Små, små steg åt rätt håll

Ett länge fruktat/efterlängtat möte nu i veckan med den Skäggige blev inte den känslostorm och smärtupplevelse som jag hade fruktat. Känslostorm för att han för det mesta lyckas träffa av ställen på min kropp som gömmer på jobbiga känslor. Och det har varit mycket som jag måst försöka lägga undan den här månaden. För att orka. Smärtupplevelse – jo, visst, han tog i ordentligt i nacke, axlar, ben, vader och höft, och ont gjorde det, men jag fann vägen ur smärta och andades och lyckades också slappna av mer än jag trodde.

Det är det enda som hjälper när han håller fast. Andas, slappna av. Inte bara där han trycker eller håller fast, utan i hela kroppen. För mig betyder det oftast att jag skjuter nacken och höften uppåt/framåt som i ett desperat försök att hålla emot. Som en fiolsträng.

Dum strategi. Det är bättre att ge efter, släppa taget.

Precis det säger han till mig om allt jag har i min omgivning också. Storebrors boxande med sig själv. Lillebrors nattliga ångestattack. Farfar som det har konstaterats har lungcancer.

”Du är inte så spänd faktiskt. Du har haft det mycket värre än nu. Det märks på dig att du tar det här bättre än när din pappa var sjuk. Det gick rätt in i systemet på dig”, säger han.

Jag låter bli att nämna den lilla färöiskan (inte isländska) med akupunkturnålarna, som jag ränt hos den senaste månaden. Jag är inte i humör att diskutera om den ena eller den andra behandlingen hjälper. Färöiskan sätter fyra nålar varje gång, och så använder hon tjugo minuter på att massera min nacke. Inte på långa vägar lika effektivt som en timme hos den Skäggige, men allt behöver inte göra ont, tänker jag, och passar på att njuta av färöiskans fasta nypor.

Och jag vrider, vänder och bänder på nacke och axlar. Stretchar och har mig, om än jag alltid skulle kunna göra mer. Lite hjälper det. Lite i taget.