån?

Det där livet

Väninnan och jag har ätit lunch ihop idag. Det var längesen vi sågs.

Innan jag började träna crossfit så sågs vi varje lördag till bodytoning. Det är ett år sen! 🙂

Hon var pressad, stressad, ledsen.

Hennes mamma har fått återfall i bröstcancer. I det bröst hon inte längre har. Rullgardinen har gått ner totalt för henne och hon vägrar låta sina barn informera resten av släkten med argumentet ”om de inte vill träffas när jag är frisk så ska de heller inte träffa mig när jag är sjuk”.

Själv oroar Väninnan sig förstås över sin egen prognos. Hon blev färdigbehandlad 2010.

En gemensam vän har fått bröstcancer, liksom hennes syster och mamma.

Julens planer har gått i kras. Hon hade bjudit hem hela sin familj till sig men nu visar det sig att de bestämt sig för nånting annat.

Hennes ex – aldrig särskilt samarbetsvillig – är mer frånvarande än vanligt.

Hennes syskon och mor hade träffats till en viktig begivenhet men de hade inte informerat Väninnan om när detta skulle inträffa.

Mycket på jobbet.

Väninnan har alltid varit tuff, men nu knep det med geisten. Skönt då att hon bestämt sig för att ta hjälp av en psykolog.

Jag känner mig lite maktlös i såna situationer. Men en sak som jag har lärt mig genom Exets sjukdom är att det betyder all världen med några minuters stillhet och en människa som ger en av sin tid.

Så det gjorde jag idag. En stund.

Det blir flera stunder.

Hepp II

Och vem hade trott att jag på ett ynka besök i shoppingscentret skulle bli färdig med julklapparna? Inte jag i alla fall.

Nu ger jag inte särskilt många klappar, men… Sönerna har nu fått det de ska ha (sen hittar Exet på från sig själv, gammelfarmor och sina föräldrar), föräldrarna får fotoböcker bland annat, Exet får årets skolfoto-bilder av ungarna, mina systrar likaledes fotoböcker. Systersonen blir glad för lego och systerdottern får lite smått och gott och så en ”slant” att handla för själv, för det tror jag hon blir glad för. Och så har jag lite prylar från Jordanien som blir bra ”småpresenter”. Och hundarna får grisöron!

Och ute lyser den nyss inköpta ljuskedjan som jag har trasslat in i trollhasseln nyss.

Den enda som inte har fått nånting är jag själv, men för en gångs skull vet jag precis vad jag önskar mig, så det är inte så svårt för barnen att shoppa. En stekpanna minsann, en stor en. Och en radio med skruvknappar – jag HATAR min touch-radio. Aldrig mer touch, säger jag.

Jag tror jag måste sätta mig ner och få en drink eller nåt. Aldrig nånsin har jag varit klar med julklapparna redan den 8 December.

Kan jag få mat nu?