Jag kan bli glad över saker och ting som INTE inträffar också.
Medan jag är i Norrland på en månads semester och njuter av svalare sommar och badvarmt vatten och djupa skogar och TYSTNAD, så kommer människor på semester hit till stan – människor som jag helst slipper träffa och umgås med.
Tänk så det kan bli lyckosamt ibland – utan att det var planerat så.
Här sitter jag nystucken och glad för att ha fått det första sticket av två.
På sitt rum sitter Lillebror, och är knappt så glad.
Hans kompis testade positiv häromdagen, och eftersom de var tillsammans i måndags så är Lillebror i farozonen och måste testa negativ två gånger med fyra dagars mellanrum för att få lov att vara ute bland folk.
Trots det – eller tack vare att han inte pratat med coronahotline tidigare kanske – så var han till examen i danska i morse och sen till nya jobbet för ett första prov-pass.
Ikväll skulle han ha varit till inte bara en, men två fester. Istället sitter han hemma framför datorn. Han och corona-kompisen sitter och skriker åt varann i mikrofonerna. Det är som att höra dem när de var små.
Jag minns knappt när han var hemma en fredagskväll senast, men hoppsan, plötsligt händer det.
Jag är en godtrogen själ. Naiv och godtrogen. Jag är så otroligt larvig så att jag faktiskt tror på vad folk säger. Oavsett jag känner dem eller inte, så tror jag på folk.
Och särskilt mina älskade barn. Och vänner. Och familj i allmänhet.
Det är inte alltid bra att vara godtrogen som förälder. Visst är det en fördel att tro sina barn om gott alltid. Men realistiskt är det kanske inte.
Nåväl.
Godtrogenhet i kombination med en viss – stor – grad av konfliktskygghet gör att det kan bli spännande att vara förälder ibland.
Särskilt ensamförälder som inte kan dela ansvar och känna av sina barn hos någon som älskar dem lika mycket som en själv. Eller irriterar sig på dem, vilket som.
Hursomhelst.
Den här helgen har varit spännande.
Spännande, sa Bull.
Och så orkar jag faktiskt inte varken skriva, tänka, reflektera eller prata mer om det.
Men en liten markering i bloggen kan det bli, ett konstaterande att tjohej, den här Irrhönan, hon är allt bra godtrogen hon.
Förlåt den dassiga bildkvaliteten.
Jag vaknar utvilad och aningen förvånad i Storebrors säng, där hundarna och jag har sovit i natt.
Lillebror är på långhelg i en stuga med sin klass, och som jag unnar honom den här helgen. En hel helg utan att behöva tänka på covid. De är testade allihop, de ska njuta av varandras sällskap en enda futtig liten helg som blir det enda roliga de får detta tredje och sista gymnasieår.
Efter månader av hemundervisning och isolering. Och visst, de har tur för hur många sistaårselever går miste om detta om jag tar världsglasögonen på mig?
Jag övar mig i att släppa mitt hat mot covid. Det går sådär. Jag intalar mig själv att det faktiskt inte är jag som har jinxat vaccinationerna genom att skriva in ett förväntat vaccinationsdatum i min kalender. Strax efter kom besked om AZ som stoppas helt, och tvivlen om J&J.
Jag tog bort noteringen i min kalender och har – alldeles medvetet – låtit bli att planera sommarsemester.
För ärligt talat – Uppsala känns inte läge för att besöka. Inte Sverige generellt faktiskt, särskilt när det öppnas mer och mer här och snart kan vi få gå på cafe igen! Och restauranger! Och i affärer! Fast det är ju egentligen inte nåt jag har lust med…
Konstigt hur det blir.
Idag har Irrhönan gjort bort sig med råge.
Jaja.
Shit happens och move on och allt det där.
Jag har en bräkig australiensisk kollega som jag har väldigt svårt för. Hon fyller. Överallt. Hon tar massor av plats, hon är omständig, hon pratar, pratar, pratar och lyssnar aldrig. Hon har miljarder åsikter och fokuserar på att låta dem forsa ut när hon ser en möjlighet. Det kan vara mitt i ett möte (online) när hon kan spamma chatten med lååååååååååååånga meddelanden – ofta till den som just då pratar – eller så tar hon över mikrofonen och pratar på tills någon stoppar henne. Om nån stoppar henne.
