Snusa utmanade mig - det hinner jag innan jag ska cykla min mil hem och innan jag ska handla och innan *P* dyker upp med tåget…

Snusa utmanade mig - det hinner jag innan jag ska cykla min mil hem och innan jag ska handla och innan *P* dyker upp med tåget…

Fem saker som finns på din “Att Göra-Lista” idag:

Fast dan har ju nästan gått… och jag har nästan svarat här ovanför…

1. cykla 1 mil
2. handla vattenmelon och annat ätbart
3. se om *P* hittar hit eller om jag ska hämta henne vid nån station nånstans
4. fixa gazpacho och middag
5. prata en hel del, antar jag…
6. läsa vidare i Stieg Larssons 3′e som jag läser om, nu på svenska (skönt)

Det var visst sex…. Men det ska jag inte ha.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag bodde i en lägenhet i stan tillsammans med exet, inga barn men det måste ju ha varit den sommaren jag blev gravid, då för 10 år sen. Herreminje vad tiden går. Jobbade samma ställe.

 

Ställen du bott på?
Kenya, Australien, Frankrike, Sverige, Danmark.

Jag har bott nästan 2/3 av mitt liv utanför Sverige.

Fem saker du skulle göra om du blev biljonär?

1. Dra ur “jacket” och tänka efter vad jag vill med mitt liv. Antar att jag som det första skulle ringa till chefen och be om tjänstledigt intill jag tänkt klart, och då skulle jag säga upp mig! :) 
2. Min familj och nära vänner skulle få en ekonomisk handräckning, och det skulle ske vid en hejdundrande fest nånstans dit jag bjudit dit dem (gratis för dem, naturligtvis)
3. Så skulle jag betala mitt hus, och se till att min bil byttes ut till en smartare modell.
4. Sen skulle jag resa överallt dit jag bott och dit jag önskar att jag hade bott. Jag skulle se Asien och Sydamerika, jag skulle resa en hel del i USA för landet är så fantastiskt (lika fantastisk tycker jag inte befolkningen är, men det är en annan sak…)
5. Jag skulle nog upprätta en fond med ett par anställda som fick investera en del av mina pengar klokt och ge pengar till goda projekt. Skolor, utbildning, “kulturbroar” mellan människor, meningsfulla aktiviteter till barn, sjuka och äldre…
6. Jag skulle sannolikt också bli frustrerad rent praktiskt. Barnen har ju massor av år kvar i skolan, exet har krav på samvaro och allt jag vill göra är att åka på äventyr och bränna pengar…

Det var också sex. Och det skulle jag definitivt se till att få massor av om jag blev biljonär!!!

Rubrik i dagens (nät)tidning:

KROKODIL SPRIDER SKRÄCK I KÖPENHAMN

Det visade sig att det var en krokodil av plast. Så kan det gå.

Jag läste på ett kvitto som låg i köket och skräpade.

“PLASTTRÄSKOR”

Hur kan det få heta PLAST-TRÄ-skor?

Är trädet av plast?
Är plasten av trä?
*funderar vidare*

 Det råder gurk-tid i Irrhönans blogg, eller kanske snarare i Irrhönans skalle. Bloggtomt, eller kanske snarare “pseudonyheter”…

Det råder en märklig vädersituation. Solen skiner, det är fantastiskt härligt varmt och underbar sommar. Och det är Roskilde-festival. Det stämmer inte. Det är fel väder.

Det brukar vara så att om man ska planera sommarens grillparty så ska man undvika Roskilde-festival helgen, för det regnar alltid då. Så icke i år.

Trevligt!

Posttanten var snäll!!! Jag gick till affären för att hämta ut det brev som skulle ha hamnat hos storebrors lärare, men det fanns inte kvar!!!

Nån snäll post-själ hade förbarmat sig över brevet, och konstaterat att det på kuvertet stod “TILL läraren” och på andra sidan “FRÅN storebror”, och skickat det till den rätta adressaten. Tack för det!

Och i mailen nu ikväll hittade jag ett glatt brev från läraren, med TACK till alla föräldrar och elever för all stöd och uppmuntran. En massa positiv energi har han fått, och han ser fram emot att se eleverna igen till hösten.

Sånt värmer!

Jag hörde Kåre Mølbak (överläkare vid SSI, Statens Seruminstitut) i radion imorse som sa att det verkar som att det “bara” är icke-vegetarianer bland de salmonella-smittade.

Tydligen tror man att cirka 4,000 människor ligger i salmonella just nu. Burr.

Jag läser hos Hurryville om datingprofiler, luftslott och klick.

