Mer om gårdagens föräldramöte

Det började med 35 minuter med en forskare i tonårshjärnan som berättade om dess utveckling och vad som faktiskt händer under de där – hör och häpna – 15 åren. Modern forskning räknar ”tonårshjärnans utveckling” från det att ungarna är cirka 10 – 25 år!!! Så man är alltså tonåring mycket längre än man tror!

Därefter presenterade rektorn lite om skolan, om deras filosofi och principer. Rektor heter Leif – och har ett mantra ”Leif is life”. Och på danska uttalas Leif som engelskans life. 🙂

Lärarna presenterade skolresorna, som sker under våren. Antingen en vecka i Österrike på skidor, en vecka i Barcelona eller i London. Wow.

I danska-klasserna berättade klassföreståndarna om de första veckorna. Hur de hade skakat ihop klassen på ett mycket speciellt vis. Med fysiska lekar, en ”Följa John” på temat finn ditt inre djur, och showdans. Jag fick en liten klump i magen av rörelse när jag för min inre syn såg tjugo 16-17 åringar stå på alla fyra, härmandes ett lejon. Vilken syn för gudar – tänk att min Storebror varit med i det gänget. Att han tordats.

Ungarna har skrivit biodikter – dikter om sig själv – och även här fick jag klumpen i magen, och förstod att det var här att Storebror berättat för klasskamraterna att hans pappa är död. Jag har en modig son. Han har modiga klasskamrater. De har fantastiska lärare. En bra skola. Jag är lycklig och lättad.

Till sist träffade vi lärarna i engelska och matematik. Engelskaläraren berättade om hans struktur; den är fast. Och krävande – men det är ju elever som vill och kan, säger han. Måndagar – läsa och skriva. Tisdag – grammatik. Onsdag – just nu dokumentären ”The Jinx” som lät jättespännande och som de ska skriva en essä om senare. Och höjdpunkten: torsdagarnas te och kaka, lyssna till Beatles och debattera olika ämnen. ”För vi är väl engelsmän”, konstaterade läraren, en ung kille som Storebror säger är den bästa läraren han nånsin haft.

Matematikläraren är en riktigt gammaldags gubbe, som kör med samma bok – från 1988 –  som han gjort i alla sina år som lärare – ”för att den är så himla bra”. Och han börjar med att säga att den här klassen ju är skolans skrytklass för att de är så himla duktiga. ”Och jag älskar matematik och det verkar som om eleverna gör det också” säger han, och det lyser om honom och det märks att han tycker om sitt yrke. (Och jag är barn av en matematiklärare – sånt känns och märks)

Fylld av energi, ödmjukhet och glädje gick jag hem, kramade om nyss hemkomna Lillebror (som varit fyra dagar på Bornholm och haft en fantastisk resa) och berättade för Storebror hur hans lärare skrutit om honom och hans klasskamrater.

För den som undrar – Storebror går nu i tionde klass, en förlängning av vanliga skolan och liksom ett mellansteg innan det är dags för gymnasiet. Jag är så himla glad att det blev så här, att han får en ”paus” medan han kan vänja sig vid tanken om Exets död och slipper topp-prestera i gymnasiet.