Mina andra kollegor tycker lite som jag. Hon fyller och hon gör det för mycket. Kanske är det nåt manligt som de gör som inte jag fixar – att stänga öronen och gå långa omvägar, låter bli att involvera henne i diskussioner, mails och annat. Jag vet inte. De tål henne inte heller men undgår henne. Jag blir bara irriterad.
Hursomhelst.
Idag fick jag mail från min sydafrikanska kollega med två frågor. Innan jag hann besvara dem skickade australiensiskan ett långt svar – ”jag har diskuterat det här med Irrhönan och jag vet att hon får huvudvärk nu, men så här tycker jag… bla, bla”
Jag bestämde mig för att ta den pedagogiska vinkeln och ge en utförlig förklaring till sydafrikanen, men istället för att göra det i ett separat mail så fortsatte jag i den ursprungliga mailtråden.
Den mailtråd som från början egentligen var ett nyhetsbrev, som jag har fått Outlook till att skicka vidare automatiskt till ett par andra kollegor – inklusive australiensiskan.
Men det tänkte ju inte jag på.
Strax efter att jag skickat min pedagogiska förklaring skickade jag ett nytt mail. BCC till en annan kollega i en helt annan avdelning. Jag skrev ”jag blev lite trött på en kollega (guess who) och skrev detta – nu får du det också till information.”
Kollegan – som också haft otaliga brevväxlingar och långa samtal med australiensiskan – svarade drypande ironiskt att ”ja det förstår jag ju inte alls vem det är”
Och det mailet – som skickas till mig med den rubrik som jag har bett om ska automatiskt skickas vidare – blir vidareskickat.
Som det ska.
Fast inte skulle.
Så australiensiskan – som absolut inte är dum men bara jobbig – skrev: ”Tack – du ska veta att din autoforward fungerar utmärkt – och det gör google translate också. För att vi ska kunna lita på varann i teamet skulle jag rekommendera att du till en annan gång kanske ska ta den slags dialog i ett annat forum.”
Ridå.
Jag skrev omedelbart ett svar och bad om ursäkt. Samt att jag skrev att jo, den slags hade gett mig huvudvärk och att jag nu hoppades att jag förklarat problemställningen som det egentligen handlade om från början på ett sätt så att inga missförstånd uppstår framöver på den fronten.
Nu lär det ju bli jättelätt att jobba med henne i framtiden.
Nå. Dumt av mig och jag lärde mig nånting.
Och den lärdommen kan jag ge vidare. Om du har en ”automatic forwarding rule” i ditt mailprogram, så låt bli att skriva skit om människor i de mailen.
”Du får ret og jeg får fred”. Nåt man säger här.
Nu när Storebror har flyttat står hans rum tomt. Det vetter mot trädgården, den lugnare och kyligare delen av huset. Bort från gatan och bort från eftermiddags- och kvällssolen som om sommaren kan vara ganska påfrestande. Bort från alla ungdomar som har en tendens till att stå och hänga framför mitt hus på ljumma sommarnätter och prata högljutt, festa och leva om.
Jag har nämnt flera gånger att när Storebror flyttar, då vill jag byta sovrum.
Lillebror är inte begeistrad. Minst sagt. Han vill INTE sova i ett rum bredvid mig. Ju mer jag går och donar i Storebrors rum och plockar ihop, dammtorkar och slänger, ju mer frustrerad blir han. Han känner sig hotad.
Och nu är det ju bara jag och han i Hönsgården.
Hejdå husfrid.
Jag som ville ha mitt sovrum i skuggan nu i sommar. Kanske får jag spara den drömmen tills Lillebror bestämmer sig för att flytta han med – så länge till lär det inte dröja. Han går tredje året på gymnasiet och pratar löst om allt han skulle vilja ha gjort om inte coronaviruset hade förstört alla planer. Resa, till exempel. Jävla virus.
