En och en halv timme och femtusen kronor senare

Storebror säger att han vill med till julfest – för att han mår bättre.

Lillebror mår bra men är ättikesur för att han nu plötsligt ska med till fest i alla fall.

Och Exet som sett fram emot en lugn hemmakväll ska plötsligt kasta sig upp på cykeln och komma hit.

Men Tant Fjant mår bra, tackar som frågar. Nytt batteri, nya vätskor av alla de slag, rostfria bromsar och annat som jag bara lyssnade mig till med ett halvt öra.

Jag hörde bara de där femtusen kronorna.

Annonser

Kul jul. *not*

Eller rättare sagt ”kul julfest”.

Idag är det så Storebrors tur att vara hemma med magsjuka. Igår var Lillebror hemma.

Imorgon!?!?!?!

Nej, jag är frisk. (Än så länge)

Storebrors klass med familjer har julfest ikväll. Stort spektakel med gemensam matlagning, julbak och lekar. Jag står traditionsenligt för lussekatterna! 🙂

Men det blir bara jag som går dit ikväll. Inte kan jag skicka iväg Storebror, som spytt imorse, till att stå och röra i matgrytor. Eller Lillebror, som mådde illa igår och som inte är ”tvångsinlagd” eftersom det ju faktiskt inte är hans klass som håller fest.

Och Exet? Han mådde också illa imorse. Och blir hemma.

Åh, så kul jag ska ha det alldeles själv till julfest. Hm.

(Fast först ska jag hämta Tant Fjant. Bilen alltså, som varit till kärleksfull behandling hos Farbror Verkstad. Det lär bli dyrt – det var mycket som skulle ordnas…)

Han ringde

Min goa goa vän F.

Han som kraschade precis innan jag reste till Jordanien.

Typiskt att han ringde precis just då eftersom jag var på väg ut, till crossfit. Men lite hann vi prata.

Han berättade. Om ångest och kanske trettio års förträngd sorg som äntligen fått komma ut.

Men nu är det bra”, sa han och skrattade lite käckt. Så där som man gör när man försöker släta över en svaghet.

Du”, sa jag, ”det låter inte alls bra. Det låter helt åt helvete – men det är ok.

Åh, jag minns den där helgen när han kom – helt förtvivlad – till mig och vi pratade och pratade och pratade i 48 timmar i sträck. Hur jag räddade livet på honom då. Jag påminde honom om den helgen och sa att jag aldrig glömmer den. Att han är viktig för mig och att jag blev så fruktansvärt rädd när jag pratat med min mamma. Rädd att han skulle göra det mest idiotiska en människa kan göra – ta sitt liv utan att inse hur många människor det finns runtomkring en som älskar en så högt, och så många det finns som kan och vill hjälpa.

F. Älskade, älskade F. Det värmer mitt hjärta att han ringde, och att han har människor omkring sig. Hans fru, svägerskan. Några vänner. En bra terapeut.

Jag saknar honom.

Det lackar mot jul…

…och jag inser just att det kanske är en urdum idé att köra egen bil norröver.

Min stackars gamla tant till bil (hon är från 1998) har ingen motorvärmare så den kyla som jag kan förvänta kommer har jag inte någon bot inför. Och så kan vi stå där uppe, jag + Ex + två barn + två hundar med en bil som frusit ihop och hur ska vi då ta oss söderut igen.

Hm.

Dryga 70 mil, omkring 8 timmars aktiv körtid. Med mig som enda chaufför. I vinterväglag och mörker.

Var den en så himla bra idé, när jag tänker efter?