Och tänker tankar om hur “bra” jag är på att bygga luftslott och hur ofta de blir punkterade - av mig själv och - omedvetet - av andra. Konstaterande: Det är faktiskt inte särskilt smart att bygga luftslott. De är för … luftiga.

“Flum-gurun” igår sa kloka saker också - han pratade om livet som ett hus, och om vikten av att placera sitt hus på ett bra fundament. Annars rasar huset - livet - ihop. Och det är ju sant. Fundamentet för mig är värderingar, kärlek, positiva tankar, trygghet. I mig själv och i andra.

Så tänker jag på klick. Om att lära känna människor inifrån och ut (som Lilltanten skrev om) istället för det “normala”, från skalet och så beta av lagren liksom på en lök, till man når kärnan. Att lära känna människor via bloggar och annat är för mig ett häftigt sätt att se vem en annan människa är, och ett sätt för mig att visa vem jag är…

Till sist tänker jag på datingprofiler. Jag har haft en del datingprofiler, men jag faller på den där “annonstexten” varenda gång. Jag KAN inte skriva “jag är en glad och positiv tjej” - för det är jag inte . Alltid. Skriver jag att jag är en ganska osäker liten stackare så tittar ingen åt mitt håll. Snacka om att lära känna - och döma - människor på bakgrund av ett litet frimärke.

Min Verktygslåda har dykt upp igen på “hans” datingsida. Ibland klickar jag mig dit och frestas av tanken att kontakta honom. Men jag låter bli. Min förnuftiga sida vet att det fungerar inte, vi två var inte meningen och nu är det som det är. Han bor 10 mil härifrån, han ville ha mig till att flytta in hos honom - utan barn - i en sommarstuga, hitta nytt jobb, leva på kärlek och romantik for ever after amen.

Det kunde jag inte. Jag vill ha mina barn, sen om jag bor i Hönsgården eller nån annanstans är väl egentligen inte så viktigt, men faktum är att jag trivs där jag är. I mitt hus, med mitt jobb. Med friheten jag har som singelmorsa.

Fast jag saknar bekräftelse på att jag “finns”, saknar nån att krama och bli kramad. Nån som tycker att just jag är bäst i världen.
Det går åt bägge håll, bara. Jag kan inte bara vilja ha och ha, jag måste ge också, och så länge jag inte tycker att jag har nånting att ge någon så är det som det är med mig.

Tankeväckande är att den gången Verktygslådan visade mig sin datingprofil så insåg jag att om jag “sett” honom på nätet första gången och inte *irl* den där kvällen för miljoner år sen, så hade jag aldrig sett honom. Inte för att han verkade ointressant, onej, men  han skrev inte på ett sätt som tilltalade mig.

Med honom och mig var det bara personkemi. Och klick. Då.
*vårdar minnet ömt*

Hur i höge farao kan det vara juli redan?

Var tog juni vägen?

Min väninna - som också är kollega - lurade iväg mig till mediationsövning nu ikväll, mitt inne i stan. Omgivningarna var inte nya för mig - jag gick en kurs där i höstas och då var fokus på MIG och den egna existensen - men ikväll var innehållet i “predikan” i flummigaste laget.

Det började bra. Meditation - blunda till vacker musik och slappna av i sällskap med en mjuk röst, som leder ens tankar till en djupare avslappning.

Sen blev det tyst. Länge. Irrhönan börjar höra ljud och spritter varje gång - inte särskilt djup meditation här inte!

Så pratade han som ledde meditationen. Om vikten av att vara en neutral iakttagare, att inte låta sig påverkas av andras negativa vibbar. Om att bara genom att vara neutral iakttagare kan man komma djupare in i sig själv och där få kontakt med de goda sidorna. Kärleken. Barmhjärtigheten. Det lät rätt ok, inte allt, men visst kan man lära nånting av det.

Sen avbröt en av deltagarna och berättade om hur han genom sina tidigare existenser samlat karma som han medbringar i detta livet. Och om hur detta påverkat honom.

Irrhönan och väninna försöker låta bli att se på varann av rädsla för att fnissa eller explodera i skrattsalvor.

“Gurun” nickade allvarligt, och spann vidare på tanken om tidigare existenser.

Sen blev det värre och värre. (Ja, jag är inte religiös och inte nån vidare spirituell människa. Ursäkta till dem som är det, men det här är min blogg!! )

Arrogans är det värsta hos människan, för arrogansen är egot. Egot är människans värsta fiende. Egot ska älskas ihjäl, inte av människan själv, för det kan inte människan klara av, utan av den högsta skapelsen, dvs Gud. Bara Gud kan älska bort egot.

(Och hur fan går det till, tänker Irrhönan)

Sen fortsatte det. I 45 minuter. Om känslor som inte är viktiga, om hur allting är helt likgiltigt, bara Gud är konstant, Gud är frid och så är det bara.