Husfrid är viktigt. Jag hatar att tjafsa, och den jag alltid har tjafsat värst med är Lillebror. Storebror, den födda medlaren, han saknas i det Hönsgårdska hemmet när dessa situationer uppstår. Om inte annat som försvarstalare för sin bror.
Påsklovet hade jag tyckt var en bra tid att packa ihop och flytta runt på rummen.
Nyss muttrar Lillebror att han är skitsur för att jag jagar ut honom ur hans rum och nu kan han ju inte ens komma hem och smyga in på sitt rum utan att störa mig (eftersom mitt sovrum – som han skulle flytta till – ligger en halvtrappa längre upp och han måste gå förbi sitt gamla rum och Storebrors rum för att komma dit. Varje natt…. eftersom han oftast är ute sent på kvällarna och kommer hem när jag lagt mig)…
Sen är det ju så att ungen är ju på sitt rum mest hela tiden. Och han skulle i så fall sitta i värmen och eftermiddags- och kvällssolen varenda dag i månader. Det är ju inte heller så kul.
Ja, vad gör en klok…
Och en mindre klok…
Jag har haft mitt sovrum mot gatan i snart 20 år, nog klarar jag ett år till. Eller två. Framför allt kan jag låta saker och ting mogna.
En klok mor kompromissar.
Jag kan ha en reservsäng i Storebrors rum som jag kan smyga ner till om det blir för livligt på gatan, eller för varmt om nätterna i sommar.
Lillebror får en extra garderob i Storebrors rum.
Vi behåller träningsrummet, eller ”kontoret” som jag har kallat det i alla år. Rummet där Lillebror tränar (när fitness har stängt) och jag har mina yogatimmar och core-träning om morgnarna.
Lösningen är nu presenterad för Lillebror och godkänd.
Win-win.
Läs – eller ännu hellre lyssna till – ”Eleanor Oliphant is completely fine” av Gail Honeyman.
Läs den innan filmen kommer. Den är värd det.
Helt underbar uppläsning av Cathleen McCarron.
https://www.goodreads.com/book/show/31434883-eleanor-oliphant-is-completely-fine
Tre gånger hann jag gå hos min nya behandlare, min ”nye” men mer prisvärde den Skäggige.
Tre gånger. Sen var jag tvungen att ställa in precis innan jul för att det var så hektiskt på jobbet, och sen… ja, sen stängde Danmark ner.
Totalt.
Ingenting har haft öppet annat än matvarubutiker och liknande.
Alla butiker stängda.
För någon månad sedan öppnade mindre butiker, såna som inte ligger i köpcentra.
Men inga frisörer.
Inga massörer.
Inga restauranger eller caféer. Jo, fast bara take-away.
Inga skolor. Fast dagis. Efter två månader fick ettorna till och med fyrorna komma tillbaka till skolorna. (Men det är ju skit samma när ens ”barn” är nitton och tjugoett)
Ingen fitness inomhus.
Ingenting inomhus nästan.
Och utomhus fick vi ses upp till fem personer. Det betydde träning i mini-mini-celler om fem personer, och tränarna sände live via facebook.
Sen blev det ett hopp till tjugofem personer till utomhusträning! Lyckan var total. Liveträning! I två veckor. Sen blev det eufori! Femtio personer max till utomhusträning.
Åh, att se människor igen.
Levande människor med mimik och händer och fötter och magar och lår och ben och armar och bröst och ryggar och rumpor. Sånt som man inte ser på en skärm.
Och nu. Nu när världen stänger ner ytterligare runtomkring så verkar Danmark kunna öppna lite mer och lite mer i taget. Efter påsk är det dags för massörerna att öppna igen. (Och frisörerna lär få mycket att göra. ”Corona-krøller” (=lockar) är den nya frisyren numera.)
Och jag har precis bokat en tid hos min nya Skäggige som inte alls är skäggig – sanningen att säga minns jag knappt hur han ser ut men jag minns hans händer på min kropp som knådar och trycker och bänder och löser upp – och jag längtar! För jag har låst ihop totalt och nu ser jag äntligen äntligen fram emot en ynka liten timmes vardagslyx/nödvändighet som ska användas med MIG i centrum.
Jag som bara tvingat mig själv till att se fram emot den där jävla sprutan eller sprutorna som bara verkar bli framskjutna mer och mer ju mer jag ser fram emot dem. Fast det är lögn och förbannat ljug för jag HATAR sprutor så där på riktigt fast nu har jag intalat mig själv att det är nånting positivt att se fram emot, för på andra sidan de där två sticken så finns ett liv, som kan innebära glimtar av ”som vanligt”.
Coronavaccin. Tänk att längta efter det.
Och sen…
En sommarsemester i Sverige. Hallå Sverige – är du kvar? Vi skulle ha setts i julas och i påskas och kanske nån helg emellanåt men nu blev det ju inte så; är du kvar? Jag längtar efter svensk ost, messmör och skånerostat kaffe, tänk så sjuka grejor man kan sakna.
Senare i höst – kanske kanske kanske kanske kanske en träningssemester med totalt 56 träningsglada, sällskapstörstande vänner. Blir det av så lovar jag att njuta varenda sekund!! Och inte klaga över de corona-kilon som verkar ha klistrat sig på mig igen, trots ihållande träning under coronaåret. Det är allt det här stillasittandet och närheten till kylskåpet…. förödande. Jaja. Ilandsproblem.
Ilandsproblem blir det också när jag någon gång i framtiden får åka tillbaka till kontoret och hundarna ska tillbaka till ett 7-17 liv hemma ensamma… För Lillebror kan jag inte räkna med längre, han har långa dagar han också, om han ens är hemma om eftermiddagarna och kvällarna sen, när livet kommer tillbaka. I någon form.
För visst lär det bli betydligt fler ”jobba-hemma” dagar framöver. Nu när världen vet att det är möjligt.
Små, vanliga saker att längta efter och se fram emot.
En liten sak i taget.
Lördagsdate med en man jag älskar.
.
.
.
.
Låter det stå så ett ögonblick.
.
.
.
.
Kom nyss hem efter att ha varit till det lokala covid-19 testcentret tillsammans med min yngste son.
En gång i veckan nu vinterbadar jag efter lördagsträningen.
Idag var målet att vara i vattnet tills andningen blev lugn igen. Från hyperventilering till lugna, djupa andetag. Det tog en minut, men det gick. Och det var skönt. Efteråt.
Strax efter det att jag varit på sjukbesök och gjort en god gärning, och mitt i konstaterandet att vi nu varit i covid-19 koma i ett år drygt, så bestämmer jag mig för att jag ska – ännu en gång – sluta inbilla mig att jag kan baka bröd med surdeg.
Hoppas jag kommer ihåg det den här gången, och inte lockas tro att det ”går med lite övning” eller sånt skitsnack.
Somliga kan baka och andra köper bröd.
Amen.
Hon skrev, min träningskompis vars man ligger för döden.
”Kan du komma hit och prata med oss om Sorglinjen?” frågade hon.
Så där var jag idag.
Och där satt han. En tunn, plötsligt mycket gammal man som tydligt bar spår av cancer och sjukdom och en död, som snabbt närmar sig.
Tillsammans med honom, hans fru och tre barn fick vi ett fint samtal om sjukdom och död, och vilken hjälp som finns att få – om de skulle behöva den.
Tänk så lätt det är att prata om sorg och död. Och tänk så svårt det är. ”Tack för att du inte är rädd att prata om det med oss”, sa hon, frun, och det slog mig vilken absurd sak det var att tacka för.
Idag gjorde jag något som jag blev stolt över.
Istället för att bara känna mig ledsen och berörd över en att träningskompis nu ligger för döden (han blev sjuk i cancer samtidigt som Exet men han fick nio år efter diagnosen och inte bara tre, som Exet fick) så skrev jag till honom och hans fru.
Bara en liten tanke för att berätta att jag är ledsen att han snart ska dö, och för att tacka honom för alla de fina samtal som vi haft genom åren. Alla skratt han bjudit på och den kämpa-anda han visat. Vilken fantastisk människa jag tycker att han är, och vad han har betytt för mig och andra i träningsgänget.