Och min hjärna kortsluter av sånt snack, kryddat med spirituell existens och karma från tidigare liv. Men vi var så få att jag inte tordes gå därifrån, det kändes dumt. Så jag teg och lyssnade. Och fantiserade. Det är en slags meditation det också!

Men det slutade bra. Vi CYKLADE hem!!! Två mil!! I motvind dessutom. STOLT!!!

Återanvändning är bra, för all del. Man ska bara tänka sig om grundligt innan man återanvänder nånting. Som kuvert, till exempel.

Storebror satt i torsdags och knåpade med en teckning och ett tack-kort till sin lärare, som låg hemma med ryggskott på skolavslutningsdagen, av alla dagar.

Teckning och inhandlad chokladask stoppades i ett kuvert - ett återanvänt, men rent och snyggt ett, där vår adress stod på ett anonymt klistermärke. Nu är ju Irrhönan en praktisk kvinna, så jag strök över mitt namn, skrev storebrors istället, skrev AVS med stora bokstäver bredvid hans namn, och på “baksidan” av kuvertet klistrade jag frimärken, skrev TILL och så lärarens namn och adress.

I brevlådan - även om jag kom hem tidigt idag hann jag inte hälsa på postbudet - låg en hälsning.  En avi. Till storebror från hans lärare.

“Vad i höge farao?” hann jag tänka, innan jag insåg att posten naturligtvis skickat brevet “åt fel håll”.

Och med tanke på de sura postkärringarna som brukar jobba på vår affär så kan jag tänka mig att jag får punga ut med ytterligare frimärken - plus ett nytt kuvert - innan de åtar sig att skicka posten åt rätt håll.

Men vi får se.
Jag är beredd till strid om det är nödvändigt.

Mitt emellan. Mellan helg idag och jobb imorgon.

Mitt emellan - jobb men ändå semester, barnens sommarlov. Ekande tomt hus. Men jag hör P1 och ibland musik. Ändå är det tyst.

Mitt emellan. Sol och regn. Det blir liksom ingenting av nånting.

Mitt emellan aktiviteter - ute och inne.

Mitt emellan - möten framför huset med favoritgrannen och yngsta dotter lill-troll. Vi spelar “fotboll”, slänger sten, sopar tillbaka sten, pratar. Är tillsammans med grannen men ändå inte riktigt.

Mitt emellan längtan och lugn. Mellan längtan efter bekräftelse och lugn över att “så här är det nu, det är ok”.

Och i min skalle hör jag the Cure. In between days.

Igår pimplade jag kaffe från nya kaffemaskinen på jobbet och mådde som en prinsessa.

Idag har jag gått trött och yr - utan morgonkaffe, utan förmiddagskaffe, och utan kaffe överhuvudtaget. Tills nyss.

Dagens bästa kopp kaffe har precis intagits, och jag kan bara konstatera att det hjälper inte bara mot huvudvärk, men också mot konstiga tankar…

Hela Hönsgården skvallrar om en intensiv vardagstillvaro med en Irrhöna och två lagom disträ söner.

• Ryggsäckarna, nu tömda på skolböcker, som flyter i hallen.
• Matlådorna i diskmaskinen.
• Tvätt till hela familjen i torkstativet
• Dataspel strödda över skrivbordet
• Bamsetidningar överallt
• Ritpapper och pennor över hela köksbordet efter teckningsverkstad till ära för lärarna i torsdags
• Byggklossar och torn i lillebrors rum (”mamma, de ska stå ända till JUL” säger lillebror strängt och spänner ögonen i mig)
• Gymnastikkläder och -påsar bildar en stig på väg mot tvättmaskinen
• DVD och video’r i vardagsrummet
• Vattenpistolerna slängda på altanen efter det senaste kriget

Spåren ska städas undan, ett efter ett (kanske inte tornet…), för nu är det sommarlov och brorsorna är hos pappa i tre sköna, lata lediga veckor.

…varken med tankar eller med skrift.

Ibland när jag glider runt i bloggosfären tänker jag att jag borde skriva mer “från magen”, mer rakt på, fler åsikter, sticka ut hakan. Tycka nånting. Vara mera jag. Våga dyka ner i mig själv “offentligt” - jag kanske skulle behöva det, eftersom jag inte längre går hos Spegeln.

Inte bara vardagskackla.

Fast det är det jag kan. Vardagskackla. Åka lite rutschkana, tycka lite synd om, fåna mig, sticka huvudet i sanden, vara trött. Jag är rädd för bloggen som terapeutiskt verktyg. Känner mig som en reklampelare - läs mig, se vem jag är. Det finns faktiskt ingenting annat än det ni ser - den sorgliga lilla fläck som är Irrhönan.