Något har min tid på Sorglinjen lärt mig i alla fall. Tänker jag en sån tanke – att jag borde höra av mig – då skyndar jag mig att göra det. Tänk om han dog inatt, och jag inte skrivit. Hur dumt det skulle ha känts.
Kanhända är det att putsa sin syster-duktig gloria… Men det är inte skryt. Det är en påminnelse till mig själv att göra sånt som jag känner att jag VILL göra, innan det är för sent.
Värmen jag kände när hans fru svarade. En liten rad, där hon berättade att hon läst upp min hälsning för sin man, som blivit glad och rörd.
Det betyder så mycket mer än att skicka en blomma till begravningen.
Hurra – nu känner jag igen WP igen.
Tack Maria. Nu behöver jag inte bli tokig av den anledningen.
Tänk om covid kunde fixas lika lätt? Drömma går ju…? Vi kanske vaknar imorgon och är tillbaka till typ december 2019 och får lov att börja om…?
PRecis just nu är jag en och en halv sekund ifrån att slänga irrhönekackel åt helvete och skita i wordpress totalt.
Jag blir helt jävla GALEN på de här ”BLOCKS” som gör att jag inte kan bestämma över texten.
Skulle skriva nyss och försökte mig på att citera. Alltså rycka in texten lite till höger och markera den ”italic”. Det gick inte.
Så försökte jag hitta av det ställe – som ju för HELV…. måste finnas där man väljer tillbaka den klassiska editorn igen. Den hittar jag inte.
Så försöker jag hitta den draft som jag måste ha liggande nånstans med det inlägg som jag skulle skriva men inte kunde få till att se ut som jag ville.
Så hittade jag den inte – fast jag ser den i listan över ”nyss skrivna inlägg”.
Jag känner mig som idiot och har bara lust att SKITA I WORDPRESS som jag hatar när teknik försöker bestämma över hur JAG vill ha det och hur JAG vill att saker och ting ska se ut.
SÅ HATAR JAG.
Och det var precis vad jag skrev om nyss, fast då hatade jag inte utan var tunnhudad och ledsen för jag ORKAR inte mer COVID just nu, eller den brittiska varianten eller den sydafrikanska varianten eller vad som helst – ge mig mitt liv tillbaka, låt mig få ta i folk, låt mig få en kram som jag behöver just nu, låt mig få den massage som jag behöver, låt mig få strosa på stan – nånting jag ALDRIG annars längtar efter – och se på folk och känna lite stämning och höra människor sorla.
Jag såg en pjäs på nätet för några veckor sen. Loggade in tjugo minuter innan pjäsen började, och förstummades över det ljud som de lagt på som ”väntljud”. Det var sorl. Sånt där riktigt människosorl, människor som sitter förväntansfulla i en teatersalong och småpratar i munnen på varann medan de väntar på att ljuset ska dämpas och föreställningen gå igång. Minns nån hur det var, att vara på teatern?
Jag gör det nästan inte. Det är så tragiskt.
Det som jag skrev om nyss när jag blev så ledsen var en artikel som jag önskar att jag aldrig hade läst. Journalisten satte en stor jävla borrmaskin i ögat på mig – inte ens en nagel var det – och tryckte av diamantborren så att hjärnan mosades och tog sjuttiofem varv innan jag besinnade mig och klickade bort artikeln igen.
Det som jag läste var :
Glem alt om, at coronaepidemien er slut 28. juni, når tilstrækkelig mange er vaccineret. Glem også den britiske mere smitsomme variant B117 for en stund.
Førende coronaforskere har øjnene stift rettet mod en række helt nye og radikalt anderledes mutationer af coronavirussen, der lige nu breder sig hastigt i Brasilien og fra Sydafrika.
Och så fortsatte artikeln med hur vi kunde glömma allt om ett vanligt liv igen till hösten, men istället börja om – som om vi nånsin trodde att vi fick sluta?? – med munskydd, fysisk distans och hemarbete…
Och jag kände att halsen snörptes åt och tanken flög i mig att jag orkar fan inte det här. Jag vill hoppa av. Nu.
Jag vill hem till mamma. Sätta mig i ett hörn och bli lite tröstad istället för att ränna runt och inbilla mig att jag är så jävla stark jämt. Jag vill hem till mamma och ta hand om henne, fast jag vet att hon har vänner och grannar som hon har omkring sig.
Jag vill hem till mina systrar. Jag vill till den gröna ön och se min syster och hennes familj som jag inte sett levande på …. ja, jag vet fan inte hur länge. Sommaren 2019 tror jag. Jag vill till min syster och hjälpa till med fysiskt jobb så att jag glömmer att jag har en hjärna och tankar som surrar i skallen. Bli trött i kroppen och somna utmattad.
Jag vill ha ett liv igen. Ett liv utanför Hönsgårdens väggar, ett liv där jag ser glada människor och inte all denna oro. Där jag SER och TRÄFFAR människor. Jag vill träna med kompisarna – allihop – och inte i smågäng på 3-4 personer med kontakt med tränaren över en envägskommunikations-skärm. Jag vill till Kallis med tjejgänget, jag vill dricka vin med kompisar, jag vill vara fri att känna att jag kan bestämma med vem jag ska ses, hur länge, på vilket avstånd, var och hur. Jag vill kunna bjuda hem folk utan att stå på två meters avstånd och tänka på att jag ska komma ihåg att sprita av handtagen när de har lämnat mitt hem.
Jag vill träffa mina kollegor på riktigt och inte bara deras ansikten på en skärm. Jag vill kunna stå upp och jobba. Jag vill äta sallader till lunch, jag vill kunna titta upp från skärmen och se folk och slänga käft med mina rappa kollegor. Jag vill testa mitt nya skrivbord som jag har haft i tre månader men aldrig suttit vid.
Och framför allt vill jag ha ett datum. Nånting konkret att se fram emot. Nånting som jag är säker på blir av, och inte fantasifoster som jag är rädd kommer att ställas in igen och igen och igen och igen.
Jag vill stå på Kastrup och vinka av mina barn när de ger sig ut i världen. Jag är så AVUNDSJUK på alla jävla idioter till föräldrar som har vinkat av deras barn som har varit på deras livs resor. Det där som mina barn aldrig fick chansen att göra.
För det är så det KÄNNS.
Det kanske inte är så det är, men det är så det känns.
Livet har satts på paus men jag blir äldre och äldre, mer och mer isolerad och ensam, mer och mer asocial och avskärmad från vänner och familj. Och jag hatar det.
Jag måste välja fem människor som jag kan ses med. Jag har valt träningsvännerna. Det betyder att det är många andra som jag inte kan ses med och hos.
Jag vet.
Jag har det bra.
Jag ”ska inte klaga”.
Det är inte synd om mig. Jag har tak över huvudet. Mat i kylskåpet. Ett jobb som ger mig en bra lön och fantastiska arbetsvillkor i dessa märkliga tider. Och jag är – jinxar jag nu? – inte sjuk. Har inte varit sjuk i covid-19 eller nånting annat. Ta i trä. Jag har det bra.
Jag ska inte klaga.
Men jag klagar ändå.
Jag är tacksam för att ha kunnat jobba hemifrån. Att jag inte har mist mitt jobb. Tänk så många timmar jag har kunnat utnyttja – fått frisk luft och ljus och sluppit många trista timmar i ett tåg. Alla timmar med hundarna – de har trots allt varit hemma betydligt mer än mina söner… 🙂
Jag är tacksam för – ta i trä – att vi inte har varit sjuka. Detta år där Nyheternas Nyheter har gått ut på hur många som dött, är inlagda och smittade. Vi – mina söner och jag, mina systrar och deras familjer och min mor – har inte varit sjuka i covid19. Please don’t let me jinx that one, please please.
Jag är tacksam för mina tränare och mina träningskompisar. Tre gånger i veckan har vi ”setts” – oftast bara via en skärm – men vi har fått träna, vi har varit ute, vi har hållit oss igång.