Jag har kopierat massor av inlägg från de gamla bloggarna, snart slänger jag dem från bloggosfären och så finns det bara ett kackel kvar. Det här.

Det slår mig när jag läser mina gamla inlägg att jag på två år har gått från “liten” till “mindre”.

Jag tror mindre på mig själv nu än då.
Jag lever mindre nu än då, strax efter Verktygslådan fanns i mitt liv och jag kände att jag fanns (om inte annat än för att det gjorde så ont)…
Jag unnar mig mindre nu än då. Jag har klippt av flera strängar. Kapat flera trossar. Dvs. förlorat fler människor nära mig - vänner, bekantskaper.

Inte av ond vilja. Egentligen. Jag har grott taggar, jag skyddar mig själv. Och trasslar in mig.

Hela tiden vet jag vad jag borde göra. Egentligen. Sluta fåna mig. Inte gå ut och vara stor och stark, bara vara den jag är just nu och just här. Inte alltid glad, inte med fasad.

Bara vara den jag är. “Så fort jag är den jag är, sker en förändring.” (Ord från Spegeln naturligtvis)

*viskar*: fast jag tror faktiskt att jag är den jag är, och det är därför mitt liv är som det är…

Imorgon är deras sista skoldag, och sen har de sommarlov.

Tre veckor hos pappa, tre veckor hos mig.

Varje kväll plockar jag klöver och maskrosblad åt sällskapskaninen.

Inte varje kväll har jag ett fridfullt betande rådjur mindre än 10 steg bort.

Jag älskar att bo i Hönsgården.

Känner mig lite blåst. Både blåst - som i vindpinad - och blåst - som i lurad.

Brorsorna och jag skulle se bål ikväll, var det ju tänkt. Som tur var tog jag dem i bilen den korta biten till byn - för väl framme konstaterade vi dels att det blåste nånting närmare styv kuling, och dels att det bål som vi kommit för att se inte fanns där.

Blåsta.

Som tur är har lillebror ögonen med sig. Hemma i köket står han och tittar ut genom fönstret, och undrar “vad är det där, mamma?” och så ser vi stora sotflagor och rök.

Vi gick upp på kullen på andra sidan vår lilla gata och där var det minsann bål. Stor vacker (men farlig) eld och stämningsfullt med många människor som sjöng in sommaren.

Lillebror och jag stannade i en minut ungefär. (Man ska inte överdriva… )

…jag försöker intala mig att det är naturligt - det här som jag upplever nu. Effekten av att vara sex timmar “efter”.

Att vara rätt trött men ändå inte kunna sova. Det känns lite som om jag druckit för mycket kaffe. Huvudet kör på, men kroppen är villig att vila.

Kanske beror det också lite på boken som jag precis läst ut. Vilken bok. (Läs den, läs den!) Jag blev fast redan efter första meningen.
“Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma.”

TYPISKT.

De skor jag köpt i USA till storebror som var tänkta till nästa år är precis alldeles lagom - kanske till och med aningen för små.

Så lillebror får nog två par skor. Rätt nöjd är han!

| View Show | Create Your Own

Det var ju egentligen jobb. Egentligen. Bilderna skvallrar om en massa annat, och visst hann vi med det också! Två kvällar fyllda av underhållning (och långa transporter).

Resan började med att vi var 5 timmar försenade från Kastrup. Kul. Inte.

Vi lyfte “i tid” och flygturen gick bra - tills vi kom över Kanada. Där började piloten rita “rosetter” i luften - och så kom meddelandet att Newark var stängt på grund av vädret (skyfall och åska), och vi blev omdirigerade till Boston.

Inget fel på Boston kanske, nu såg vi bara “skyline’n” på håll och det jag minns är att jag skulle gå på toa men toaletterna var stängda i två timmar - plus i de 45 minuter som det sen tog oss att ta oss till Newark.

Till Newark kom vi strax före midnatt, där väntade en buss som tog oss till Princeton, och jag kom i säng klockan ett - och upp igen skulle jag vid sju och sen var det seminarie hela dan.

Och baseball match på kvällen. (En amerikansk upplevelse i kvadrat. Aldrig i livet att jag skulle velat hoppa över det - men jag vet inte om jag nånsin skulle göra det igen)

Nästa dag - möte hela dan - och så Philadelphia på kvällen. Teaterguidning, tidstypisk mat och till sist en “show” via hörlurar och en promenad i det historiska USA. Annorlunda och spännande.

Sista dan var jag så priviligerad att jag kunde ägna mig åt att handla!!
Promenerade också i Princeton - en liten och mysig “downtown” - innan vi drog hem på fredagen. Utan förseningar. *puh*