Mitt jobb. Min arbetsplats och mina kollegor. Det har varit spännande att vara en del av ett företag som förbinder världen, som lever av att folk handlar med varann. Det är fortfarande ett pussel att få sjömän hem och ut till skeppen, och nu kommer en ny utmaning; att få vaccinet distribuerat runt i världen.
Jag är tacksam för att ha en mor som är frisk i huvudet och kroppen, och som har omfamnat den nya tekniken och facetimar med oss varenda dag. Hon har sina två väninnor som hon ser under coronasäkrade förhållanden, hon är ute nästan varje dag på cykel eller promenerar. Hon är så positiv som hon bara kan, tror på Tegnell och på vaccinet och vi systrar känner att så länge hon är glad så är vi glada. Vi som har svårt – för att inte säga omöjligt – att besöka henne. Att resa från Irland är omöjligt. Att resa från Danmark är möjligt, men svårt/dumt. Till och med att köra från Västgötaslätten känns onödigt. Allt för att inte sprida smittan. Om om om om om.
Jag är tacksam för mycket. Trots allt. Trots att jag förbannar detta jävla 2020 som lurat oss på så mycket och dragit bort mattan så kontant under våra fötter. Alla våra fötter. Allt vi inte fått. Allt vi inte kunnat. Alla kompromisser vi gjort. Allt vi INTE kan se tillbaka på.
Trots allt har det funnits guldstunder.
Goda middagar med sönerna. Promenader med vänner och hundar. Träningar och skratt. Bilturer i vackra omgivningar. Telefonsamtal. Årstider som skiftar.
Jag har inga förväntningar inför 2021. En liten förhoppning om att livet kan bli lite mer… tillsammans. Med kramar och mindre avstånd människor emellan. Jag, som är spruträdd, ser mycket fram emot vaccinet. Jag ska med glädje låta vaccinera mig.
Det är nog det konstigaste som hänt 2020. Att jag ser fram emot att få en spruta.
Jag ringde Kurt Martin idag. Vi har inte pratat med varann på säkert ett par år, däremot skrivit ett par gånger. Men nu hade han tid, jag hade tid. Och jag hade dessutom ett ärende. Om han kände till en man som sökt jobb hos oss.
Vi pratade en timme, sen började det flyga korta mails fram och tillbaka.
Dels om den här mannen, och dels om andra kandidater som Kurt Martin tyckte vi skulle ha till jobbet, och han ville kontakta dem och uppmana dem att söka. Och plötsligt kände jag att jag saknat vårt ping-pongande, våra samtal och tonen i dem.
Kurt Martin: Om D’s fru inte är positiv så kan jag berätta att du bor ensam i ett stort hus
Jag: Absolut. Han är välkommen. Är han snygg?
Kurt Martin: Ja, han ser bra ut – inte som vi men bra ändå
Jag: Då så 😉
Nästan som i Anton Tjechovs novell – ett guldkorn som satte sig fast i mig sedan nån gång i gymnasiet…
Fast för mig handlar det inte om att jag blir hållt vaken av ett skrikande barn som det slutar med att jag kväver i ren desperation för att få sova.
Nej, somna gör jag.
Och sover gör jag. Fram till sisådär två-tre-fyra tiden. Då vaknar jag och sen är det kört med att sova mer den natten.
Om det är coronaspöket tillsammans med diverse annat tjafs som har satt sig fast i den tjocka Irrhöneskallen och envisas med att väcka mig om nätterna ska jag låta vara osagt, men irriterande är det.
Och så känns det som om jag jinxar min sömn genom att skriva om den. Skriver jag att jag sover dåligt så … kommer jag att sova dåligt. Surprise.
Men skriver jag att jag sover bra så är det ljug.
Nåväl, jag ska få det kollat, det ska jag. Tänker mig tillbaka till de glada dagarna med Trollkarlen när jag kunde bli hypnotiserad och vips, så sov jag gott igen. Kanske skulle jag prova det igen.
Nej, nu ska jag lyssna på mina egna sömnråd. Stänga av datorn. Ta en promenad med hundarna. Gå upp och stretcha igenom kroppen. Ta en tio minuters meditation, borsta tänderna och sen gå och lägga mig i ordentlig tid.
Irrhönekackel 